Idag grät vi en stund. Angelina, Ewa, Ulf och jag hade tagit en 5-årig flicka, Tina, till en läkare i staden. Först till en läkare som vi inte var nöjda med, han satt och halvsov och var totalt ointresserad. Missade alla uppenbara diagnoser. Till sist hittade vi till en som tog sitt arbete på allvar. Men diagnosen var skrämmande. Total infektion från öronen och lungorna, variga utslag på hela kroppen, och värst av allt diagnosen Aids. Det var då vi grät. I morgon ska vi ta mamman till denna flicka till läkare så han kan berätta och, hemska tanke, ta prov på henne. En strävsam, ensam mamma, med sitt barn och ett i magen. Mitt hjärta gråter. Jag ser hur Ulf bär denna Aidssjuka flicka med kärlek och tillgivenhet. Verkligheten är nära och påtaglig. Ewa kämpar och tar beslut även om de är tuffa. Angelina sitter och smågråter, och när Ewa frågar ”klarar du detta?”, så skrattar Angelina på afrikanskt vis, mitt i sin uppenbara sorg. Jag gömmer mig i att vara upptagen med bilen och yttre uppgifter. Jag är inte så modig som jag önskade vara!

Igår hände det som man har ängslats för och förfasat sig över. I den hårda blåsten kom elden svepande i det höga gräset. Skrik och skrän. Moto moto, -elden är lös! Mina frodiga buskar som jag var stolt över bröts av och användes som eldbekämpningsverktyg. Där elden inte var alltför hög sprang någon och slog med kraftiga lövruskor i eldskanten följd av ett litet gäng som såg till att det blev helt släckt på den sträckan. Mitt grästak på ladan (förmodligen det största taket i byn) hade just blivit klart under dagen, men nu såg det hotfullt ut när flera meters hög eld kom dundrandes. Det kändes bra att det var odlad mark emellan, och att det är ganska grönt på mitt ställe. Vi klarade det, Angelina, Witness, Sara med flera. Trötta men uppspelta kunde vi koppla av. Mitt i eländet var det en härlig känsla att kämpa skuldra vid skuldra. Jag älskar sådana stunder av gemensam strid. Om jag tänker på mitt liv är det dessa stunder jag minns mest. Äventyr som man med nöd och näppe överlever. Man är mitt i livet! Att bekämpa elden handlar mycket om att inte ge tappt, att inte ge upp för det till synes ofantliga eldhavet. Så snart elden hamnar på ett lugnare ställe är man på den, innan den når fram till nästa stycke högt gräs. Jag märkte att min initiativförmåga var viktig och jag blev en naturlig ledare. Stackars Stuart stod ängsligt vid sitt hus och hela familjen hjälptes åt att slänga vatten på taket. Ingen gick ut för att stoppa elden innan den kom kritiskt nära bebyggelse. Själv hade jag i stridens hetta kommit ganska långt hemifrån. Nu är allt lugnt igen, och genom att stora stycken är brända är eldfaran för vår del inte så stor längre.

Förkylningen är allomfattande. Drag – kalla vindar. Det är inte så kul att bli serverad av en förkyld person som snörvlar och fräser. Det förväntas stor brist på mat till hösten, och det förbereds inget att lindra hungern som är på väg in i hela Afrikas horn. Man tror till och med att regeringen sitter kvar på matförråden för att invänta prisstegringar som då kommer dem själva tillgodo. 80 % av nötkreaturen har dött. Det jag mest håller på med är att bygga i lera och halm, inte för att det är ovanligt eller exklusivt, utan därför att det är det gängse. Jag vill gärna lägga till saker som jag tycker fattas. Kvalitet – skönhet – isolering – hållbarhet.

Gästhemmet kommer att bli en skönhet: varmvattenberedare – badkar - bra belysning m.m. Jag har bestämt mig för professionella halmtak. En yrkesman kommer att lägga dem. Har beställt 3000 halmkärvar, och måste nu tänka ut en ändamålsenlig och vacker takkonstruktion. Till att börja med över samlingsrummet ”Bandor”, och över den första gästlägenheten. Det är en hel del som man får lära sig.

Ett gäng barn söker kontakt på avstånd genom att göra konster. Jag bjuder dem på kex ur en korg. I ett vips är korgen tom, - inklusive de matvaror som låg i botten.

Ber om ”koffi” och servitören börjar skämtsamt klatscha till mig. ”Ja, du bad om koffi, nu ger jag dig koffi som betyder slag! Men du vill ha kakawo (kaffe)". Det blir inte lätt att lära sig swahili.... Litet exempel: ”Intumiski wa kike wa kazi za nyumbani” betyder hemhjälp. Infektion: ”ugonjwa wa kuambukiza”. Annars uttalas många igenkännbara ord med ett i på slutet: koran – kurani, cykel – baiskeli.

Hej vänner! 

Allt är höljt i ett fint damm av lera. Blåsten, bygget och torkan… Det drar genom springorna! Måste tillverka trösklar! För det drar mest därifrån. Jag har det mycket bättre än andra här i byn, men ändå är det jag som dagarna i ända håller på med förbättringar. Billast efter billast med ved går åt för att laga maten åt barna. Långa vedträn sticker ut ifrån brasan. Det är ett orimligt drag i dessa eldar, och värmen far ut i skorstenen (där det finns skorsten…) Detta att göra mer bränslesnåla kaminer är en högst prioriterad uppgift. Det vanligaste sättet att elda för matlagning, värme och belysning är att elda mellan tre stenar. Inomhus utan skorsten är det ett rent helvete att vistas i dessa rum. Det är ett drygt arbete att hämta ett vedknippe som sedan eldas för kråkorna. Barnen har så lite egen fritid. När jag tittar ut genom fönstret går en 4-åring för att hämta vatten. En plastdunk på ca. 7 liter på hennes huvud, och samtidigt kånkande på och dragande på sin 1-åriga bror. Hon är inte ledsen eller besvärad, hon vet inget annat, och hon är inte direkt från en fattig familj. Just denna flicka som tar hand om en liten barnaskara (som en dagmamma) brukar som utflyktsmål göra en runda till mig. Där står hon en stund med 3-4 småbarn och ser om det blir någon utdelning i form av kex eller godis. Ibland blir det inget, och då tar hon en unge på ryggen och travar iväg igen. Inga sorgsna miner eller synbar besvikelse. Detta att barn tar hand om småbarna är ett märkligt fenomen. Ingen tycks reagera. Mammorna är inte ointresserad av sina bebisar, men det är mycket naturligt att låta syskon ta hand om småungar, och då menar jag bebisar, 1-åringar, 2-åringar som tas om hand av en 4-5-åring. Alla är förnöjsamma och belåtna med situationen. Även de små låter sig glatt kånkas och dras i. På ett vis är det mycket bättre än i Sverige, där ungar blir uppfostrade till att ta kål på en hel skara av serviceomgivning.

Har köpt det första lasset av handsågade eukalyptusbrädor. 8”x1”, 2”x4”, 6”x6”. 188 brädor. För mig känns de oerhört värdefulla. De passar utmärkt i min naturmaterial- och hantverkstanke. Man kan verkligen imponeras av skickligheten att såga så tunna, breda brädor för hand. Man fäller först de ibland metertjocka stammarna, kupar dem med timmersvans och gräver en grop under stammen. Man markerar med ett svärtat snöre var sågsnittet ska vara. En man nere i gropen och den andre stående på stammen. Sen sågar man itu stammen och därefter bräda för bräda. Ett oändligt kraft- och uthållighetsarbete. Man kommer titt som tätt att tänka på kraften som fanns i uppodlandet av torp i Sverige på stengärdesgårdar, och på berättelser om 100-kilossäckar som bars uppför trapporna i ett magasin o.s.v.

I och med att jag åker och undervisar i skolor ser jag hur underlägsna flickorna är. De tar inte för sig, de kan inte tillgodogöra sig undervisningen. De har en anteckningsbok, men kan endast skriva av vad läraren skrivit på tavlan. Ungdomar är fostrade att vara lydiga, följsamma, arbetande varelser. Eget tänkande är fjärran. Även i AIDS-frågor kommer det fram nya vinklar för mig. En okunnig flicka är en oskuldsfull flicka. Kärleksakten är våldsam och aggressiv här i Afrika. Även detta bidrar till större risk för Hiv/AIDS-smitta. Att använda kondom är att vara ute i en förbjuden relation. Så genom att inte använda kondom markerar man att relationen är kärleksfull, förtroendefull och tillitsfull.

Kall blåst dominerar men märkligt nog växer det bra där man kan bevattna. Allt sätter massor med frö, och man kan leva på en liten bit intensiv, mångsidig trädgård. Framförallt om man bejakar det som kommer av sig självt. Om man skördar potatis så är det en ny skörd några månader senare av de små potatisar som blev kvar i jorden. Jag gör gropar som jag fyller med allt organiskt material som jag rensar från annat håll, - sen odlar jag på sluttningen i groparna - allt från avokado till pumpor, bönor, gurka m.m. Groparna behöver vara ordentligt stora med mycket organiskt material - ett par hinkar vatten i varje grop en gång i veckan. Daghemmet har tagit ordentligt miste med sin odling. Den är alldeles för intensiv. Jag tror mest på att Yatima ska satsa på fruktträd, intensiv trädgårdsodling och skog. Jag längtar efter respons på min dagbok. Det är lite ensamt här. Jag kan inte språket och samtalen blir inte så långrandiga då. I morgon ska jag undervisa i Bumilayinga. Jag hoppas på att kunna få in kreativt tänkande, att locka fram vad som är viktigt för var och en. Att göra det till ett samtal för att få fram vad som kan göra byn attraktiv för ungdomar så att de inte behöver längta till staden. Det är fattigt här, men tillgång på mat gör ändå att situationen inte är ohållbar.

Det är nu officiellt deklarerat att Iringa distrikt tillsammans med Makete är det värst AIDS-drabbade området. Det är de stora bolagsområdena som drabbas värst. Här är det skogsbolagen, och i Makete är det plantagen. Följden är föräldralösa barn och utslagning av den arbetsföra generationen. Fattigdomen är ett faktum. Lantarbetarlönen är 1500 Tanzaniska Shilling. Mindre än 20 % av befolkningen på denna landsbygd har överhuvudtaget en anställning (en liter bensin kostar 14.20 TSH = samma bensinpris som i Sverige). Ett härligt gäng barn kommer springande med tomsäckar, - de ska hämta majs från den åker som jag gjorde med Moses. Den ger hygglig avkastning och betyder en hel del i den totala matkostnaden för daghemmet i Matenana. Det är faktiskt en del skolbarn med fastän jag hörde att skolbarnen inte kommer till Matenana.

Idag var det full rulle i Matenana. Många barn, glada tillrop och för mig en härlig stund av tillhörighet. Jag tror att det har stor betydelse att det är ”bemannat” med någon från Sverige här. Stämningen känns upprymd, framtidskänslan är på plats.

Har alltså tagit mig till Matenana. Det krånglade med bilen på vägen från Dar, men det är märkvärdigt bra mekaniker, som tycks klara vad som helst. Men de slarvar och fuskar, så man måste vara på alerten. Tanzanier är härliga. Naturliga och vänliga, framför allt en särskild typ av tjejer. Skrattande underbara, särskilt de som inte är så välutbildade. Tänker på en tonårsmamma i en liten gaturestaurant. Hon lade ögonbrynen i veck när hon skulle räkna ut vad hon skulle debitera. Jag sitter och läser i en parlör. En liten flock tjejer trängs och klänger för att se, de prövar engelska och fnittrar när jag ska uttala swahili.

(När jag skickar e-post och texter som den här måste jag göra det i etapper, eftersom risken att strömmen går är stor. Här kommer nästa del). Sitter på trappan till mitt hus, mitt blivande hem. Moses har ansträngt sig att arbeta undan allt han har kunnat. Han var lite spänd på vad jag skulle tycka. Och jag tyckte om det. Jublade: "Ewout anapiga (älskar) Moses". Lärarna tjöt av skratt. "Babu annapenda Moses". Det var en härlig stund att anlända till byn. Många glada hälsningar. Särskilt när jag kom till daghemmet. Barna hade gått hem för dagen. Men Witnes och två som jag inte kan namnen på kom tjutande av glädje: ”Babu har kommit, Babu har kommit”. Karibo, Sikamo, Jambo Salamo. De sprang och hämtade hinkar, trasor och sopborstar och kutade före till mitt hus "JERUSALEM" (det hus som jag har börjat bygga på i en gammal ruin). De skrattade och fejade, undrade var sängen skulle stå, hämtade vatten och som avslutning tändes det en brasa i den öppna spisen. JAG ÄR HEMMA. På natten var det inte lika muntert, jag frös för fönstren är inte klara än. Det drar, det blåser ordentligt kallt. Jag lade en panga (machete) inom räckhåll och sov en orolig natt. Nu är det mera ombonat. Har tillfälligt spikat för fönstren, lagt mattor på golvet och allt börjar bli beboeligt. Jag är glad att jag är van att improvisera och att leva bohemiskt, och att jag har lätt för att anpassa mig. Solen börjar gå ner, tänker på mina vänner i Sverige. På avstånd är ett stort rökmoln på väg hitåt. Men jag tror att det kommer att klara sig. Det kommer rikligt med dagg på nätterna och det manshöga gräset är inte riktig dött än. Men man kan ana helvetet som kommer att bli. Hårda, torra vindar som sveper eldeni en rasande fart över slätterna. Vi har börjat bygga den lada som ska bli ateljé och snickeri. Det är härligt att bygga med eukalyptuspålar och lerväggar. Sen blir det loft och gräs/halmtak. Människor är glada att jag skapar arbetstillfällen och en marknad för deras produkter. Bygget ska bli ett gästhem. Två självständiga lägenheter och 6 rum med dusch och toa i korridoren. Detta för att kunna vara en plattform för människor från Europa, för att kunna ge dem tillfälle att vara delaktiga i uppbyggnadsäventyret här. (VÄLKOMNA!)

Kan nu även hälsa från barna i Yatima moyo kwa moyo i Matenana. De var bara 17 st. vid detta tillfälle. O, vilka härliga ungar! Jag saknade de äldre som nu går i folkskolan. En flicka i skolåldern var där, hon arbetade oavbrutet, det var hon som hjälpte barna, det var hon som var hela tiden där med ett vakande öga, sade åt de större barna att blåsa på de mindres mat. Helt fantastiskt stilla sitteralla och mumsar stora portioner mat. Grisarna är i trädgården bakom skolan och ser ut att må bra.