Hej alla vänner.
 Nej jag har inte försvunnit. Det är bara så att jag har så mycket att göra att dagboksförande kommer i kläm. Vi är med en kvinna från byn till lasarettet i Iringa. Denna kvinna har knappt varit utanför byn tidigare. Låter som en relativt enkel uppgift men det visar det sig att kön till kvinnosjukdomar är för lång för att det ska klaras av på en dag så vi behövde finna nattkvarter till henne. Hon har inga pengar och är mycket bortkommen. Sen visar det sig att hon har cancer och behöver en omfattande operation. Tror mig det är ingen dans pa rosor att försöka få en människa  genom en labyrint i dessa överbelastade sjukvårds korridorer.Jag åker som en jojo mellan Iringa och Matanana.

 Vi var till våra handikappade vänner i Mafinga. Här finns är en gammal mormor som har det särskilt jobbig. Vi besökte henne i sitt hem. Bibin (Mormodern)  är nästan helt blind och har ingen inkomst. Hon har en vuxen son som ar allvarlig mentalt sjuk. Denna son är då och då mycket våldsam och kan knappt brottas ner av en hel skara av grannar. Hon har även ett barnbarn som behöver hennes hjälp......
Somliga har inga skor  varför är det så . "Gud fader som i himmelen bor kanske vill ha de så" ????   Det märkliga är att när vi sitter mitt i en så orimlig situation så känns det så klart. Det är nästan helig att se dessa spillror av människor och att kunna vara deras glimt av de hopp som de har drömt om....

Ha det bra allesammans