Det är härligt att kämpa, när man känner att det är medvind. Det är en underbar känsla när man känner och ser att man får stöd av många!!!!

Huset i Bumilayinga har nu fått takstolar. Det blir ett imponerande bygge, som kommer att betyda mycket för hela byns utveckling. Alla som besöker oss blir helt tagna av det fantastiska huset och dess ännu mera fantastiska läge.
Vi hyrde en buss och åkte till en stor tillställning. Det var den 1 Dec på VärldsAidsdagen. Vi var många barn, volontärer och människor från Faradjagruppen. Bland alla evenemang lyftes vi mest fram som goda exempel på att hjälpa på ett bra sätt. Våra älskade barn var lite chockade i den stora människoskaran. All uppmärksamhet och buller. Afrikaner älskar buller. Vi västerlänningar blir mest irriterade över allt oljud. Men Salome höll en lugnande hand över sin hetsige make och vi klarade oss!!!!
Projektet är nu mycket uppmärksammat även i Tanzania. Vi lyfts fram i många sammanhang. Volontärer kämpar. De känner sig underlägsna i det fysiska. Afrikaner framstår då och då som rena undermänniskor. Starka, uthålliga, tåliga. Men jag är stolt över våra volontärer som anstränger sig. Utan dem skulle vårt projekt inte ha utvecklats så som det gör. Tack alla älskade vänner. Förlåt om jag i min iver ibland rusar på och lämnar er stående "i dikeskanten".

Vi har oförglömliga möten. Igår kväll berättade Salome om sin uppväxt. Vi satt ganska chockade och tagna, våra perspektiv blir så sneda vid dessa tillfällen.

Vår nya bil skapar många utvecklingsmöjligheter. Idag är vi i Iringa och får bilen höjd, så att den kan klara de dåliga vägarna.
Ska åka bil till Dar för att hämta volontärer. Och även för att hämta mitt arbetstillstånd.
Vi pratar mycket om hur det ska bli med Salomes och min resa till Sverige (till hösten).
Kramar Ewout

Regnperioden har börjat, vi sår och planterar för fullt.
Det är allt flera djur på gården. Vi är nu snart självförsörjande på gödsel. Djuren är även orsaken till att vi kan ha en allt bättre växtföljd. Vi har en stor trädgård. Morötter och vitkål är de arealmässigt största grödorna, men vi odlar även flera olika bönsorter, rödbetor, kålrötter m.m.

Intresset för god mat är allmänt och köket behöver inte bara stora mängder till barna, men även variation för härliga gourmetmåltider. Verksamheten börjar bli omfattande. Förutom volontärerna, så börjar vi bli uppmärksammade av andra besökare. Dels av andra projekt, men även av turister som vill uppleva de genuina byar där vi är verksamma.
Bygget i Bumilayinga går nu raskt framåt. Fönstren är klara, dörrposterna på plats. Virket till takstolarna inköpt. Till vår stora glädje har vi fått ekonomiskt stöd från Volontärresor att kunna gräva en brunn och att installera en pump!!!!!!!
Av Kenzan tours har vi fått medel att kunna färdigställa huset i Matanana. Fönstren, innertak och inredningen. Vårt arbete blir glatt och glädjande när vi känner att det finns människor som stöttar oss.

Volontärerna finner stort engagemang i att stötta ett barn eller en familj som de har fått ett förhållande till. Dels besöker de barnets boende och bildar sig en uppfattning om hur de kan stötta. Sen är det populärt att ta med barnet till Mafinga, klä upp barnet och skämma bort det. Detta är en stor upplevelse, eftersom flera av barna aldrig har varit i den lilla staden Mafinga.
Det finns en uppfattning att det är orättvist mot de barn som än så länge inte har fått detta stöd, men dels kräver vi att givaren även stöttar projektet som helhet, dels kommer så småningom samtliga barn ha det stöd som de behöver.

Fortfarande tampas vi med att det tycks vara svårt för våra gäster att anpassa sig till byns koder: En granne berättade upprört att när han hade ett ärende till "hotellet" så hade han sett en naken tjej. Var hon helt naken, frågade jag. Ja, hon var helt naken. Är du säker? Ja, hon var helt naken! Förutom ett par små trosor. Jag klarade denna åsyn, säger grannen, jag har sett porrbilder från västvärlden så jag är van. Men många blir mycket upprörda när jag berättar om vad jag såg!!!!
Var och en måste inse hur ofantlig skadlig detta gör för vår goodwill. Jag vet inte hur jag ska nå ut med det självklara att vi som besökare måste anpassa oss till koderna i landet där vi är gäster!!!!!

Kära vänner. Allt är bra. Allt är i sin ordning. Vi gråter för sorgen, och sen sjunger och skrattar vi vid elden.....

Bygget i Bumilayinga är i full fart. Jag har jämt göra att hålla byggarna med byggmaterial. Även sjukstugan är påbörjad. Vi bygger på grunden, men sen kommer det att bli en paus, för regnperioden är inte den bästa tiden for byggandet. Sista handen läggs på det hus som Kenzan Tours och Wäxthuset har finansierat. Gänget som ska bo där är så ivriga för inflyttningen. Waldorfskolan från Dar es Salaam har varit här och tillsammans med volontärerna har de byggt ett lerhus för getterna och hönsen. Våra unga familjemedlemmar Felician, Justin, Vito m.m håller på att bygga ett garage, en verkstad. Odlingen är så viktig, vi har stor framgång, mest beroende av att vi har bannlyst eldningen. Nu är marken full med organiskt material. Det motverkar igenslamning, och minskar uttorkningen. Vi har nu flera grisar. De går på större inhägnade områden. De är goda markskötare, de gödslar och man kan redan ana hur positivt det är för kommande grödor. Härliga energier, men inte utan svett och möda.

Jag är mycket glad med volontärernas insatser och deras positiva betydelse för projektet, men nu kommer ”men-et”. Några har inte fattat vad de ställer till med när de går utmanande klädda. Dels utesluter de sig från naturliga gemenskaper och ger olämpliga signaler. De är inte medvetna om vilken vansklighet de utsätter sig och projektet för. Byledningen har kommit med starka anklagelser mot oss, och ifrågasatt om det är till nytta för byn att vi kommer med så olämpliga förebilder. En delegation fran kyrkan har beklagat sig. Allvaret kan inte underskattas!!!!!!

Det är svårt att föreställa sig, men tjuvar och horor kan bli stenade i detta samhälle...... Risken för detta är väl inte så stor för västerlänningar, men man borde förstå vilken frustration det ger när de som man beundrar har så lite förståelse för den kultur de besöker. Jag är ledsen om jag har felat i att förklara sakens allvar tidigare, och därför vill jag inte missa nu i att göra mig tydlig. Om det återupprepas kommer Salome och jag att överväga att inte ta emot nya volontärer.

Hej mina kära vänner. Tack att ni finns.

Det är mycket som händer. Det fungerar bra med volontärerna, fastän det är mycket som förvånar mig. Det ar mycket samtal om Sverige, svensk mat m.m. Jag skulle kunna skriva en bok om Svenskhetens egenart. Och en annan bok om Afrikanernas egenart. Kulturerna krockar allt som ofta. Men det är väl det som är ”kulturmöten”.

Jag kämpar med Alfas mormor. Hon är rädd för att inte göra som hennes omgivning förväntar sig av henne. Med följd att hon ständigt blir utnyttjad. Men jag kämpar vidare.

Det finns mycket att kämpa för. I Bumilayinga är ett märkligt fenomen att unga flickor svimmar. Det är många flickor som har denna situation, de svimmar stup i kvarten. Jag har ”åtagit” mig att lösa problemet. Och kommer att lyckas.

Först har jag vänt mig till lärarna och sagt att detta problem är inget medicinskt eller häxdoktorproblem. Problemet är en polissak. Och jag kommer att se till att den som är orsaken hamnar i fängelse om det inte kommer att upphöra inom en vecka. (Är nämligen övertygad om att dessa flickor söker negativ/sexuell uppmärksamhet.) Sen har jag sagt till rektorn att han får tala om för eleverna, att de som fortsätter med svimmande kommer att bli sända till diciplinskolor. Detta som ett hot för att bryta den negativa situationen. Jag blir ansedd som en auktoritet och kommer att lösa fallet. Detta har pågått under lång tid. Man har varit mest inne på att det är en häxdoktor-orsak. Det har bildats kommitéer. Läkare har varit inblandade. Och nu tittar man förvånat på att det ser ut att jag löser problemet. Det är fortfarande några flickor som svimmar, men jag har tagit mig för att slänga ett glas vatten i deras ansikte. Så nu är det inte populärt längre att svimma.

Nästa problem är den sexuella situationen mellan lärare och elever. Detta är ett stort komplex. Men jag har skaffat mig ett rykte om att kunna lösa problem. Och får stöd i den auktoritära rollen som jag har åtagit mig. Pust!!!!!!!!

Vittnes är inte frisk, men den senaste Hiv/Aidstesten visar i alla fall att hon inte är smittad. Så vi gläder oss. Men har ett stort arbete kvar att få henne frisk och stark.

Salome och jag är samtidig borta från projektet fran augusti till oktober nästa år. Då skulle det vara bra om Johanna skulle kunna vara vår ersättare!! Ja, det är mycket och jag måste rusa iväg. Ikväll kommer en busslast med elever från waldorfskolan i Dar es salaam. De ska vara på ett kort arbetsläger hos oss.....

Det är både underbart och ofta ganska kämpigt att vara i vår ställning i Tanzania. Salome och jag har en sorts social dispenseri hemma hos oss. Ofta sitter det människor som är i desperat behov av hjälp.

Igår var det extra kämpigt. Det satt en illa nergången man och väntade på oss. Han är pappa till ett av våra barn, Evelina. Evelinas mamma har dött i Aids och även pappan är infekterad. Men inte nog med det, han har ramlat i elden under ett epilepsianfall. Illa bränd. Ena armen har amputerats och på den andra handen har man tagit bort alla fingrar utom tummen. Evelina är åtta år. Sköter om honom. Han har många sår som inte vill läka. På många sätt kan man tycka att det är ett alltför svårt problem för oss att hjälpa till med, men det finns inget socialt skyddsnät för denna lilla familj. Så vi hjälper efter förmåga.

Gråt inte ni som läser detta. Det är nog med att jag är helt knäckt. Hjälp oss istället med att hjälpa. PG 90 01 59-5. Kram från oss. Ewout

Det händer mycket, både glädje och sorg.
Den stora glädjen är att vi har fått betydande pengar för att kunna bygga en välbehövlig sjukstuga. Det är ganska makalöst, att ena dagen får vi klartecken från en fantastisk läkare, att han anslutar sig till oss. Och nästa dag får vi klartecken på att finansieringen av en sjukstuga är insatt på vårt 90-konto. Man får svälja några gånger för att fatta i vilket härligt sammanhang vi arbetar. Sjukstugan kommer att byggas omgående, och ska betjänas av tre personer. En läkare, en sjuksköterska och en administratör/laboratorieassistent.
Sen kommer vi till sorgen.....Vittnes, vår älskade baby. Föreföll att klara sig, hon är så gulligt liten, men gulligt liten är ett tecken på att hon är infekterad. Hon får ideligen infektioner. Och till slut fick vi ta om testet. Trodde att det första testet som visade negativt gällde, men nu har vi fått lära oss att det inte gäller för mycket unga barn.
Vi tar hand om ett bedrövligt fall, som jag tidigare har skrivit om .Mannen med aids, epilepsi och amputerad arm och fingrar på den andra armen. Inser nu att det brännsår som inte vill läka håller på att utveckla cancer. Och att detta är en följdverkan av hans Aidsinfektion. Så mycket beror på denna vidriga sjukdom.
Hjälp oss att hjälpa...PG 90 01 59-5

På avstånd kunde man se att det brann häftigt. Jag åkte med landcruisern åt det hållet och på vägen förbi puben kunde jag få med mig ett 15-tal människor. Skrålande och tydligt påverkade kom vi fram till en mycket omfattande gräsbrand, som var ett allvarligt hot for byn Bumilayinga. Men folket vägrade att sätta igång och släcka. Nej, detta är inte vår sak. Vi ser inga från Bumilayinga och detta är deras problem. Jag fick ut folket ur bilen och åkte genom rök och eld till Bumilayinga. Men även där var det kalla handen. Vi tror inte att detta är så farligt. Elden är en bra bit härifrån. Jag blev ilsken, men min ilska utlöste bara ett hånande. Så jag åkte tillbaka. Kunde inte komma på annat än att jag var oförmögen att hjälpa. Skjutsade tillbaka Matanana gänget till puben i Matanana. Senare fick jag höra att andra vita från Kibidula hade kämpat och fått bukt med elden. Ja, man kan gråta over Afrika. Och det glimtar en liten glimt av förståelse varför Afrika är fattigt........

Är i Iringa för att ta ut pengar, men det finns inga pengar i bankomaterna. Detta plus ofta otroligt dålig täckning med Internet är mycket tidskrävande. Blir nu tvungen att övernatta i Iringa, och hoppas att det finns pengar imorgon. Träffade dr Clemens. Denna doktor har helt frankt sagt att han vill tillhöra vårt team. Pengarna säger han oroar honom inte. Dels har han små kostnader, dels tror han att han kan göra en del andra betalda arbeten. Han är särskilt intresserad av hur vi arbetar med gruppen av Hiv/Aidssmittade. Jag tror att det kommer att blir stort intresse kring vårt arbetssätt. Vi kan redan genom CD4 tester visa att statusen på flera medlemmar har förbättrats. Dr Clemens tycker det är särskilt intressant, att det är flera grupper på gång i olika byar, och att vi kan göra studier av olika behandlingssätt.
Vi träffade Matenana-gruppen igår. De kallar sig faradja gruppen. Jag har slutat att ge individuella stödbidrag. Istället stödjer jag gruppen i sin helhet, så att de har kapital att göra sin egen utveckling. Man jublar när man ser hur målmedvetet de arbetar. Vi hade besök från en större Amerikansk NGO under mötet. Och de var mycket imponerade. Faradja gruppen har börjat med hönsuppfödning. De tillverkar också korgar m.m.
Jag undrade om de skulle satsa på ett försäkringssystem. Svaret var: Det har vi redan. "Om någon av oss är i knipa, så bidrar alla i gruppen med ettusen shilling" Man blir så glad. Vi hörs Ewout

Ja, det är lika dammigt i Mafinga. Ja, barna är lika snoriga och lika goa. Ja, internet är lika trögt som vanligt. Ja, Salome är den mest underbara. JA, JAG ÄR HEMMA IGEN. Det började bra med att vi var bjudna till ett dundrande bröllop. Det är underbart att höra hur folk jublar att se mig igen. Jag kan verkligen känna mig älskad här.
Vi har nu bråttom att beställa och tillverka mängder med tegelstenar. Det är under torrtiden som man tillverkar tegel .Sen i regntider är det för sent. Vi ska avsluta och inviga det hus som Kenzan tours har finasierat, och samtidigt håller vi på med att sätta igång byggandet av huset i Bumilayinga. Jag rusar vidare, har en lång lista med förnödenheter som ska handlas. Hoppas att ni förstår att detta med dagbok är mitt sätt att skriva till er alla. Stor kram från Ewout

Jag spricker av glädje! Det är så underbart att kunna hjälpa människor i en svår situation. Framförallt när resultatet visar sig ha framgång.

Vi har starta med att hjälpa hiv/aidssjuka människor.
Syftet från början var att få de som var smittade att själva erkänna sin sjukdom. Detta är nödvändigt föratt kunna sätta in behandling. Men det är en svår sak för de inblandade. Och nu blir vi överväldigade av alla smittade människor som vill vara med i vårt program. Medlet att få människor att komma ut med det svåra att erkänna sin situation, var i steg ett att ge ett ekonomiskt bidrag till var och en som tog sig till lasarettet för behandling.
Detta initiativ togs mycket positivt emot från lasarettets ledning. Med resultat att ett team av vårdpersonal nu framöver kommer att besöka våra byar istället för att patienter tar sig till staden.
Vid ett otroligt tillfälle fick vi även kontakt med en av de mera kända naturläkarna i Tanzania. Han stöttar oss. Salome ska vara en period hos honom, för att lära sig att använda immunstärkande natur medel.
Tron anser vi även som en viktig och verksam del av behandling och välbefinnande för våra skyddslingar.
Så nu bygger vår regelbundna behandling av fler än 40 människor på TRO, NATURMEDEL, OCH BROMSMEDICIN. Resultatet är redan påtagligt.
Det senaste som har hänt, är att vi har bildat en brukarkooperation med denna grupp av smittade människor. Medlemmarna flätar korgar och väver. Sen finns det planer på att hålla höns och att förädla produkter.
Bidragen direkt till enskilda patienter ska upphöra. Istället kommer det att bildas fonder, som kan finansera utveckling av kooperativ verksamhet.  

I området där vi verkar finns tusentals smittade människor. Några har nu fått hopp om ett drägligt liv, men många tigger och ber, att vi ska sträcka dem en hjälpande hand. Snälla hjälp oss att hjälpa. Använd vårt nya stolta PG nr 90 01 59-5

Det är länge sen jag skrev. Är nu i Sverige, tiden går så fort. Jag kör buss på Swebus. Trivs mycket bra med arbetet. Jag får många körturer, och det passar mig bra. Man tänker så bra när man kör buss. Arbetet att köra buss går mycket på rutin och tar inte så mycket kraft. I tankarna bygger jag de mest fantastiska byggen. Mest ler- och halmhus, men häromdagen kom jag på mig själv att jag byggde en stor båt i mina tankar. Båten blev ca 18 meter lång, den byggdes med hjälp av ett par duktiga snickare. Visserligen ligger Matenana 700 km från havet, men om jag bygger den så att den kan fraktas med en lastbil till Dar så vore det ett attraktivt projekt. Läsarna får hjälpa mig att sortera vad som är fantasi och vad som är realiserbart. Var det realiserbart att åka till Afrika och ta hand om föräldralösa barn i små byar? Eller var det bara en fantasi? Jag har lite svårt att skilja på det ena och det andra, men resultatet är intressant, för faktum är att jag nu bor i Tanzania. Och att vi nu bygger fantastiska hus. Och att vi nu är omgivna av härliga människor. Kom och hjälp mig att förverkliga drömmar. När jag åker tillbaka den 17 Augusti, så är det mycket byggande på gång. Dels ska det hus som Kenzan Tours har finanserat färdigställas och invigas. Vi ska ställa till med en stor invigningsfest där även chefen för Kenzan Tours ska vara närvarande. Sen ska det arbetas hårt med det nya daghemshuset i Bumilayinga. Det hus som Vishal har kommit med pengar till. Läs hans blogg metroblogg.....volontar...
Sen är det på gång att vi ska bygga ett nytt hus i halm och lera för daghemsbarn-verksamheten i Matenana. Detta hus ämnar jag bygga som ett kursprojekt med många glada kursdeltagare. Vi kan även kombinera denna kurs med att lära oss Afrikanskt trummande. Ett projekt upplagt som både teoretiskt kunnande och praktiskt utförande. Huset blir ganska stort. Vi har fått en del ekonomiskt stöd från Holland. Waldorfskoleverksamheten ser oss som intressanta, och vi blir uppbackade från det hållet. Båten får nog vänta. En del projekt blir verklighet, och är härliga. Andra projekt är drömvisioner och även de är härliga. Vi hörs. Kram Ewout

Hej dagboksvänner. Jag är i Sverige nu. Saknar mina kära i Tanzania men det känns ändå rätt att göra så mycket nytta som möjligt. Har kommit igång att arbeta som bussförare på Swebus. Det är kul att bli välkomnad av arbetskamraterna. Inför arbetets start var jag lite nervös. Hur skulle det bli att köra på vä..jag menar högra sidan av vägen, om jag skulle hitta linjerna, om jag skulle hitta tillrätta i all teknik. Men när jag väl hade kört första passet, så var det som att jag inte hade varit borta i Afrika i sju månader. Det var underbart att bli hämtad av Willy vid flygplatsen. Tack Willy för ditt stora hjärta. Även Solvei öppnade sitt hem för mig och tog emot med stor generoritet. Vi tycks fungera tillsammans. Lämnar utrymme åt varandra när det krävs, och är tillgängliga för gemenskap när det känns rätt. Tack Kära Solveig. Ni förstår att jag längtar till Afrika. Salome finns hela tiden i mina tankar. Vi hade några härliga dagar inför min Sverigeresa. Vi tog lite semester och åkte till Zanzibar. Det var fint att ha varit där, men vi upplevde det som för mycket turistmässigt. Priserna är upptrissade och man får inte vara ifred för påträngande turist-hunters..
Sen var vi till Hekima Waldorfskola i Dar. Det var en stor upplevelse, hur vi blir bejakade där. Det känns som om de har väntat på oss, och det som vi kan bidra med.
Ekologisk odling är i sin start här, och mina erfarenheter av odling, marknadsföring och kontrollförfarande är mycket efterfrågad.....Kan man tänka sig, -det som jag har arbetat med i många år är som en förberedelse för allt som behöver uträttas här.
Vi trivs mycket bra med waldorfskolans medarbetare. Rektorn Stefan anser jag vara en av våra goda vänner.
Vi har skaffat oss flera fästpunkter i Dar. Nämligen det att jag har skaffat en fiskarbåt av traditionell typ. En urholkad trädstam i Mangoträ. 7 meter lång med utläggare på var sin sida och ett stort latinsegel. Helt fantastisk. Ytterliggare en dröm har gått i uppfyllelse.

I Afrika mår vi bra. Snart ska jag åka till Sverige för att mina vänner inte ska glömma bort mig. Vet inte hur länge denna vistelse kommer att bli. Uppgifterna i Tanzania blir allt viktigare och motivationen att köra buss blir inte starkare.
Önskar att bli flitigt anvand att beäatta om projektet!!
Är så lycklig med vårt projekt. Får gång på gång bekräftat att vi är inne på rätt linje.
Vår starka sida är att vi har en så stark anknytning till det afrikanska.
Många projekt har svårigheter med detta. De är beundransvärda projekt, ofta med högre standard än vad vi har, men man hör hur besvärligt det är att slussa ut barnen tillbaka till det afrikanska samhället.

Det regnar och det regnar. Vägarna är som floder. Det är ett äventyr att förflytta sig. Vi är ändå de lyckligt lottade. Vi har tak och torra kläder.Alla är inte förtjusta i vårt projekt. Vi får ibland kritik att standarden är för låg. Men man ser inte att vi nödvändigtvis kämpar med befintliga medel. Även Salome och jag vill ständigt förbättra situationen för barna, men när standarden i allmänhet ligger på ett lägre plan så glider standarden ständigt neråt till den allmänna standarden i byn. Jag gläder mig över de framsteg som vi gör. Nästan varje dag är det något som har förbättrats. Det som är mest påtagligt nu är att grisarna har fått en stor inhägnad hage. Denna hage blir nästa års intensivträdgrd. Vi tömmer allt organiskt material i denna hage. Den blir som en kompostplats. Suggan ska få smågrisar snart, och nu är det en glädje att besöka grisarna.

Köket har fått fördubblade ytor. Jag är mycket road av matlagning. Vill ytterligare utveckla detta område. Nu är det surkåls-tillverkning. Surkål är svårt att introducera, men den ena efter den andra får smak på denna fantastiska produkt. Jag måste ha en ständig tillverkning, för det är svårt att förvara surkål när man inte har kylutrymme.

Husbygget har varit segt ett tag. Dels beroende av de ihärdiga regnen, dels att det har varit trögt med pengaöverföringen. Men det blir ett fantastiskt hus. Rent i formen, rymligt och mäktigt. Även omgivningen är nu välordnad. Trädgården kring huset börjar ta form.
Vartefter som vi pratar med omgivningen så blir det allt mera tydligt att husets funktion blir ett servicehus med flera uppgifter. Som ett storfamiljshus med möjligheter att kunna stötta ett brett behov. Redan nu innan detta hus är klart, så är verksamheten ikring det i full gång.
Alla härliga volontärer livar upp dagarna. Alla är vi olika och det gäller inte minst dessa volontärer. Alla kommer med en god vilja och ett gott hjärta. Att det sen inte alltid är så lätt att anpassa sig, är förståeligt.En del tårar fälls, när kulturskillnaderna blir stora. Som när volontärer råkade besöka secondary skolan just när en del barn fick pisk. Denna gång handlade det om att ungdomarna var ertappade med att ha sex. Piskandet resulterade enligt mig i att de kommer att vara noggrannare med att inte bli ertappade nästa gång. Vi hörs Ewout

Hej dagboksvänner. Afrika är Afrika, det låter sig inte förnekas. Kan man inte klara av allt lurendrejeri så har man inget här att söka.
Salome och jag lever under ett ständigt våldshot. Vi har satt dit en tjuv, och nu får vi våldshot då och då.
De vita som jag känner har skaffat sig vakthundar och bygger mur kring sin egendom. Jag vill inte komma dit hän. Men visst blir man lite ängslig ibland. Ett liv betyder inte så mycket här. Vi har stor framgång med projektet, men framgång föder avundsjuka. På Salomes manér ber vi om andligt beskyd. Och faktum är att vi är märkvärdigt trygga trots omständigheterna.
Jag får mera och mera klart för mig att min uppgift nu är att värna om Salome. Att vara hennes beskyddare och den som backar upp henne. Hon har en imponerande andlig kapacitet. Jag är helt övertygad om att hon kommer att uträtta storverk och då är det mig en ära att vara hennes ledsagare.
Tyvärr har vår möjlighet att åka till Sverige tillsammans minskat påtagligt. Jag satsar nu på att vi kan åka tillsammans i maj 2010.
Den 7 Maj är jag nu ensam på väg till Sverige. Det ska bli roligt att vara ett tag i Sverige, men samtidigt är det för bedrövlig att behöva lämna mina kära här.
Denna vecka pågår en konferens i naturmedel. Den välkanda dr. Peter Feles håller en konferens i ämnet hemma hos oss. Både Salome och jag är mycket intresserade. Det ser ut att vi kommer att arbeta med naturmedel framöver. Flera bitar intresserar oss. Odlande av naturmedel, tillverkning av mediciner. Och tillämpning. Vi har redan börjat med viss framgång. Patienter kommer, fastän vi bara ser oss själva som studerande. Det är framförallt immunstärkande medel som intresserar oss . Jag håller på att anlägga en örtagård. Vi har även planterat Moringa-träd. Vitlök är vårt universalmedel, likaså papaya, vitkål, Aloe vera med flera afrikanska medel vars namn inte vill fastna i mitt minne. Vi behandlade en persons sår med saltvatten och vitlök, nu tycks han ha har tagit som heltidsarbete att sända hjälpbehövande till oss.

Hej alla vänner i Sverige och i vida världen. Vi i Tanzania har det bra.
Alltid är det något på gång. Men mest med en anhopning tidigt på morgonen.
När vi trötta och yrvakna trillar ut i morgondagningen sitter det för det mesta redan någon och väntar på att få framföra ett bekymmer. Inga pengar, ingen mat, behöver komma till doktor, har inget arbete, har blivit misshandlad. Ja, orsakerna är många att vilja söka hjälp hos oss. Salome och jag är ett bra team. Först gäller det att bedöma om det verkligen är ett konkret problem, eller om det är ett sätt att få lättförtjänta pengar. Vi ger inte gärna pengar, hellre ger vi mat eller arbete. Men är det en gammal manniska som har vacklat sig till oss och verkligen behover hjälp, så är vi inte främmande för det. En mormor satt och tuppade av när vi samtalade med henne, hon var inte välkommen längre att bo i det familjesammanhang som hon har levt i, och hon fruktade för sitt liv. Ättestupet tycktes vara hennes framtid. Vi gav henne pengar, men hur kommer det att gå vidare? Med lite pengar var hon en tillgång i familjen ett litet tag igen.....??????
Aids är det allt överskuggande problemet som möter oss. Vi har nu ett kraftfullt samarbete med en läkare som även är kunnig i naturmediciner. Jag hoppas mycket på detta samarbete. Även några av våra barn har Aids och det går inte heller att blunda för de andra invånarna i byarna. Odlingen har utvidgats med en läkeörtsgård. Vi har planterat Moringa-träd och vi kunskapar om naturmedel.
Odlingen fungerar mycket bra. Avkastningen är bra. Vi klarar oss utan kemikalier och utan bekämpningsmedel. Tyvärr har vi bladmögel på potatis. Den stora regnmängden är besvärande. Bönorna håller på att gro på rot och måste skyndsamt skördas. Regnen är kraftiga. Det är alltid ett spännande kapitel om vi kan forcera de sänkthål som är på vår väg till och från Mafinga.Vi hörs. Hälsningar Ewout

Dagbok. Trötta och glada är vi tillbaka från en lyckad safari. Tillsammans bestämde vi oss för att sätta upp denna safari i stor skala. Vi hyrde en 30-sitsig välutrustad coaster buss. Elva Musungos och arton Afrikaner, medarbetare och barn. Det var långt att åka, det var kämpigt att vara lite för länge utan mat. Men det var underbart. Ungarnas glädje vägde väl upp all hardship. Vi såg dem alla: elefanter, apor, lejon, giraffer, antiloper, drakliknande uganos, mini-antiloper, hyenor m.m. På natten i vår enkla bandor blev vi väckta av högljudda elefanter och flodhästar, som stökade runt vårt läger.
Jag njuter, har fått det som jag ville. Är mitt i händelsens centrum i ett otroligt Afrikaäventyr. Men ibland blir man trött. Vi svenskar har ett gott hjärta, och vill gärna vara till nytta, men tyvärr känns det ibland så, att vi kan dela med oss, bara det inte gör avkall på vår livsstil, våra vanor, vår säkerhet och bekvämlighet.
Vårt ökade nätverk är en stor tillgång, fler och fler vill vara stöttande i det arbete som pågår här. Detta kräver ökad organisation, mera kunnande. Vi har ett så härligt gäng här som sitter kring elden och skrattar och gråter tillsammans. Tack allesammans. Kram Ewout

Det är den starkas lag som gäller. Här mera än i Sverige. I Sverige kan även den svaga ta hjälp av lagen. Men i ett korrumperat land kan den starke knuffa (slå) sig fram. Jag blir hela tiden testad om jag är stark och det goda hjärtat kan se ut att vara svagt. Men Salome och jag har bestämt oss för att vara "goda" och starka.
Detta låter som en liten grej, men i verkligheten är det det som avgör, det som är själva arbetet. Jag missar ibland, genom att jag kanske har missförstått en situation, men för det mesta visar det sig att jag hade rätt. Men den som har gjort övertrampet slingrar sig, hånskrattar och försöker att förlöjliga. Utmaningen är inte liten, när man flyttar gränspålar, när man tar betalt för service på bilen utan att ha utfört denna service, när man stjäl och ljuger. Dessa omogna beteenden som inte tycks se konsekvenserna av sitt handlande. Flera av volontärerna undrar hur jag orkar vara i den position jag är. Men faktum är att jag trivs, att jag förlåter och ser en framtid. (När jag hamnar i en trängd situation och eventuellt misslyckas, så grämer jag mig mest över att jag inte såg faran innan det var för sent).

1 Ge inga pengar i förskott
2 Ta alltid kvitto
3 Bevaka och kontrollera
4 Visa dig inte svag
5 Älska dina medmänniskor

Håller på att planera nästa safari. Vi ska satsa på att kunna ta med barn och medarbetare. Jag har hittat tillgång till en buss med fyrhjulsdrift. Ca 30 platser. Jag ser mycket fram mot denna resa. Det finns inget roligare än att se barnens förvåning och nyfikenhet. De strålande ungarna är for mig belöningen för allt arbete.

Dagbok. Kära läsare. Ni behövde vara med här. Det är så pass mycket som händer, så det är svårt att hinna skriva om allt. Är i Dar es Salaam och har haft ett sammanträde med Hebro (han som har hämtat från flyget tidigare.) I gott samförstånd har vi beslutat att i fortsättningen Victor Matora ska vara den som hämtar fran flyget. Hans tel nr är 00255 783197636. Arbetet i Matenana präglas av att vi arbetar flitigt på det stora hus som är finansierat av Kenzans tours. Ett hus som är 20 meter långt och 10 meter brett. Här ska finnas utrymme för några permanent boende föräldralösa och behövande barn. Två "lärare' och någon volontär eller gäst. Denna "familjeenhet' ser jag som en modell som vi vill satsa på. Ett liknande projekt är planerat i Bumilayinga. Där har nu marken inköpts och en liten ceremoni för igångsättning är planerad. Alla vi som är här nu är hårt engagerade framförallt Vichal som är den som står bakom insamlingen för finansiering av detta bygge. Är vild av entusiasm. Läget ä så unikt och svindlande vackert. Så man blir religiös av att vara där. Så vi är uppfyllda av allt positivt som händer, och sen rätt vad det är så gråter vi över alla svårigheter som vi ser händer framför ögonen på oss. Som häromdagen. När den starkt Aidssjuka mamman till Witnes kom med ett barn till henne. Mamman är vacker trots hennes totala utmärgling. Pojken som hon hade med sig hade varande sår pa ryggen och bakhuvudet. Riktigt mycket. I Sverige hade man störtat till lasarettet för omgående vård. Vi får klara det med enklare medel. Men vi lyckades ändå ge pojken penicillin och rengöring av såren. Denna pojke kommer i en trängd situation när mamman kommer att dö. Ser att vi har en viktig framtida uppgift med honom. Det kan bli mycket när man har som ambition att hjälpa. Vår hjälpkampanj att hjälpa Aidssjuka människor kräver att vi får stöd utifrån. Jag vill ytterligare vädja till mångas stöd. Sänd ert bidrag till Heart to hearts konto (stödfond för aidssjuka). Kram till er alla. Ewout.

Det var en sådan där dag igen! Åkte tidigt på morgonen med Salome för att uträtta ärenden i Mafinga. Vid en bäckövergång i Mtula på vägen till Mafinga ser vi att en Dalla dalla (minibuss) har kört fast i bäcken. Jag kör i bäckfåran med min fyrhjulsdrivna Landcruiser för att komma framför Dalladallan och kunna dra den loss. Men jag fastnar ohjälpligt i drivsanden. Vi får med gemensamma krafter loss Dalladallan, men min bil står där helt omotiverat långt ut i bäckfåran, hopplöst fastkörd!!!!!
Dalladallan är redan lastad över alla gränser. Men jag får plats pa taket. Det finns knappt något att hålla i sig i. Så det känns vanskligt med den krängande stönande minibussen. Vi kommer till Mafinga och jag tar hjälp av en fyrhjulsdriven bil. Men inte förrän jag har övertalat ett tjugotal man till får vi loss min tunga landcruiser. Man formligen bar ut den ur sumpmarken. Jag älskar styrkan i Afrika. Allt är möjligt, bara vi musungos (vita) lär oss att inte bestjäla afrikaner på deras handlingsförmåga. Som en av dem, som del i gänget kan man åstadkomma det mesta.