Det är ett nytt skolår här, och det visar sig att få barn finns i åldrarna under förskoleålder. Detta kan bero på att många föräldrar i fertil ålder till denna åldersgrupp har dött. Det kan även bero på att föräldrarna till dessa barn har börjat använda bromsmedicin. I vilket fall som helst har vi få barn som är hela dagarna på dagisen. (Det är fortfarande många skolbarn som kommer till lunch). Det krävs hela tiden att anpassa sig till omständigheterna, och att finna var våra insatser behövs. Det som för närvarande behövs är skollunch, att hjälpa Hiv- och Aidsinfekterade människor. Och att hjälpa de verkligt behövande fattiga, sjuka, handikappade.

Volontärer kommer framförallt för att arbeta med dagisbarna, men den arbetsuppgiften har påtagligt minskat. Vi behöver se över situationen och finna var våra volontärers arbetsinsats är mest behövd.

När man åker från oss till Mafinga, då är det en tupp som konsekvent spatserar omkring på en helt öde sträcka av vägen. Ska vi inte ta den tuppen, frågar jag Salome, den tycks inte tillhöra någon! Jag tror inte det, säger Salome, det är flera som har försökt, men när tuppen är hemma hos dem så börjar den tala, och kräver att bli släppt tillbaka till sitt tillhåll. Där var den brukar sova i ett träd, har människor lagt kläder och gåvor till denna tupp (ande).

Det är så mycket jag har kvar att lära. Är det vårt "logiska" tänkesätt som är det rätta? Eller går vi miste om en del kvaliteter?

Jag vet inte, känner mig egentligen osäker. Osäker på vad som är rätt, osäker vad vår uppgift är i Afrika. Osäker på .........

Som igår, jag hälsar på i en skola. Flera hundra barn väntar på att en lärare ska komma. Jag försöker kommunicera med dem, men de är som bortkomna. Någon är näst intill oförskämd mot mig. Sen kommer läraren, och han som bär sig åt som en potentat, han får barnens respekt. Nå, i vilket fall så blir jag inbjuden med volontärerna att komma till en liten tillställning på fredag som de ska anordna till oss. Man kommer inte in i det Afrikanska systemet, om man inte går den officiella vägen och den går genom hela maktapparaten.

Alla möten är maktsmöten, om jag har makten förväntas jag att trycka ned. Utan den makten blir jag ned tryckt.....

Har lite bekymmer. Ett nytt skolår har börjat och många av våra skyddslingar går nu till förskolan eller till ettan. I nästa åldersgrupp tycks inte alls lika många barn finnas. Måste undersöka om statistiken visar att dessa åldersgrupper är av en föräldrageneration som har drabbats hårt av Aids.

Idag är Salome och jag till Iringa. Vi har ordnat med ett möte av de handikappade människorna i Mafinga, som vi hjälper att bilda kooperation. Nu vill vi låta oss inspireras av det engelska projektet Neema, som hjälper handikappade i Iringa. Det ser både underbart, men även skrämmande, ut med hur mycket tillförlit dessa handikappade nu tar ledning av mig att bygga upp en mera dräglig och mänsklig framtid.

Dessa dagar var det Dar es Salam som gäller. Hämtar nya utvilade volontärer. Har upplevt många häftiga och ibland skrämmande körupplevelser. Men priset togs nog när jag började närma mig Dar. Trafiken tätnade alltmera, samtidigt som det började regna och mörkna. Motljuset från mötande bilar bländande. Att slå på halvlyse är det få som tänker på. Så till slut körde även jag obländat. Snart började trafiken även att uppta dikesrenen. Och efter det började man använda den mötande trafikens körbana. Efter det kom det bussar som körde om på den mötandes trafikens körbana. Man körde i hög fart fyra bilar i bredd på en sträcka som var avsedd för en fil i vardera riktning. Jag försökte att hitta ett hotell att kunna invänta bättre tider i. Man trängde och prejade, och plötsligen insåg jag att jag kunde bli prejad och trängd. Då skulle risken för rån vara överhängande. En ensam musungo i en liten bil är ett tacksamt offer för överfall. I virrvarret av trafikkaos, mörker och regn skulle det vara en lätt match att rycka till sig min plånbok. Stämningen var mycket hotfull från bilar intill. Jag tog chansen och såg en lucka till höger. Som femte bil i bredd kunde jag åka ifrån hotet, men sen var det näst intill omöjligt att komma in i rätt fil igen. Men allt gick vägen även denna gång . Nu sitter jag på flygplatsen och ska avsluta skrivandet. Snart landar flyget med volontärerna. Då ska jag vara den trygga personen.