Jag blir ganska frustrerad av att i Afrika gång på gång råka ut för att känna mig och bli lurad. Man kan träffa någon som ger ett pålitligt intryck, och efter en stund upptäcker man att man har blivit lurad av denna person. Sitter det i afrikanernas blod, eller vad är det? Eftersom jag är i Afrika för att hjälpa till, så har jag utsatt mig och förlåtit gång på gång. När jag talar med en afrikan får jag varje gång samma svar:

”Du kan inte lita på afrikaner.”

”Kan jag lita på dig då?”

”Självklart!” Och lite senare så har man blivit lurad även av denna person. Jag vill inte ge upp. Svaret är för enkelt att man inte kan lita på någon. Nu när jag är gift med min afrikanska Salome så har jag hittat någon att lita på. Och min lärdom är att i en familjerelation är det lättare att hitta någon som man kan lita på.

Det andra är att vi har olika utgångsläge, olika hållpunkter/"fästpunkter". I Sverige har vi som "fästpunkt" att man stannar för rött ljus. I Afrika och flera andra ställen är det inte så självklart. Stanna inte för rött lyse om det är mörkt, för du kan bli rånad då. Eller "om vi skulle stanna för rött ljus så skulle man aldrig komma fram och det är alldeles för mycket trafik för att det skulle fungera.” Vår svenskhet säger ”mitt är mitt och ditt är ditt.” I Afrika möter man mentaliteten ”den som har pengar han får betala.” Eller ”han har och jag behöver.” ”Han är orimligt rik och jag är orimligt fattig, så det är inte mera än rätt att jag tar av honom.”

"Fästpunkterna" är olika. Det är orsaken att vi västerlänningar känner oss lurade. Jag måste fortsätta att lita på folk, jag måste fortsätta att förlåta. Förhoppningsvis lär jag mig de gängse "fästpunkterna" i Afrika. Tills dess får jag vara mera försiktig och inte utsätta mig i onödan.