fredag 31 december 2010

För min del är inte Julen över. Julen har att göra med det oskyldiga barnet som föds i vår gemenskap. Ja är det inte ett under med ett litet barn som kommer från en  annan dimension, och väljer att bo på denna jord. och  vara en del av sorgerna och glädjen som jordelivet består av? Och nu är det ett barn som tycks fundera på om det ska kunna vara en del av vår gemenskap.

På ett vis kanske jag inte borde  berätta om detta ännu, men det är allt för tydligt för alla som har ögon att se med. Salome kräks regelbundet hon tål inte vissa matdofter och hon är sig mera drottninglik och hon ägnar sig helhjärtat åt det som händer i hennes mage.
Detta innebär att jag står ganska ensam med alla uppgifter och beslut.   Om jag förstår rätt så väntar Salome och jag ett barn i Juli...

Ha det bra alla vänner... /Ewout

torsdag 30 december 2010

Arbetet pågår för fullt i Bumulayinga. Daghemsverksamheten har flyttats dit trots att huset inte är riktigt    färdig ännu. Det blir härliga klinkergolv och en del väggar blir kalkade. Det är så härlig att vara med barnen, att arbeta tillsammans och att äta tillsammans. Stillheten avbrutet av barnen med ljud och oljud. Den svindlande utsikten och dessa kunniga arbetsvilliga  Afrikanska medarbetare. Det är en glädje för själen att vara här. Volontärerna har släpat med sig kläder från Sverige för att kunna bidra med . De höll på att sammla på sig en ansenlig mängd kläder så vi frågade  Rahema om hon kunde utannonsera att de barn som behöver ha kläder ska vara välkommna  hit nästa dag.
När Volontärerna kom dit nästa dag så undrade dom varför det var så många barn vid vårt stolta hus. Kan det vara  någon fest eller sammankomst ??? Det var över hundra barn som hade kommit och alla fick var sitt plagg men det fanns ingen tid för omfattande sortering och väljande.
Pust!!!. Det kan vara mycket här.... både av sorg och glädje.

Wittnes (OBS) hon som är 20 år och som är handikappad har nu varit en längre period hos oss. Fötterna är  nu rena från GIGGELS maskar som anses ganska  oförargliga, men som ändå är orsak till infektioner.
 I Wittnes fall har de gjort henne handikappad. Jag har tagit hem henne igen till Bumulyainga men  tråkigt nog så kommer hon att hammna i mera lidande och problemen är inte lösta.
 I slutet av Januari är det ett gäng tjejer från en vårdgymnasium som ska vara här ett par veckor.
Vet inte om jag kan belasta dessa tjejer med den delikata uppgiften att plocka mask ur Wittnes fötter och knän, eller om jag då avskräcker ungdommarna från fortsatt vårdarbete.


Så här kan det se ut när man plockar mask...


 Önskar er alla ett bra nyårsfirande....
 Hälsningar från oss i Matanana

onsdag 29 december 2010

   Lite om barnen..


Sara


Sara:...  vår lilla härliga Sara 1,5 år gammal kom till oss eftersom hennes mor hade avlidit och hennes styvmor hade vid flera tillfällen försökt att dränka henne. Sara har en liten hjärnskada som gör att hon är lite vinglig och högra ögat vill inte helt följa med. Men hon ar ett underbart barn. Jag undrar verkligen vad som kommer att hända  med henne? Kan vi så småningom bara sända henne till hennes släktingar igen ???



Vittnes

Vittnes har jag berättat om tidigare. Hon räddades till livet efter att vi hade tagit hand om henne. Hon är ett mycket intiligent barn. Hon hälsar musungos på engelska och Afrikaner på Swahili. Om det skulle finnas en tävling om "längsta ögonfransar" så skulle hon platsa bland de främsta. Även med henne kan man undra om vi har hjärta att bara sända hem henne till Nowense den by där nästan alla inklusive barnen är alkholister.


Sauwady och Anna

Sauwady den älskade lilla pricken. Han har ett omättlig kärleksbehov men Salome uppmanar mig att inte klema med honom. Han stannar i sin utveckling då säger min förståndiga Salome men det är svårt att inte krama denna kärlekstörstande varelse. Men faktum är att han utvecklas mycket långsamt. Han äter alldeles för lite och växer för dåligt så det är inte helt bra med Sauwady.

   Alfa

Alfa han är en härlig kille  men kan se ganska bortkommen ut ibland. Jag tror att han har problem med sin Hiv infektion.






Benneson  Pomuko och Vittnes




Pomuko som är Vittnes bror går i skolan .Det har tagit lång tid för honom att helt anpassa sig i vår storfamilj men nu är han verkligen ett av våra barn. Han och Bennison går bra ihop och de är riktigt duktiga på att hitta på hyss.

                                                         

 
  Och till sist Vittnes vackra ögon med långa fransar..


Ja det var lite om barnen och jag får väl återkomma och berätta mer senare . Vi hoppas nu på att vår skola som har gått på sparlåga ett tag snart ska komma  igång igen.

Hälsningar Ewout

lördag 25 december 2010

God Jul alla vänner, läsare och volontärer!!!

Det skymtar igenom att jag är troende. Inte religös för religion har med en namgiven religion att göra. Jag förespråkar BRODERSKAP över alla gränser KÄRLEK till allt skapat. Ej dömmande och Gör till andra vad du vill att de ska göra till dig.
Mitt hjärta sväller över av människokärlek så som igår när ca 150 barn var hemma hos oss för att tillsammans fira Jul. Det blev Jul i en mycket stor bemärkelse . Så härliga duktiga positiva barn!  De dansade och sjöng, sprallade och var uppriktig bedjande. Jag har svårt att föreställa mig ett mer givande julfirande.

Dagen innan var vi med 10 ungdommar och 4 volontärer i Mafinga. Där firade vi tillsammans med våra älskade vänner  "Tupendani" en grupp av handikappade människor.Vi  hade med oss frukt och en pennigagåva till var och en. En kvinna som tar hand om andra behövande väldigt mycket kunde vi ge råd att köpa en symaskin.. ÄVEN DÄR VAR DET DANS  MUSIK OCH GLÄDJE  SOM PRÄGLADE VÅR GEMENSKAP. Nu vill jag att många som har bidragit till att vi kan arbeta på det sätt som vi gör ska känna att de är en stor del i denna positiva utveckling. NI ÄR DEL I VÅR GEMENSKAP. En gemenskap som förhoppnigsvis ska ge ringar på tidens vatten och tillsammans med andra människor bejakande insatser ska skapa en allt bättre framtid. En framtid där vi är bryende och älskande över alla gränser.

 Kram till Er alla. Vi i Matanana vill önskar Er en God Jul och ett berikande nytt år!!!!!!
 Ewout

söndag 19 december 2010

Öppet brev till min vän Willy.

 Hej broder!!!!
 Vet att du inte ägnar dig åt mailandet men hoppas ändå att detta öppna brev når dig. Hur är det med dig??? Tål du alla smällar som den byrakratiska materialistiska världen delar ut?  När jag nu ville skriva till en vän så var det du som kom först i mina tankar. Uppsala upptar ofta utrymme i mina tankar, och då är du med helt varandes dig själv. Är det båten som tar dina arbetsinsatser ? Är det någon kvinna som försöker att göra om dig ? För övrigt tänker jag på busslivet och det känns lite sorglig att ha lämnat den epoken efter sig.  ÄrVerkstaden sig lik ? Waldorfskolan ? Min vän Solveig?? och att sitta  och maila på Burger king. Jag hoppas att mot våren kunna ha råd att komma en sväng till Sverige. Jag tror att det blir bara jag som kommer. Dels kostar det för mycket att  om Salome följer med och dels är jag väldigt orolig för att hon då skulle vägra att följa med tillbaka till Tanzania. ( Det oroar mig även att jag skulle komma i skuggan
av hennes ungdomlighet och skönhet, men talar inte om för någon om denna min oro)  Du har väl inte glömt att du alltid är välkommen hit. Jag önskar verkligen att du skulle kunna uppleva denna levande plats som vi håller på att skapa här. Det skulle vara en höjdare att få ha dig med en period i vår storfamilj. Ett trettiotal härliga barn och ungdomar, handikappade och starka individer, Afrikaner och Västerlänningar i en härlig blandning.
 Är på väg till Iringa. Ska åka buss (en Coaster.) Bussen är inte riktig full ännu så man kan fortfarande röra sig men det börjar bli trångt. I den rad av 4 små säten sitter vi 6 personer och det börjar bli svårt att skriva. Någon har startat motorn. Konduktören är på plats och där kommer föraren. Han är kungen, väl medveten om sin betydelse. Han börjar köra och tar så lite hänsyn som möjligt till passagerarnas behov. Även trafikanter och gående blir medvetna om  att han är KUNGEN tills det kommer en större buss. Han får även begränsa sig när en pösande polis korsar vägen. Polisen går sakta över vägen, markerande att han står över sketna  trafikanter. Föraren drar på. Det ser ängsligt ut när han prejar cycklister i diket. Asfaltskanten är ojämn och brant. Om vi missar asfalten då är det stor risk att däcken kommer att trasas sönder. Men han är skicklig, hans övermod har inga tveksamma rörelser. Konduktören hänger halvt genom rutan. Hela hans kropp får knappt plats i bussen . Han börjar att ta betalt och det krävs ett langande från person till person för att alla ska nås. En del försöker gömma sig och har argument varför de inte ska betala. Men även konduktören kan sin sak. Jag berättade vid någon tillfälle att det inte finns konduktörer på de svenska bussarna men det ledde bara till att jag inte blev trodd av den som jag berättade det för.
 Vi svänger in på en bensinstation. På denna mack är det lång kö. Denna mack är känd för att inte manipulera med bensinpumpen och att bränslet är så rent som man  kan begära i detta land. Hoppsan!!!!!Nu var det nära att bussen körde på en cyklist med två små barn bak på cykeln.
 Det är vackert väder friskt grönt överallt. Det första regnet har spolat bort dammet och det är vårgrönska. Det är många tomma hus. Man överger de hus som någon har avlidit i. Andra hus är övergivna för att man vill bo i ett hus med bränt tegel och med plåttak . Status behovet är större än att man vill bo i  ett svalt hus.

 Kära Willy!!! Jag slutar att berätta mer nu. Du har ju varit mer i Afrika än jag...  Sköt om dig och var den Willy som vi är många om att älska.  Ha en bra Jul och se till att det nya året blir så som du vill ha det.
 
 Varma hälsningar från din vän Ewout.
  PS.. förresten så var det en ung vacker kvinna som undrade om jag hade någon vän som ville
  leva sitt liv med henne.
 Det märks att vi börjar närma oss julen. Volontärerna sjunger julvisor.  Det kommer att bli så rolig att vara så många udda människor och mängder med barn. Ska också se till att det kommer ett par körer...Felicians klass har ett gäng härliga ungdomar som kommer då och då . De sjunger dansar och spelar teater.
Teater är ett så bra sett att åskådliggöra ett budskap.
Nuvarande volontärer blev mycket rörda när vi besökte en mormor som tar hand om 7 barn. Hennes lilla åker räcker inte till för att försörja hela denna skara. Det finns en del släktingar som borde hjälpa henne men det tycks som att hon står verkligen helt ensam med denna ofantliga uppgift. När vi kom så fick vi redan utdelning för vår önskan att hjälpa. Barnen kom springande och slängde sig om halsen på oss!!! Man förvånar sig över hur så svårt  ansatta barn kan åstadkomma så mycket glädje. Den ena volontären blev lite illa berörd."Här kommer vi vita som jultomtar och har alltid övertaget"  Håller med henne, men skulle det ha varit bättre om vi inte stöttade henne?

Hälsningar Ewout

måndag 13 december 2010

Hej alla vänner!!!
Kulturskillnaderna är mycket stora.  En av volontärerna uttryckte sig så här. Hon kom hit med en stor arbetsglädje men sen blev hon sittandes på grund av en "kulturchock" Sedan blev det väldigt svårt att komma igång med arbetslusten igen.  Vi måste bli av med detta ordet " VOLONTÄRER" för det skapar bara frustrationer. Varför inte använda ordet  "BETALANDE GÄSTER"  som vill lära känna den Afrikanska kulturen. Även en betalande gäst kan delta i arbetet men har då inte pressen och förväntningar på sig att vara en arbetande volontär.
Vi arbetar hårt med barnens rättigheter. Igår var det ett stort möte med ledande personer här. Alla var med på att de ville stötta våra intensioner att sätta stopp för att barn blir slagna, sexuellt utnyttjande och stoppa  barnarbeten. Men då man framhävde man att det är DEN AFRIKANSKA KULTUREN som kräver att ett  barn lyder blint inför överordnade som  föräldrar och lärare m.m.

 Men hur ska det då gå till att disskutera ett ämne i skolan till ex? Kan man inte få ifrågasätta lärarens    påstående så blir det ju ett blint godtagande  som får till följd att man inte lär sig att tänka självständig.         Vi är bra på gång... men kulturskillnader lär man inte kunna ändra på i en hast.

Tycker mig se det Afrikanska problemet i ett nötskal.  Det ligger inte i kulturen att få säga emot en överordnad. En överordnad kan vara en lärare ens föräldrar, bror,  make en våldsman, politiker och så vidare" Det råder en väldig hirearki. Redan när man hälsar så markerar man vem som står över vem!!
Läraren tillåter inte att man ifrågasätter hans kunskap. En pappa tillåter inte att man prövar något som inte han själv har lärt ut.   Detta skapar kopierings människor och inte självständig tänkande människor.  Det förefaller oss självklart att vi lätt ska kunna ändra på vissa beteenden. Men när man inser vad det innebär att ändra i ett väletablerat kulturmönster så blir man mera ödmjuk.

Kom på en ide att om vi kunde förse skolorna med enkla bandspelare och även texter på engelska berättelser m.m så skulle det kunna stimulera undervisningen och
framförallt uttalen ganska väsentligt.

I Sverige kan man tycka att vi har skjutit över målet åt det andra hållet. Läraren, myndigheten, föräldrar får finna sig i att bli dominerad av sina ungdomar. En verklig gemenskap broderskap jämlikhet ska vara basserad på ömsesidig respekt och kärlek. Man behöver ha regler och gränser i ett välfungerande samhälle.

Ja ja kära vänner Inte blir det lättare av att vara en funderande person men vi kämpar vidare.

Hälsningar från oss alla i Matanana.....




måndag 6 december 2010

Jag kom i kontakt med en varnande exempel. En flicka arbetade på ett projekt som jag känner väl till. Hon hade blivit kär i en "underbar" Afrikansk kille. Tjejen skulle avsluta sin period i Tanzania och de hade tillbringat några dagar i Iringa. Hon skulle duscha och göra sig i ordning för sin avresa. När hon kom ut ur duschen var killen borta och inte bara det. ALLT var borta !!!! Väskan passet pengarna visakortet och alla hennes kläder... ALLT var borta. Hon hade inte ens kläder att ta på sig!!!!

 Återigen... Jag kan inte nog varna !!!!!
 Ewout
Hej alla vänner....

Den som har han ska dela med sig och det låter väl ganska vettigt. En vän till mig försöker få ihop pengar till en begagnad traktor men han får ständiga bakslag. Hans mamma har blivit sjuk och behöver pengar till detta . En släkting ska gifta sig. Om han kan hjälpa till med kostnader till detta. Han har kvar skulder till
svärföräldrarna. Brudgåvan ( som var orimlig stor är inte till fullo betald) Hans bror behöver få hjälp med skolavgiften till sina barn.Folk har fått reda på att han har en sparad slant. HAN HAR, och då är det självklart att han ska dela med sig !!!!!!!!!!!!!!!!
Behöver man något så går man till den som har (självklart) Alla vet ju om att Salome har gift sig med  en Musungo och alla vet att en Musungo har pengar.
Man kan ju se att denna musungo  hjälper så många människor så han är troligen orimlig rik.. Man tar av den som har och om han inte ger frivillig så får man väl ta ändå.
Så det har inget med att göra att man behöver vara tacksam att få ekonomisk hjälp. Det är bara en självklar utgämning av en förövrig orättvis värld.
Där kommer han förresten med sin bil. Han ser stressad ut (trots alla sina pengar). Han är kanske på väg till Hospitalet med några barn, men det är tydlig att det finns plats kvar i hans bil. Jag borde ju kunna fått plats med mina barn och grönsakerna som ska till torget. Va ??? Han bara åkte förbi. VILKEN ÖVERSITTARE
det fanns plats kvar i bilen men han hjälpte mig inte till stan!!
JAG som trodde att jag vände ut och in på mig för att hjälpa har nu blivit en översittare !!!!!

Hälsningar Ewout

söndag 5 december 2010

Kära läsare!!
 Ibland är det inte så mycket att skriva om.  Rutinerna tar sin tid och i dessa dagar är det "budget' dax. D.v.s. avlöning till alla som arbetar åt oss.  Att handla och samla in alla förnödenheter för kommande månad. Hårt arbete men kanske inte direkt något som är  så intressant läsning för bloggläsare.  I verkligheten är det mycket intressant och enerverande för oss. Har vi fått tillräcklig med medel för att kunna förse 220 barn med närande mat.  Finns det pengar så att alla kan få sin lön ???  Den tyska doktorn har nu åkt. Jag Hoppas att han inte har tröttnat på alla de problem som finns här, och att vi tillsammans kan utarbeta en hållbar plan för en markant  hälsoförbättring i byarna.

 Mitt arbete är nu åter igen att få medhåll och konkreta åtgärder så att stryk i skolan ska bli historia. Stryk och barnarbete tror jag att vi är ganska bra på gång med att markant minska.  Den sexuella övergreppen är mera svåra att sätta fingret på. Min förhoppning är att vi ska kunna åstadkomma en total förbättring  i de byarsom vi arbetar i. Med förhoppningsvis förbättrad undervisning , sjukvård  och minskning av fattigdomen. En mycket ambitiös arbetsplan  men faktum är att om vi får tillräcklig med stöd utifrån så är min övertygelse att vi kan åstadkomma en påtaglig förbättring. Jag har nu de bestämmande myndigheterna med på noterna. Det är inplanerade och intressanta möten med skolstyrelsen  sjukvårdsdirektören  landshövding m.m  så önska oss lycka till och stöd oss gärna på 900159-5  !!!
Vi kan bli ett exempel som kan ge betydande ringar pa vattnet.

Hälsningar från oss i Matanana....
Hej alla vänner!!!!

 Har varit med den tyska doktorn och hans hustru till den lilla byn Mekongo. Denna by ligger mycket isolerat till och den är välkänd för att vara ett tillhåll för kriminella. Byn ligger så till att man på långt håll kan se vilka besökare som är på väg dit så polisen har i stort sett gett upp med att förfölja de banditer som de söker här.
 Bergen omkring är svårtillgängliga. Nar vi kom hem igen var doktorn ganska chockad. Så många svårt sjuka människor. Vi tog med oss en 8 årig flicka (Elina) som hade infektioner i stort överallt där man kan ha infektioner. Denna doktor gör stora underverk men i detta fall krävdes mer än ett underverk. I detta fall går det nog inte mindre än med ett mirakel.  Det intressanta är att han mest arbetar med naturmedel som Akupunktur och homeopati. För mig ar det något nytt att dessa medel är så  utomordentligt verksamma.  En man  hade väldigt illa åtgångna fötter. Delar av fötterna var svarta, och blodförgiftning var nog inte långt borta. Nu arbetar doktorn i Matanana. Salome och jag behövde göra en del ärenden och träffa myndighetspersoner så Felician sköter översattningen när Salome inte är tillgänglig.Det kommer inte att vara lätt för dem. De flesta sjukdomarna är könssjukdomar framförallt hos kvinnorna. Kvinnorna är mycket blyga och det blir nog inte lättare för dem när en ung grabb sköter översättningen. 
 Den första december är det världs AIDS dagen. Det stora eventet i denna trakt ska bli i Mtula där vi har ett daghem. Barnen ska dansa och sjunga. och det blir hundratals människor som kommer. Moyo kwa moyo ar mycket uppmärksammat i vida cirklar. Detta är naturligvis väldigt rolig, men innebär även ett stort ansvar och mycket arbete.

Hälsningar från Ewout

måndag 29 november 2010

 Hej allla vännerna .

 Kommer just tillbaka från Dar. Var och hämtade den tyska läkare Thomas Koch och hans hustru. Om resan  kan jag säga att det är långt. Om maten kan jag säga är god och att jag älskar att skämma bort mig med härliga rätter. Vad sägs om gott kaffe med winerbröd. Det låter inte så mycket men det är ett par månader sen sist som jag kom att att frossa. Eller vad sägs om ångkokt krabba i vitlökssås. Vill man äta något gott så är det inte  Afrikansk mat. Men kanske längtar vi alla efter det som vi har uppskattad som  unga.  Jag blir alltid lite sjuk av den långa resan och det  är kanske även det som händer med många volontärer.   Många blir sjuka och man misstänker det värsta, men för det mesta är det att magen kommer i oordning genom dietombytet. Osäkerhet, kulturchock och imunförsvaret får sig en knäck. Man är trött och saker blir inte helt som man väntade sig.

 Nu håller vi på att komma in i december. Det ska bli ett omfattande julfirande dels med alla dagisbarnen ca 200,och dels med handikappsgänget från Mafinga. Kanske kommer det även att finnas utrymme till ett firande i Iringa. Gatubarns gänget är verkligen på hugget.
 Men nu ska jag skynda mig hem. Ryktet om vår "under doktor " har spridd sig och det kommer att bli bråda dagar. 
 
 Hälsningar Ewout

söndag 28 november 2010

 Har åkt till Dar för att hämta Dr Thomas Koch. Han kommer med flyg från Tyskland och han vill hjälpa oss  dels med att ta hand om de sjuka som har sammlad sig omkring oss dels vill han hjälpa oss med  framtidsplaneringen av sjukvården i den omgivning som vi arbetar.När jag har kört de 700 km till Dar så är jag ganska glad att ha överlevt, och det resulterar i en belöning .
 På det urflott ahotellet hotelletMovenpick. känner man sig fjärran från de Afrikanska problemen. Aircondision surrar.Kaffet är gott och det går bra att beställa ett härlig winerbröd. I Dar förstår man verkligen att man är i ett tropisk land. Svetten lackar m en jag ger inte upp.Håller handen på fickan med plånboken i och ser oberörd ut.

I Dar samlas alla hjälparbetare från olika hjälporganisationer. Det är svårt att se vad hjälpen går ut på.Eller kanske gör dom lika som jag och pustar ut från ett påfrestande arbete.Den ena flotta fyrdjulsdrivna bilen efterden andra tycks skynda sig för att överleva i den kyliga atmosfären av lyx.Tiggarna några meter därifrån ser inte ut att vara berörda av den otaliga skaran av hjälparbetare och inte av mig hellrer. Det satt en stor skara kvinnor i en grupp och tiggde.Det var många småbarn runt omkring dom. Jag ville göra något men hur ger man till ett tjugotal tiggare ? Jag gav en av dem 10.000 Tsh (ca 50 skr)och uppmanade henne att dela med sig. Jag skyndade mig därifrån men käbbel och osämja hördes lång väg. Inte så lyckat kanske.
Man kan verkligen gång på gång fråga sig vad som är god hjälp.
I trafikvimmlet klack det till i mig. Varför inte tillverka små burar med ett trafiksignal system.I varje bur kan en tiggare få hjälp med en inkomst genom att reglera trafiken.

Jag har ett problem och det är  att kreativiteten bubblar oavbrutet. Det andra problemet är att jag hittar ingen som kan ta över mina ideer till handling. Jag hittar personen som tycker att jag har bra ideer men de säger. "Låt mig ta hand om detta mot en rundlig salaris.."  Det är svårt att hitta Afrikaner som vill ha hjälp med att starta eget företagande, alla är ute efter en anställning.......
Kära ni ge inte upp att hjälpa mig att hjälpa och var med att påverka vad ni tycker är bra hjälp!!!!!!!!

Hälsningar Mr Moyo

söndag 21 november 2010



Anna och Olof håller hårt i hammaren....

Många volontärer klagar på att man inte har några arbetsuppgifter. Jag vet att det kan kännas så. Det är nu så att om man som vit vill ta ett nappartag,
så rusar våra Afrikanska vänner fram och vill underlätta. Detta är en vacker artighet men tar man emot denna artighet allt för mycket så blir man ståendes där
utan sysselsättning. Man hämtar hammare och spik och sätter igång. Genast kommer en Afrikan och erbjuder eller rentav tar ifrån dig hammaren.
Sen visar det sig att den personen är mycket duktigare OCH DU BLIR STÅENDES. Dessutom tycker Afrikaner efter ett tag att du är lat.  Vi orkar inte arbeta så i en
stark grupp knuffandes, kommenterandes och rättande av varandra så vi går undan och känner oss sysslolösa. MEN STÅ PÅ ER ! Håll fast i hammaren hackan eller vad det
än är. Efter ett tag ar det accepterad att du vill vara aktiv.
Särskild jag som är vit, äldre och basen får kämpa att behålla mina arbetsverktyg för mig själv. Mina Afrikanska medarbetare verkar tycka att det är genant
att basen hackar kånkar och bär. Vi trivs med att struktuera  bestämma och organisera.. Och denna vår mentalitet blir än mer dominerande när Afrikanska hjälpsamma
arbedsglada medmänniskor understöttar det med sin mentalitet.
Jag kämpar för att minska denna klyfta men ser att nyrika Afrikaner utnyttjar den Afrikanska artigheten gentemot en överordnad. Man ser många Afrikaner
i arbetsledande ställning som inte gör ett handtag av fysisk arbete.
Hälsningar från oss i Matanana.

Du som vill hjälpa och stödja oss kan göra det på
vårat konto 900159-5
Sitter på mitt kontor i Changalaiwi. Det ligger vid den stora vägen när man åker till Mafinga ca 20 km hemifrån. Jag använder detta utrymme som är välombonat  med kök och elström m.m.
Jag använder det som mitt kontor men även som övernattningställe ibland när det finns anledning till det. Faktum är att jag även använder det för att komma undan lite när det är för mycket stök hemma. Ni vet volontärerna och ungdommarna med sång och dans.Roligt men ibland blir det lite för mycket av det roliga. Ibland skämmer jag bort mig med lite med vin oliver och en bit ost. Men berätta inte för dom i Matanana. Volontärerna som har kämpat i Uleole har gort ett så underbart arbete. Hela stället blommar.  Målat och städat i alla hörn. Ett nytt kök har byggts och snart  ska det bli invigningsfest. Det andra stora som har hänt är att volontärerna har sammlat till en fond. En stomme som ska göra det möjlig för ALLA skolbarn i Uleole ska kunna få sin lunch hos oss. Detta är ett mycket stort steg. Det har alltid kännts ganska snopet att endast en del barn får lunch (de föräldralösa) men även
de andra barnen har toligen inte ätit frukost och måste vänta tills de kommer hem på kvällen innan de får sitt första mål mat.  Vi har ett kraftfullt samtal pa gång med skolledningen  byledningen och föräldrarna att Moyo kwa Moyo ska göra som är möjligt för att kunna genomföra detta. Som motkrav ställer vi att man lovar att upphöra med att ge barna AGA, och att barnarbete åt lärarna ska upphöra. Barnen får en uppgift att hjälpa till i sin egen skolträdgård och till det behöver alla hjälpas åt.

 KAN VI FÅ EN APPLÅD????   Detta är en verkligen en  banbrytande händelse...
Hälsningar Mr Moyo....
    Detta är från ett annat tillfälle men så här kan det se ut...


En häftig brand härjade på vår delvis nyplanterade skogsareal (ca 50 ha). Troligen anlagd. Brandfaran är mycket stor nu på den Afrikanska vårkanten. Eldhaven av det snustorra gräset är skrämmande. Uppiskad av stark vind skenar det fram. Det är inga lättbekämpade eldar. Endast försedd med lövruskor går man i rad  efter varandra. En skenar först och dämpar elden och nästa och nästa kommer efter och släcker mera permanent. Orsaken till att det brinner så  mycket är många. Dels är det herdar som inte vill ha skog för det begränsar deras möjligheter att låta sina kor beta där. Dels är det folk som tillverkar träkol.
Om vår naturskog är brandskadad så förväntar de sig att vi ska be dem att städa upp, och att  de då kan tillverka träkol av det brandskadade virket.Vi åkte för att släcka snabbt. Förbi byn för att hämta mera arbetskraft men på pubben var man inte intresserad. Vad betalar ni om vi kommer för att hjälpa till??? Vi insåg att en utlovad betalning kunde resultera i att man tuttade på igen för att få fler inkomst tillfälle. Är det konstig att man suckar och stönar ibland.
Nya volontärer har kommit. De är fulla av energi som det gäller att ta vara på. Nu måste jag avsluta och skynda mig hem.
Kramar från oss i Matanana
Det är nu November
Regnperioden kan komma när som helst. Växtligheten står och stampar och grönskan har redan börjat i träden.
Flera kullar av griskultingar har föds. Det är helt enkelt vår här.
Denna gång har Salome och Justin åkt till Dar es salam för att hämta volontärer. De åker buss så Safarin får vänta till senare.
Verksamheten i Moyo kwa Moyo har blivit ganska omfattande. Det gäller för mig att dela med mig av ansvaret till ansvarskännande människor.
Salome är nu i god form. Innan jag bestämde mig för att fråga om hon kan tänka sig att åka och hämta volontarer så frågade jag henne rakt på
sak" HADE JAG ANLEDNING ATT VARA OROLIG NÄR DU VAR I DAR SIST OCH HÖLL DIG UNDAN MED MOTIVERING ATT DU HÖLL PÅ MED NATURMEDICINER SOM LÖSNING
PÅ DITT HIV PROBLEM ?
Hon satt tyst. Svara bara JA eller NEJ . Jag ska inte tjata på dig. Hon svarade. Ja du hade orsak att vara orolig!
Så långt får jag nog nöja mig. I dec ska hon på undersökning igen och då får vi veta lite mera....
En oerhört spännande händelse är på gång. En mycket kunnig Antroprosofisk läkare med brett kunskapsfält av både alternativa metoder och konventionella metoder är på väg att arbeta här ett tag.
Thomas Koch och hans hustru Beata har varit här tidigare och gjorde då stor succe. Patienter kom i stora skaror för att få hans hjälp.
Denna gång är han alldeles för kort tid här för att klara av alla patienter som behöver hans hjälp. Vi ska även träffa myndighetspersoner för att anställa en läkare.
Situationen ar den att Matananaby håller pa att bygga en vårdcentral. Den kommer att bli välbyggd och rymmlig. När bygget är klart kommer man inte ha pengar  till mediciner.
Vår tanke är att vi försöker att få stöd till att kunna finansiera en Afrikansk läkare och en sköterska.
Sen har Thomas ideer om att kunna sända hit Europeiska läkare. Läkare som kan vara här efter ett schema och bidra med sina kunskaper men även lära sig av den speciella situation som råder här.
Tänk er vilken fantastisk tanke.
Hindret kan komma är att  myndigheten  kommer att kunna lägga hinder i vägen för alternativa mediciner. Men var så säker Jag kommer att hålla er informerad.

Hälsningar Ewout  (Kalla mig "Mr.Moyo")

söndag 14 november 2010

Tröttheten har kommit tillbaka. Kanske har jag malaria för jag känner mig febrig och även nere när arbetet    syns så oändlig.
Vi arbetar hårt för att barnen ska slippa bli slagna i hemmen och i skolan. Till min skräck ser jag några småbarn som drar av benen av några fågelungar.
Jag blir så arg så jag får lust att klå upp ungarna och även föräldrarna som tillåter barnen att hålla på med dessa grymheter.
Ja förlåt mig... Jag har feber och jag blir så nere.

 Ewout

torsdag 11 november 2010

Det är tidiga morgonen och det börjar ljusna en aning. Tanzanisk tid kl 12 =kl 5. Jag har klarat mig en lång tid utan klocka nu.Tidningar och nyheter har gått mig helt förbi men tror att presidenten Kikwete blir kvar en ännu period.
Jag hör att det börjar trumma på avstånd . Budskapet är då att någon har avlidit i natt. Begravningen blir omgående för så gör man här.
Tuppen var och är alltid tidigare än vad jag är. Jag var grisvakt  inatt d.v.s att jag sov i minibussen. I natt sov jag ovanlig bra och det var så tyst och lugnt.
Men sen när tuppen hade väckt mig så hajjade jag till.... Jag hade inte blivit uppmärksammad av några grisljud  och det är ovanlig att ett 70 tal grisar inte ger ett ljud ifrån sig.
JAG for upp och hoppar och till min skräck ser jag att grinden är öppen. Är det sant???? Har grisvakten inte hört när 70 grisa blir stulna.....
Det var ju därför jag sov i bilen !!!!!!  Jag rusar ut ur bilen och ner till killarna och ropar "Upp med er alla !!!!!!! Grisarna är borta !!!!!!"   Nejdå Baba... Gå och lägg dig igen. Vi flyttade grisarna till en annan fålla igår när du var till Iringa. Visserligen borde jag tåla en del men det går inte att somna om. Hur ska jag nu förklara detta ????
Salome kommer att ha väldigt rolig åt sin "Masai" under en lång tid framöver.

Ha det bra alla vänner..  Ewout

11sept 2010

fredag 5 november 2010

 Matanana den 5 november
 Hej alla vänner !!!!

  Barnens rättigheter ligger oss varmt om hjärtat i detta samhälle där de svaga blir nedtryckta och där barnen hamnar långt ner på skalan. Jag tror det krävs en större medvetenhet än vanligt i detta land för att värna om de svaga. Var till Uleole headmaster efter att volontärer till sin fasa hade upplevt hur ett antal barn hade blivit illa slagna av en lärare.

Volontärerna hade särskilt upplevt hur  skräckslagna dagisbarnen hade blivit när hela skolan ställdes upp nära vårt daghem och hur skräcken spred sig när läraren skalade av en gren och sedan inför alla piskade de  barn som skulle bestraffas.
 Jag besökte headmastern efter att Salome hade lungnat ner mig.  Det är kanske bra med lugn men det    kommer att krävas en dramatisk händelse om vårat budskap ska kunna tränga igenom. 
Jag har helt klart för mig att jag inte kommer att kunna hålla mig lugn om en bestraffning skulle hända i min närvaro och jag har en känsla av att man är mycket medveten över detta och att man undviker bestraffning då jag är närvarande.

 Men budskapet denna gång var alltså att jag skulle hålla mig lugn. Headmaster försvarade sig med att det inte varit han som hade utfört bestraffningen denna gång.Sedan kom det fram att hans uppriktiga bekymmer var över hur vi menade att lärarna skulle hålla ordning på hundratals barn utan att ha tillgång på fysisk bestraffning.

 Jag inser att det kommer att ta tid innan utvecklingen i byarna leder fram till medvetenhet och social kompetens där man värnar om de svaga.

 Vi kämpar vidare och är tacksam för stöd och respons.
 Hälsningar Ewout.

måndag 1 november 2010

Ni upptäcker snart att berättelserna från Afrika pendlar mellan fantastisk, underbart och grymt jävligt.(Ursäkta uttrycket)
Ytterligheterna är stora. Det grymt jävliga denna gång  är att en av volontärerna blev överfallen i sexuellt syfte. Hon spatserade och njöt av den vackra naturen då hon blev angripen bakifrån och fasthållen. Syftet var att bära in henne i buskarna. Som tur var så reagerade hon med att skrika och bita sin angripare i armen. Så snälla ni som åker hit tänk er för!!!!! Det är ingen barnlek med det   arbete som vi utför under svåra omständigheter. Från Sverige är vi kanske vana att tryggheten är reglerad och under kontroll.Här är det inte så. Jag har tjatat om vikten av att undvika utmanande kläder som visar för mycket av kroppen. Många tycker att jag överdriver men tro mig.. Som ovan besökare här kan man inte bedömma sådant. Det gick vägen den här gången lyckligtvis nog och volontären har kunnat bearbetat sin skrämmande upplevelse.

Reglerna är!!!!! Gå inte ensam på utflykter och undvik gränder och mörka platser. Väskryckning är förekommande och stölder är vanliga.  Ni måste förstå att det mest exotiska och upphetsande som en Afrikansk man kan tänka sig är en ung lättklädd blond västerländska. Han ser det  som ett stort bingo om han kan bli vän med en svensk tjej och drömmen över alla drömmar att kunna gifta  sig med henne.

Ewout
1 november
Tänk så sorglig. När vi kom till daghemmet i Uleole  var det stora stolta vårdträdet framför huset nedhugget. Det ända verklig stora trädet låg som en slagen jätte på marken. Småaktighet okunskap och girighet blev trädets fall.
Jag for ilsket till byledningen och de sa att det var rektorn från skolan som var den ansvariga. Jag rusade dit och såg nog ganska hotfullt ut. Men nej nej... Det var byledningen som har gett order om nedhuggning. Virket skulle användas för byggandet av ett nytt lärarhus men virket visade sig vara olämplig för detta     ändamål.

 Sorg i vara hjärtan.... Det var under detta träd som man kunde söka skugga.
 Det var här som barnen möttes. Gungan sång och dans. Men nu är det försent.
 Trädet ligger där och vi funderar på vad vi kan göra.
 Tanken kom upp att vi planterar ett nytt träd. En liten minnesstund och en liten inhägnad kring
 det nya trädet   med ett kors och inskription
 "TILL MINNE AV VÅRDTRÄDET SOM FÖLL FÖR GIRIGHETEN".
 Salome försöker att dämpa min ilska. Hon hänvisar till befolkningens okunnighet.
 Om det är så då är det verkligen oändlig mycket arbete kvar.
 Hur ska utvecklingen kunna ske om man gång på gång sågar av den gren man sitter på.

Hälsningar Ewout.

29oktober

måndag 25 oktober 2010

Just när jag sitter och deppar, så kommer det så otrolig uppmuntrande hälsningar. Det visar sig att jag som känner mig så trött är andra människors hjälte och inspiratör. Kan man tänka sig !!!
När jag reflekterar över varför jag just nu blev så deppig så var det inte för att arbetet med att vara en hjälte är så betungande eller att arbetet med att vara en inspiratör tar knäcken på mig. Nej det handlar om hur det är att fastna i de små vardagliga bekymmer som att inte kunna svara på vart blöjorna ligger.... eller att jag har glömt mina glasögon någonstans som får mig att bli så trött.
Salome är på släktmöte och ringde och berättade att hon ska vara kvar där en dag till ... Hon  tänker nog inte på hur beroende jag är av henne? Tänker nog inte på att jag inte kan vara den stora hjälten när hon inte smeker min arm ???? Berätta det inte för någon men jag är nog inte den stora hjälte som folk tror, eller som jag önskar att vara. Det som får mig att se ut som en större hjälte än vad jag är är alla de fantastiska människor omkring denna hjälte. Hon som tröstar mig. Det härliga barnet som kommer och kramar om mig. Den som ser att jag är trött och kommer med en kopp te och alla ni andra som uppmuntrar mig. Det är dessa människor som ska beundras....
Tack för allt stöd till varandra, så att vi alla kan vara de hjältar som vi är ämnade till.
Kram från Ewout

söndag 24 oktober 2010

Visst är det underbart att kunna vara till nytta för andra människor. Men hela tiden kommer frågan upp vad som är en god hjälp och ett långvarig stöd. Vi bygger och utvecklar anställer mera människor (28 st) Hjälper fler behövande . Hjälper till med jordbruks utveckling, stöttar utbildning.m.m.. Det resulterar i att vi har allt mer mark och hus.  Men om jag ska vara ärlig så är det väldig lite som utvecklas utanför vår påverkan och även saker som blivit gjorda genom vår försorg faller tillbaka till sitt utgångsläge.

För ett antal månader sen så var det några volontärer som gjorde en stor insats med att förse barnen i Uleole med nya kläder och skor. De nuvarande volontarer tittar förskräckta på hur dålig klädda dessa barn är nu.....
Det har nu tagits stortag i att arbeta med vard fantastiska bygge i Bumulainga. Taket ar i det närmaste färdigt. Vi arbetar med vägg ytor golvbeläggning och fönsterrutor. Men det är så oändlig mycket kvar att göra. Vi vill att detta ska bli ett så fantastisk hus. Läget kräver att det blir så mycket mera än "bara" ett hus. Det ska bli ett hus som är välbyggt vackert konstnärlig och med en väl genomtänkt bra standard i inredningen. Kakel i badrummet och köket. Välklädda barn. Barnen som behöver bo här står redan på kö. Kanske sex småbarn, några tonåringar och någon ung mamma .Huset har två stora rum som är avsedda för "Betalande GÄSTER"  Människor som vill vara här under en kortare  eller längre tid, Människor som ar beredda att betala (100) kr per dag och finnas till och delta i storfamiljen. Läget utsikten och stillheten här är så inspirerande.           

Stora  kramen fran oss i Bumulainga!
Hej alla vänner.
 Nej jag har inte försvunnit. Det är bara så att jag har så mycket att göra att dagboksförande kommer i kläm. Vi är med en kvinna från byn till lasarettet i Iringa. Denna kvinna har knappt varit utanför byn tidigare. Låter som en relativt enkel uppgift men det visar det sig att kön till kvinnosjukdomar är för lång för att det ska klaras av på en dag så vi behövde finna nattkvarter till henne. Hon har inga pengar och är mycket bortkommen. Sen visar det sig att hon har cancer och behöver en omfattande operation. Tror mig det är ingen dans pa rosor att försöka få en människa  genom en labyrint i dessa överbelastade sjukvårds korridorer.Jag åker som en jojo mellan Iringa och Matanana.

 Vi var till våra handikappade vänner i Mafinga. Här finns är en gammal mormor som har det särskilt jobbig. Vi besökte henne i sitt hem. Bibin (Mormodern)  är nästan helt blind och har ingen inkomst. Hon har en vuxen son som ar allvarlig mentalt sjuk. Denna son är då och då mycket våldsam och kan knappt brottas ner av en hel skara av grannar. Hon har även ett barnbarn som behöver hennes hjälp......
Somliga har inga skor  varför är det så . "Gud fader som i himmelen bor kanske vill ha de så" ????   Det märkliga är att när vi sitter mitt i en så orimlig situation så känns det så klart. Det är nästan helig att se dessa spillror av människor och att kunna vara deras glimt av de hopp som de har drömt om....

Ha det bra allesammans

söndag 17 oktober 2010

Hej alla vänner.
Jag har varit till Dar för att hämta nya fräscha volontärer. De gamla började se lite slitna ut!... Det är kul för mig att lära känna så många motiverade människor. Ser att jag  i Tanzania har lärt känna fler nya människor än vad som skulle ha varit fallet om jag hade varit i Sverige. Det är lite kämpig att resa de 700 km till Dar. Besvärliga vägar med hård trafik så det är inte helt utan svåriggheter .Att  bilen av misstag blev tankad med diesel gjorde saken inte bättre . Motorn knackade och stiften blev feta. Där åker jag med fem unga tjejer och lirkar oss igenom trafiken. Det gäller att inte få motorstopp pa alltför skumma ställen. Känner det som om jag åker med ett guldlass och ska se till att detta dyrbara lass inte hamnar i orätta händer.PUST...PUST. Min vän Catahrina har ett drygt arbete att hålla bloggen fräsch. Det vore mycket tacksam, om alla som har besökt oss i Tanzania vill sända foto från sin vistelse här till Catharina för publisering i min blogg.  Tack på förhand!!!!!




tisdag 12 oktober 2010

Är nu i Dar igen för att hämta volontärer. Allt är väl men som jag berättat tidigare så är det ganska påfrestande att åka  700 km till och från Dar. Vi är nu på väg till den vackra stranden vid Kipedo.

Hade en besvärlig incident på resan hit. Jag var inte uppmärksam när vi tankade min bensindrivna bil. Resultatet blev mycket påtagligt när bilen inte alls trivdes med diesel som den blev tankad med!!!
Ha det bra alla vänner../Ewout


söndag 10 oktober 2010

Nu är vi igång i Iringa och de första volontärna har nu bott här nu ett antal dagar. Tyvärr så blev det en del   rabalder.
Volontärerna blev överfallna när de gick hem sent på kvällen. Det blev mycket hotfullt och de fick några slag.
Det blev en väldig kraftfull påminnelse om att Afrika är Afrika, och att det inte är en barnlek att åka som volontär till Tanzania
Det är så lätt att tro att allt är reglerat och kontrolerat men om man har den inställningen så är mitt råd... ÅK  INTE SOM VOLONTÄR TILL AFRIKA!!!!!!
Vi är nu på väg till Matanana. Där kan vi komma till ro igen bland barnen och våra vänner där.
Det som pågår där är husbyggen. Dels det stora huset i Bumulainga och ett hus i Matanana samt huset i Uluole till den stora skara barn som bor ensamma med sin mamma. Taken ska också på för snart är det regnperiod här.
Det är inte så lätt att vara volontär. Man är ovan vid den nya kulturen, och man kanske är ovan att vara hemifrån och kanske har man ringa erfarenheter i att arbeta överhuvudtaget.
Vad är det som ska göras idag.?? Jo maten ska lagas till dagbarnen, vatten ska hämtas i brunnen och det ska städas och tvättas.
Mera på min lista för arbetet nu är följande.
En gris ska slaktas och några träd ska fällas. Taken ska lagas. Matsalen hos gatubarns projektet ska målas. Bröd ska bakas och gräddas i en gryta på glödande kol. Det finns ingen el och det finns inget rinnande vatten så jag lovar att det är inte lätt att finna arbetsuppgifter och klara av dem. Men för den som klarar uppgifterna (och inte gömmer sig i sysslolöshet, kedjerökande eller ett desperat åkande till  ett dålig fungerande internett kafe.) så finns det arbete. Det är är så mycket som de som kommer utifrån kan tillföra här. Bättre hygien mer ordning . Språkkunskap musik, sagoberättande m.m.
Som volontär kan man få stor utdelning på sin vistelse här. Det är ganska många volontärer som kommer tillbaka en andra gång och än fler som säger sig att vilja komma tillbaka.

Ha det så bra alla vänner /Ewout



lördag 2 oktober 2010







                                         http://www.youtube.com/v/EkI32_zrWMY                                                         

                                                         En liten film från Matanana
                                                         God Bless the Children


                                                              Sång o Musik
                                                               Eva Cassidy

torsdag 23 september 2010

Vi är i Iringa och förbereder  en Safari resa i vildparken i Ruaha. Det blir av till nästa helg fredag lördag och åter hem på söndag.
Det är ganska speciellt med safari.Vi är förutom mig 8 personer och det kommer att bli en safaribil och min minibuss. Eftersom det är torrtider nu så går det bra med minibussen och vi har säkerheten med att vi är två bilar. Det är lite olika hur tänd man är på att åka på safari. Från fantastiskt entusiastisk till ganska ointresserad. Men alla vill ändå få ha upplevt att möta djuren i sin naturliga miljö. Den som var mest förundrad och häpen över att se elefanter m.m var faktisk Salome. Hon trodde inte sina ögon när hon såg elefanter för första gången i sitt liv. Det är häftig att jag får vara den som har äran att få visa djuren för Afrikaner..... Den femåriga Akisa var med vid något tillfälle. Akisa babblade  och pratade som bara femåringar kan göra. Då plötsligen viskade hon till Salome "Mamma det är en stor kissekatt där" och alla upptäckte vi lejonet som låg i gräset. Akisa blev förstummad och sa inte ett ord efter detta på två timmar.!!!!!

Det är ju Lejon som man alltid hoppas på att få se men det är även det djur som det kan vara svårt att få syn på. För det mesta har vi haft turen att kunna se Lejon men inte alltid.

 Jag för min del tycker att det mest imponerande att se är en mäktig flock med bufflar. Dessa mörka jordfärgade djur kan förekomma i stora flockar på flera hundra djur. Vi såg en sådan flock gå över stigen och vi satt och spanade på hur de böljade vidare. Plötsligen skrek någon till Och ytterliga flera hundra djur var på väg efter den första flocken Och med oss mitt i denna mäktiga massan..Jag var föraren och den ansvarige. Faktum är att ansvaret kändes tungt i denna stund.

En gång vid ett annat tillfälle körde jag och hade 5 volontär tjejer som passagerare. Vi fastnade i en gyttjepöl och tjejerna fick knuffa på. Jag slirade mig därifrån  men ville inte  stanna förrän långt fram på fastmark. Jag var inte populär bland tjejerna som kände sig otrygga på den Afrikanska savannen nedstänkta med gyttja och en myggsvärm omkring dem och bilen åkandes allt längre bort...
Vi får väl se vad som väntar oss till nästa helg...

Hälsningar från oss i Matanana... 18 september

Detta inlägg skulle varit inne 18 sept men det har blivit en miss av mig. Hoppas ni har överseende med detta. Mvh. C.L.

onsdag 22 september 2010

Det är ett faslig flängande till Iringa. Det är där som jag kan gå ut på internet. Iringa ligger 90 km hemifrån så detta är en ganska kostnads och tidskrävande sysselsättning.

Det är valtider även här nu. I verkligheten så finns det endast ett parti och alla som försöker med något annat blir motarbetad. Då är plötsligen polisen extra noga med att kolla bilen och banken fördröjer penningtransaktioner. Överallt får man motstånd. Nätverket kring det regerande partiet är mycket tätt. Jag blev varnad, när jag umgicks med en person med avvikande politiska åsikter." Håll dig undan från denna person.! Du kan ligga utanför Tanzanias gränser inom ett dygn om dom anser att du stöttar oliktänkande i politiken!!!!!

Salome är i en svår situation Hon har skaffad dyr naturmedicin mot Aids. Hon säger till mig att trots att jag inte stöttar henne i denna svåra period   så har hon klarat av att få bukt med sin infektion. Jag är nu ännu mera orolig för hon mår inte bra och är ganska mager. Min logik säger hon HAR HIV/AIDS, men har funnit ett mentalt förnekelse argument.  Jag ber henne, att vi ska ta testet tillsammans, men det är hela tiden något som gör att hon tycker att denna dag inte passar. Jag är verkligen orolig.

Salome är den viktigaste personen i mitt liv. Visserligen så insåg jag att det inte skulle bli så lätt att leva med en ung bildskön hivsmittad kvinna. men nu kryper svårigheterna så nära. Om jag kan få henne att ta testet igen (efter hennes förnekande) så kan hon leva ett långt liv. Alla läsare visste säkert inte att Salome är hiv-smittad. (förhoppningsvis inte Aids ännu)

Det var i samband med att vi började umgås mera som jag föreslog att vi skulle testa oss. Redan innan testet hade jag bestämd mig för att jag skulle vara hennes partner. Vi tog testet och det visade sig att hon var smittad. Vi tog konsekvenserna av detta och hon gick på regelbundna läkarbesök. Det såg lovande ut och hennes värden var stabila. Men nu är det  en mycket svår period med oro. Hon har slutat att gå på läkarbesök och hennes hälsa är inte bra.

Jag ber till den Gud som jag tror på. Ber att vi ska kunna få leva ett långt liv tillsammans. Arbetet känns viktig och Salome är en så viktig person i det. Inte bara för mig även men för så många andra människor i dessa byar.

Jag sträcker mig ännu längre. Jag vill be er att be till den andlighet som Ni tror på .

Sitt runt elden och var med oss i tankarna. Salome har just sjungit en stillsam sång och ett av barnen har bett en bordsbön.    

          Var med oss när vi inte räcker till.
       Salome ger oss vishet och kraft.  
   Hon ger mig förmåga att vara till stöd.
       Gud fader i himmelen och moder i jorden 
  Kristusglimten i våra hjärtan .
Välsigna oss!!!

söndag 19 september 2010

Baba Evelina är hemma igen dvs mesta tiden hemma hos oss. Han ska även få hjälp och en del stöd i sitt egna hem. Det är för mycket ansvar för en tioårig flicka att sköta honom.
Ja det var en ödestiger dag när han för två år sedan fick ett epelepsi anfall och ramlade i elden. Hans liv gick att rädda men han blev av med sin ena arm ända från axeln. Man amputerade då även hans fingrar på den andra handen förutom tummen. Men det otäcka såret på ovansidan av den kvarvarande handen ville inte läka. Infektion efter infektion. Och nu har läkarna amputerad även denna hand. Till min förvåning ganska högt uppe(ca 10 cm) nedanför armbågen. Med stor tacksamhet har vi tagit emot löfte om att skaffa en protes och ekonomisk hjälp.
Var och hämtade volontärer från flyget i Dar es salaam. Det är en ganska kämpig resa 700 km fram och tillbaka på dåliga vägar och stökig trafik. Denna gång råkade vi även ut för en  kamera stöld. Vi sitter i den långsamt sniglande  stadstrafiken och plötsligen snabb som en orm kommer en hand in genom den öppna bilrutan och rycker till sig kameran. Vi fick acceptera detta tråkiga missöde. Hade vi börjat springa efter tjuven så kunde mera ha blivit stulet och man hade utsatt sig allt för mycket för rån och våld. Men jobbig blev det och kanske även en dyrköpt läxa. Det finns många tjuvar i slummområderna i en stor stad som DAR Es Salaam!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Några söta ungar spanar på dessa förunderligt vita människor. Dessa människor tycks ha obegränsad med pengar. Kanske vid någon tidigare situation har någon  musungos (vit) givit dem en slant så barnen sätter på sig sina sötaste miner och blir flitig fotograferade. Efter ett tag sa piper en av ungarna fram att de vill ha pengar. Detta upprör den fotograferande musungon.
Men tänk efter vilket signal gav du ???

Denna bild är även användbar till att förstå vad som händer när man ger småslantar till höger och vänster.... Man fostrar TILL TIGGARE.
Att hjälpa en människa i nöd, en människa som inte kan försörja sig är en välgärning,men att fostra människor till att bli en tiggare är mycket negativ.






Hälsningar Ewout

måndag 13 september 2010

Är i Dar es Salaam för att hämta volontärer.Det är ju ganska långt att köra (ca 700km) så det är kanske inte så konstig att tar det på krafterna. Men en ung spänstig man som jag i sin bästa ålder borde väl inte klaga. Men vad som är arbetsamt är alla dessa små och stora förbistringar i språket och kulturen-

Åker en sista gång till Baba Evelina på vägen när jag passerar Iringa. Baba Evelina ser för ynklig ut ännu. Men vi har fått pengar till en månadslön av en volontär som varit här tidigare så att vi kan anställa någon som kan underlätta för denna vår extra familj.Det känns så oerhört bra att det finns människor som vill stötta. Ett stort TACK...
Idag funkar inte bankomaten i Iringa eftersom det är strömlöst, men jag tror att jag har tillräcklig med pengar så att bensinen räcker till Dar.

Det är många som vinkar till min minibus i tron om att det är en Daladala. Polisen stannar oss vid de flesta poliskontroller. Men när de ser att det inte är en Daladala så hälsar de bara vänligen och undrar vart vi är på väg. Jag ger dem en slant för deras vänlighet och plötsligen har vi fått vänner och nästa gång vi kommer förbi så blir vi igenkända, och de glatt vinkande poliserna markerar att de vill oss väl.

I början höll jag hårt på att varje gåva till en polis var en muta men jag ser det inte så längre.Poliserna här har en oerhörd kontroll på vad de olika medborgarna har för sig och inte minst på oss som sticker ut eftersom vi är mera udda. Det ingår i systemet att ge lite gåvor. Man kan ju kalla det mutor men som sagt det ingår i systemet här.


Numera hälsar vi i hand när vi möts och dom kommer ihåg namnet Mr Moyo (Mr Heart) som jag brukar presentera mig som. Dom kommer också ihåg den vits som jag drog sist jag träffade dom. En del vitsar är särskild populära som ex denna.



Jag berättar att jag och min fru har lite kommunikations problem eftersom jag är en Masaj och att min fru är från en bantu stamm........

När vi är riktig pratiga så berättar jag att Gud har skapat alla varelser och som slutarbete så gav han dem granna färger. Gud hade just tvättad  färgpenslarna när grisen och den västerländska mannen kom springande  Dessa två hade legat och sovit och nu fanns det ingen färg kvar. Gud lät det vara och det är därför som dessa två saknar granna färger.......

 Eller denna...  När jag kom till Afrika så var det delvis för att jag ville se en bussman. Men under alla dessa år så har jag inte sett någon  bussman. Inte förrän  jag en dag tittade mig i spegeln och där såg jag för första gången en bussman.

Kulturskillnader är även att vi har olika vitsar. Afrikaner älskar när man kan skämta om sig själv
Vi hörs.... Jag styr nu kosan mot flygplatsen..... Kram Ewout

lördag 11 september 2010

 Med gråten i halsen ....


Operationen är nu genomförd och jag tog med Evelina för att hälsa på sin far. Med gråten i halsen såg jag hur Evelina 10 år gammal med stora ögon tittar på sin utslagna pappa...Mannen som ligger där med endast en armstump. I hennes ögon kan se hur hon tänker "Hur ska detta gå". Det är ju hon som kommer att få sköta om sin pappa när han kommer hem.Hur beskriver man sådana svåra saker? Det enda jag kan komma på är att vi vill och att vi kommer att stötta denna lilla familj så mycket vi kan.
Handen blev borttagen mycket högre upp än jag har förväntad mig. Kanske hade infektionen gått upp högre i armen.. I vilket fall som helst så är den avtagen ca 10 cm under armbågen. Han är tapper men jag kan se att det tar hårt på  hans krafter. De kommer att behålla honom pa lasarettet ungefär en vecka. Vi måste ordna med mat och den dagliga försörjningen. Som tur är  så har vi brodern till Baba Evelina till hjälp. Han ligger som en trogen hund och passar upp men  är helt ovan vid uppgiften och klarar det inte utan vårat stöd.
  Vi har fått stöd  från vänner i Sverige att ordna med en protes, men det dröjer innan jag kan ta de behövda måtten.
Det känns skönt att få skriva av sig i svåra stunder.
Tack alla vänner och läsare för era goda tankar.
Kram från oss i Matanana


Skriv gärna kommentarer/C.L.

måndag 6 september 2010

Nu har vi tagit oss till Iringa. Det började inte så bra i morse Min order var att vi skulle ses kl 9 på måndag morgon. Men nu är det ju så att kl nio kan även tolkas som kl tre på eftermiddagen. Då är kl 0 kl 6 på morgonen är 0 Tanz tid och kl ett = kl. 7 för då har dagen pågått en timme. Ja ni ser alla möjligheter till missförstånd!!! Men nu är Baba Evelina och jag i Iringa . Det stinkande såret drar till sig flugor, och människor baxar ifrån oss. Men nu ska vi kämpa!!!!! Vi har en tid för operation imorgon. Idag ska tiden ägnas åt inskrivning och förberedande medicinering.Jag har tagit på mig min bestämda min och tränger mig före i alla köer och försynta Baba Evelina lommar efter mig och hälsar artigt och tror att han måste släppa före alla andra.

Jag lämnade Baba Evelina ett tag och när jag kom tillbaka var det panik. Han berättade att de hade sagd åt honom att gå hem . Man hunsar med försvarslösa människor. Som tur var så är jag inte försvarslös och han hamnade till sist i väntsalen till operation. Tyvär är jag inte alltid så kaxsig. En bror till Baba Evelina hade kommit och då åkte fega jag hem. Jag  lämnade pengar och en telefon hos dem och är beredd att åka tillbaka till  om dom de behöver mig.  Fortsättning följer.......  Hälsningar frånEwout

Ps. Det här med att reda ut tiden ser nog lite rörigt ut. Hoppas ni har överseende med detta. D.s

  Kl 06 på morgonen är kl 0 Tanz tid.
  klockan 7 på morgonen är klockan ett  .
  Så kl 12 mitt på dagen är kl 6  Tanzanisk tid. Eftersom då dagen  har pågått i sex timmar. /Lite knepigt

söndag 5 september 2010

Vad är det som är farlig eller vanskligt här i Tanzania. Ärlig talat så är det mesta ofarlig. Människorna är vanliga och hjälpsamma. (så länge du inte tar upp pengar.) Pengar i vitas händer får oss att se ut som spargrisar och alla är plötsligen övertygade om att vi har obegränsade resurser. Ge inte dricks på landsbygden för då har du snart hela byn efter dig och vårt rykte blir förstört. Man har ingen respekt för den svaga menar man. Delar man omkring pengar hur som helst så uppfattas man som  nonchalant med pengar.
När jag vandrade på den stora marknaden KIRIAKO i Dar es salaam så kände jag att någon ville roffa något ur min ryggsäck. Jag tog tag i armen och brottade ner den. Folk kom rusande, för att klå upp angriparen. Jag hade jämt göra att skydda tjuven från att bli ihjälslagen. Hade det varit så att tjuven hade lyckats att stjäla ur min ryggsäck så hade han troligen fått applåder av omgivningen. (Man haller alltid pa den starkare) så visa dig inte svag är mitt motto.
Jag har blivit rånad en gång. Det var en tidig morgon på stranden (som heter Cocobeats) Jag var inte synlig för andra människor eftersom klippor skymde. Då kom det tre killar springande mot mig. Samtidig hörde jag att några komm springande mot mig bakifran. Killarna slog sönder flaskor och skrek åt mig att jag skulle ångra om jag gjorde motstånd. Jag tänkte ett ögonblick om jag skulle rusa ner i vattnet,eller ska jag skrika? men inget blev gjort. De tog min plånbok de tog min telefon, sen var de på väg bort, men en stannade och sa att han skulle ha mina skor....Jag böjde mig ner vid hans fötter och gestikulerade, att han misstog sig.  Insåg han inte, att mina stora skor inte skulle passa hans små fotter. Han tittade förvånat på mig som om han tänkte "Hur kunde en person  oroa sig för skostorleken när han blev rånad." Stämmningen ändrade sig. De andra killar kom tillbaka och sa att han skulle ge fan i mina skor.Vi stod en stund och dividerade och efter en stund beslöt de även att ge mig plånboken tillbaka med pass och visa kortet. De såg lite ursäktande ut och sa att jag förstod att de var tvungen att ta pengarna..... Jag hade inte känt mig hotad under hela proceduren men efteråt så var jag väl ändå lite skakis..

Vi var inne på att se oss omkring vad som är farlig eller vanskligt. Nästan alla som jag träffar här och som har varit en längre tid i Tanzania kan berätta att de har blivit lurade med pengar. Ens bästa Afrikanska vän ber om att få låna pengar och du kan vara näst intill säker på att du inte får tillbaka pengarna som har lämnat din hand. Jag hör många tänka "men sådant kommer inte att hända mig..." Tror mig vår blåögda omisstänksamhet  har försatt många i en svår situation.  Som den volontär som skulle hjälpa denna underbara Afrikan som enligt honom hade blivit bestulen på allt han ägde och hade. Hon förlorade alla pengar som hon lättroget ville hjälpa till med.
Det är några rastakillar i Iringa som har specialiserat sig på att sol och våra blonda blåögda tjejer. Trots alla varningstecken så lyckas dom förvånande nog väldigt ofta. Kom ihåg sol och vårare är mästare på att föra sig på ett belevat och bra sätt.
Ormar finns och de kan vara farliga så gå inte barfota i långt gräs... Spindlarna kan vara stora, mycket stora men jag har än så länge inte hört att dom är farliga.  Råttor kan finnas och råttor är inga roliga djur men de är ju inte direkt farliga. Det finns många  hundar som går lösa men dessa hundar är så skygga så de håller sig undan. Men tänk er för! Rabies finns och att få ett hundbett är inget att leka med.
Att skaffa sig en pojkvän eller flickvän kan vara vanskligt. Upp till 50 % av befolkningen byarna är Hiv smittade.
Att få blodtransfusion kan vara farlig av samma anledning.
Att åka buss från Dar till ex kan kännas farlig men det är förvånansvärt få olyckor med bussar medan många olyckor sker med lastbilar.
Nu ska jag ska pusta ut lite i denna farlighets runda. Om ni reser i Afrika var som folk det är inte så farlig och jag vill gärna återkomma med att berätta vad som är så härlig och underbart här.

Vid tangenterna Ewout



                         Sammanställning av samtliga verksamheter.


Den viktigaste och mest omfattande verksamheten är de fyra daghemmen. Dessa daghem är finansierad av den ideella föreningen Yatima Heart to Heart pg nr 900159-5.

Daghemmet i Matanana har 15 daghemsbarn plus att det kommer ca 60 skolbarn 5 dagar i veckan för att äta lunch. Det är tre personal som tar hand om arbetet här.

Daghemmet i Bumulainga har 10 daghemsbarn. Två mentalt handikappade ungdomar samt 80 skolbarn som kommer och äter lunch. Tre personal tar hand om arbetet där.

Daghemmet i Uluolole har 10 daghemsbarn samt 33 som kommer och äter lunch.Två personal har hand om verksamheten där.

Daghemmet i Mtula har 12 daghemsbarn varav en är en cp-skadad flicka samt att det kommer 35 skolbarn och och äter lunch.


Detta innebär att ca 250 barn är påverkade av denna verksamhet. Behovet av hjälp är mycket större. Nu
 kan vi bara hjälpa barn upp till klass 4 men vår önskan är att kunna ta emot behövande barn upp till klass 7.

Andra verksamheter som inte faller under den svenska föreningen är följande.

Storfamiljen Mamma och Pappa Ewout och Salome i en omfattande storfamilj med 4 småbarn.5 knattinga och 8 ungdomar.Dessutom en hel del volontären och andra gäster som här kan mötas runt grytan.

Odlingen är på ca 4 ha och 50 ha skogsmark.Att det finns många grisar sätter sin prägel på i stort och smått.och tillsammans är det nu ca 80 grisar. Dessa grisar är frigående inom en större inhängnad. Att det finns många grisar påverkar odlingen på ett possitvt sätt eftersom det blir lättare att genomföra en bra växtlighet. Marken blir ogräsrensad och gödslad
Förhoppningen är att vi ska kunna ha odlingar med växter till naturmedicin. Grisköttet ska förädlas genom rökning och torkning. Vi försöker i görligaste mån att tillämpa biodynamiska odlingsprinciper.

Saba är ett hem i Iringa för gatubarn och på annat vis behövande barn. Vi hjälper denna verksamhet genom att bemanna med 4 volontärer där. Vi håller nu på att bygga ett litet bageri där vi startar en yrkesskola för bagare. 

Volontärerna som kommer till vår verksamhet har varit från Holland och Tyskland men de flesta kommer från Sverige genom kontaktförmedlingen Volontärresor i Stockholm. Volontärerna är en viktig del i att projektet här har kunnat utveckla sig och ska  fortsätta att utveckla sig.

På grund av de olika verksamheterna så finns det meningsfulla uppgifter till många volontärer. Man kan bo i Iringa och arbeta med gatubarnen. De kan även bo enkelt på de olika barnhemmen so finns här och snart är även stora huset i Bumulainga klart och då finns det även rum där för några volontärer.

Vi lägger ner ett omfattande arbete på "Barnens rättigheter". Syftet är att kunna påverka så att barn inte ska behöva bli slagna i skolorna längre. Vi arbetar mot sexuell utnyttjande och mot barnarbete. I programmet som vi presenterar utlovar vi stöd till de skolor som låter sig påverkas positivt till detta. (Jag är mycket angelägen att kunna få hjälp med att köpa en filmprojektor till datorn så vi kan visa kunskapsförmedlande filmer)

Vi hjälper ett 15-tal handikappade i Mafinga. Tre handdrivna rullstolar har inköpts. Vi stimulerar även till att man i cooperativ anda utvecklar produkt tillverkningen.

Vi har även ett 50-tal hivsmittade människor som vi stimulerar till cooperativ verksamhet.

Detta var en summering av det viktigaste i verksamheten. Sedan att vi bygger hus till behövande familjer och hjälper barn och och andra behövande individer är för oss en självklarhet.

Mycket arbete men även mycket stimulerande.

Hälsningar från Ewout.





Hungriga barn

fredag 3 september 2010

Och här är det nya huset som ligger på gården . 
Lägger in en bild på barnhemmet som byggs i Bumulainga
Vilken gnällpelle jag var igår!!!!
Jag är trött,jag är trött! Men som tur är så hjälper det att få känna sig svag ibland och detta med att vara utled på den Afrika och mentaliteten här tycks förekomma då och då hos de flesta västerländare som arbetar här. Som tur är så går det fort över hos mig.  dessutom har jag  inte har tid med några trötthetssyndrom.
Idag ska budgeten betalas till de olika daghemmen och lärarna ska ha sina löner. Pengarna till denna månadsbudget kommer in som gåvor till vårt 900159-5PG konto. Det blir en summa av 10.000 SKR . Dessa pengar räcker till att ge mat till 220 barn under en månad samt löner för 10 medarbetare som tar hand om dessa barn. Ett stort tack till er alla som bidrar till att allt detta är möjligt.

Jag blir så glad att det finns människor som hjälper oss att hjälpa och när jag ser barnens strålande ögon och glädje då känner jag  att allt arbete är till nytta och det är är ett underbart resultat.

Denna glädje är det som ger oss kraft att fortsätta vårt arbete här. Det är inte myndigheter och folk i ledande ställning här som kommer med uppmuntran.Det tycks sitta djupt inne att man hjälper för hjälpandets skull och man märker gång på gång att om man hjälper så är det för den egna vinningens skull.

Det har varit tunt med volontärer ett tag. Martina som är här nu kämpar tappert och hon tycks få bra kontakt med våra afrikanska ungdomar.Det ska också bli roligt mitten på september då det kommer det 7 nya volontärer och eftersom vi har flera projekt på gång och all arbetskraft kommer att behövas så känns det väldigt bra.

Det är en febril verksamhet på gång att få alla tak på plats innan regnperioden börjar. Det är det stora huset i Bumulainga och huset vi håller på att bygga för en 10-barns mamma, samt bygget i Matanana... Grästak måste ses över på flera ställen, underhåll och förnyande på de nu ca totalt 15 hus som finns.

Nej idag är jag inte trött. Bara så glad och tacksam.
Kram till er alla som tål att bli kramad... och till Er andra hälsar jag artigt ./Ewout

torsdag 2 september 2010

Hej vännerna i Sverige. Jag är ganska trött .

Det är så mycket som inte fungerar som i Sverige . En evig kamp om pengar. Vi håller på med barnens rättigheter och i det så kräver vi förändringar.Och vem tror ni är vårt största hinder att snabbt genomföra denna egentliga självklara strävan ? Jo det är myndigheter . Plötsligen finner man sig stående i den anklagades bänk. "Varför hjälper ni inte mera än vad ni gör... Varför hjälper ni inte gamla änkor m.m. Och nu är jag trött.

I morse var det tur att vi har en  minibuss för det var många barn som behövdes tas till lasarettet. Malaria är ett mindre problem här än i ex Dar es Salaam, men nu var det ändå flera av barnen som konstaterades ha malaria. Salome är sjuk av tandvärk och hon drar sig för att gå till tandläkare. Baba Evelina var på lasarettbesök i Iringa, och på måndag  kommande vecka är tid avsedd för hans operation. ( hans enda hand ska amputeras)
Det blir inte bara att ta honom till läkare det är även att bada honom , att trösta honom och följa med honom till de olika avdelningarna Sedan  behöver han matas, hjälpas till toa osv. osv.  Jag är ganska trött.

 Det är så otrolig svårt att hitta medarbetare som verkligen är till hjälp. Bara en så enkel sak som att hitta någon som kan vara vår chaufför ( förutom våra unga killar men de går i skolan)  Föraren som jag prövade började köra egna transporter och hans telefon var avstängd när jag behövde honom. Jag är trött. Bäst att jag åker hem och lägger mig tidig ./ Kram Ewout.
När började det egentligen? Var det 2004, då Ingalill och jag  för första gången reste till Tanzania eller var det kanske redan 1942 när jag föddes i Indonesien.
Min far var jägmästare i Indonesien, och redan 1940 hade  min mor redan  fått sitt första barn , min bror som hette Jan Willem.
Jag minns inte hur allt förhöll sig, men har fått veta att Indonesien var ett slags paradis för Kolonisatörerna från Holland tills dess att kriget bröt ut 1943. Japanska soldater kom i tusentals på cyklar. Ockupationen var ett fakta och Hollandare hamnade i interneringsläger. Min far i ett mansläger och min mor med två små barn i ett annat läger. Vi blev kvar där under hela kriget d.v.s. under tre år.  Vart det var minns jag inte, men min mor har berättat om denna tid.
Den lilla familjen bodde under hela tiden på en liten brits. Min bror hade TBC och for mycket illa och även det lilla barn som jag själv var, så var jag flera gånger på svältgränsen. Det sägs även att jag togs om hand av infödingar under en period (vilket skulle ha räddat mitt liv). I vilket fall som helst var det då det började. Håller jag på med att försöka rädda små barn, eller håller jag fortfarande på att försöka rädda mig själv, och har det lilla barnet som jag var ett minne från dessa orimliga omständigheter?

 
Om vi antar att det var 2004 nar vi kom första gången till Tanzania, så var det så att vi kom som turister. Vi var mycket välkomna till en stor gård i Matanana. N.l Kibidula gård.
 Här kunde Ingalill och jag uträtta mycket, eftersom vi båda har stor erfarenhet av jordbruksarbete. Under denna period, sa blev jag ombedd att predika i en liten kyrka i Ulole. Det föreföll mig ganska genomförbart eftersom jag vid flera tillfällen i mitt liv har besökt olika kyrkor. Jag hade god hjälp av en duktig översättare i en pastor som även knuffade mig i rätt riktning. Han sa att den lilla skaran av kyrkobesökare inte uppfattade annat än att jag var en van predikant. Mina ord och tankar drogs gång på gång till de barnen som jag hade upplevt under perioden här. Vid ett tillfälle bad jag församlingen att ställa sig i en cirkel och jag lade mina händer på vars och ens axlar. Det spännande som inträffade var att jag fick inspiration att tilltala var och en på olika sätt men hela tiden handlade det om de föräldralösa barnen som behövde hjälp. Faktum var att jag fick en Guds kallelse. Kan man tänka sig så vansklig det kan vara att åka på semester till Afrika.
På natten våndades jag ordentlig. Det är ju inte var dag som man får en kallelse av Gud, och denna kallelse krävde handling.
 Jag bestämde mig då för att detta med att hjälpa behövande barn skulle bli min livsuppgift. det första som krävdes var att ha en plats att vara på och då tanken föddes att försöka hyra en byggnad och öppna ett dagis for barn som behövde stöd. Och stöd det var många barn som behövde i ett område där nära nog hälften av befolkningen är infekterade av Hiv/Aids, där finns det många föräldralösa barn. Allt föll sig väl och vi kunde disponera en lämplig byggnad. Och redan efter en manad var daghemsverksamheten YATIMA MOYO KWA MOYO ett faktum. Efter invigningen av detta dagis så blev jag  tvungen att åka till Sverige och arbeta som bussförare åt Swebuss för att tjäna välbehövliga pengar men tankar var mest hos barnen i byn Matanana.......... Ja det var nog ungefär så det hela började.