torsdag 23 augusti 2007

Hej kära dagboksvänner. Det blir inte mycket dagboksskrivande, men det betyder inte att utvecklingen i projektet har stannat av. Nä, det är mycket på gång och jag sjuder av iver att snart komma iväg igen . Biljetterna är bokade. Avresan till Dar den 15 oktober, och sen tillbaka till Sverige den 15 april. Salome är angelägen att möta mig i Dar es Salaam. Det skrämmer mig lite att hon ska resa den långa resan för att möta mig. Men hon vill gärna vara den som är resvan och hon vill ta på sig uppgiften att möta volontärer och gäster vid flyget. Så jag får väl hålla ordning på min ängslan och låta henne göra detta äventyr att resa på egen hand de 650 km till huvudstaden. Det ska bli underbart att se henne. Vi ska tillbringa ett par dagar på den underbara stranden av Indiska oceanen.
Jag är laddad till tänderna att genomföra utveckling i projektet. Vi ska öppna ett fjärde daghem, denna gång i byn Kisada. Salome har talat med byledningen som är mycket tacksam för att få hjälp med de föräldralösa barnen i byn. Byn ska hålla med hus, (som vi rustar upp), de ska hålla med odlingsmark och brännved. Vårt åtagande är koordineringen, att avlöna lärare och se till att barna får närande mat, samt att inredning och inventarier till daghemmet ska införskaffas. Vår uppgift är, att ta barna till en doktor för undersökning samt att bekosta eventuell medicin. Kläder och filtar ska köpas om så behövs.
Att se till att barna har ett bra boende hos släktingar eller fosterfamiljer är en uppgift som vi tar ansvar för tillsammans med byledningen.
När jag är i Tanzania igen har jag ambitionen att göra "Porträtt" av barna, att dokumentera deras situation.
Jag har ambition att starta ett litet bibliotek. Så ni hör att det är laddat för resan igen. Jag hoppas mycket på att få besök av så många som möjligt. Väl mött i Afrika.
Hälsningar Ewout.

lördag 18 augusti 2007

Jag uppskattar att ni svarar så snabbt, för jag åker igen den 15 oktober och är då ett halvt år i Tanzania. Det har varit ett antal volontärer till vårt projekt och om ni ser på vår hemsida, så kan ni se en del kommentarer där; http://www.heart2heart.se/. Nu till hösten ska vi öppna det fjärde daghemmet och det bör inte vålla något problem att ha meningsfull sysselsättning för 4 personer. Försäkring kan jag inte ordna, så det bör var och en se till att den har. Det är inget problem att hämta i Dar es Salaam. Det känns meningsfullt att man ser det som en liten grupp, eftersom det ändå är över 600 km från projektet till huvudstaden Dar. I resan bör ingå ett par dagar i staden och på stranden av Indiska oceanen. Och på vägen till projektet en kvälls- och en morgon utflykt på safari i Mekomi park,(som är häftig safari med många djur) som ligger halvvägs (ca 250 km från Dar). Eftersom orsaken till projektet är den överväldigande förekomsten av Hiv/aids så kan "löst" leverne inte tolereras. I miljöer där det dricks det lokala ölet kan det vara olämpligt att vistas, eftersom mitt budskap är att dessa miljöer är stor orsak till Aidsproblemet. Det är ett spännande land . Människor är mycket vänliga, och om man inte missköter sig så är det fullt betryggande. Jag har byggt en liten villa (mera ska det bli) som lämpar sig för gruppboende. Man bör ha tagit Malariaprofylax för vistelsen vid kusten och på resan. I byarna är malaria inget problem, eftersom det ligger på en högplatå på 2000 meters höjd. Resan kostar mellan 8000 och 10000 Skr beroende på när man åker. Ungdomar bör kunna få resebidrag om de är flitiga att söka, men det är inget som jag kan hjälpa till med. Jag föreställer mig att man bör komma minst en månad. Det är lätt att få uppehållstillstånd på tre månader (kostnad 50 US dollar). Det löser man i samband med inresan. Jag är gift med en Tanzanisk ung kvinna, hon är en stor tillgång för projektet, och viktig för volontärer. Ett av daghemmen är hemma hos oss, och det innebär att 38 barn kommer dagtid hem till oss. Jag föreställer mig att ett antal personer kan komma samtidigt som jag åker nu den 15 oktober. Jag åker med British Airways. Introduktionen kan bestå av att volontärer har personlig kontakt med mig via e-mail eller att de besöker mig i Uppsala.
Hoppas att ni har fått svar på en del frågor. Ser fram emot fortsatt kontakt.

Hälsningar Ewout

fredag 20 juli 2007

Jag blir ganska frustrerad av att i Afrika gång på gång råka ut för att känna mig och bli lurad. Man kan träffa någon som ger ett pålitligt intryck, och efter en stund upptäcker man att man har blivit lurad av denna person. Sitter det i afrikanernas blod, eller vad är det? Eftersom jag är i Afrika för att hjälpa till, så har jag utsatt mig och förlåtit gång på gång. När jag talar med en afrikan får jag varje gång samma svar:
”Du kan inte lita på afrikaner.”
”Kan jag lita på dig då?”
”Självklart!” Och lite senare så har man blivit lurad även av denna person. Jag vill inte ge upp. Svaret är för enkelt att man inte kan lita på någon. Nu när jag är gift med min afrikanska Salome så har jag hittat någon att lita på. Och min lärdom är att i en familjerelation är det lättare att hitta någon som man kan lita på.
Det andra är att vi har olika utgångsläge, olika hållpunkter/"fästpunkter". I Sverige har vi som "fästpunkt" att man stannar för rött ljus. I Afrika och flera andra ställen är det inte så självklart. Stanna inte för rött lyse om det är mörkt, för du kan bli rånad då. Eller "om vi skulle stanna för rött ljus så skulle man aldrig komma fram och det är alldeles för mycket trafik för att det skulle fungera.” Vår svenskhet säger ”mitt är mitt och ditt är ditt.” I Afrika möter man mentaliteten ”den som har pengar han får betala.” Eller ”han har och jag behöver.” ”Han är orimligt rik och jag är orimligt fattig, så det är inte mera än rätt att jag tar av honom.”
"Fästpunkterna" är olika. Det är orsaken att vi västerlänningar känner oss lurade. Jag måste fortsätta att lita på folk, jag måste fortsätta att förlåta. Förhoppningsvis lär jag mig de gängse "fästpunkterna" i Afrika. Tills dess får jag vara mera försiktig och inte utsätta mig i onödan.

fredag 13 juli 2007

Det är länge sen ni hörde av mig. Jag lever och mår efter omständigheterna väl. Det är inte lätt att vara helt lycklig när det är så långt till kärleken. Jag längtar oerhört efter min Salome, och även efter barna och då framförallt Akisa och Filipo. Salome och jag har ganska flitig kontakt genom SMS och telefonsamtal. Hon tycks klara sig bra. Hon har knutit till sig en tonårsflicka som hjälper henne i hushållet och med barna. Salome tar sin uppgift som koordinator i Yatima-daghemmen på stort allvar. Häromdagen grät hon lite när vi telefonerade med varandra. Hon håller på att förbereda startandet av ett fjärde daghem . Byn där daghemmet ska ligga heter Kisada. Salome grät lite, för hon uppfattade att det var flera barn som for illa och är i desperat behov av hjälp i Kisada. Jag kontaktade vår kassör Gertrud och vi kom överens att vi skulle ställa 500 kr tillföfogande för att köpa varma kläder till de barn som har akut behov. Det är mycket kallt och blåsigt under torrtiden som är nu. Och i de enkla husen kommer man inte undan kylan. Det är endast vid matlagningen som man eldar. men då är samtidig hela hyddan fylld av irriterande rök. Alla går omkring med röda ögon och de flesta är ordentligt förkylda.
På ett styrelsemöte här i Sverige beslöts det att jag skulle få disponera 2 tusen kronor för att expirimentera och utveckla spisar. Dessa spisar är avsedda till våra daghem, men min ambition är att de även kan fungera som exempel till att kopieras av byborna. Det finns flera andra projekt och organisationer som har arbetat med denna fråga, så det bör vara genomförbart att komma fram till enkla och välfungerande spisar.

onsdag 20 juni 2007

Kära dagboksvänner.
Tiden har gått och jag har varit helt upptagen med mitt bussarbete. Jag har god kontakt med projektet i Afrika genom min älskade Salome. Vi kontaktar varandra flitigt genom Sms, brev och telefonsamtal. Förutom att Salome är allt för mig, så är hon även en stor tillgång för projektet. Hennes engagemang och sociala kapacitet är påtaglig. Nu går hon varm för att pusha att vi kan öppna det fjärde daghemmet, nu i byn Kisada. Hon har börjat besöka de barn som är aktuella att gå i den blivande daghemmet där. Väderleksmässigt är det torrperiod nu i den trakten där. Byarna ligger på 2000 meters höjd, och det innebär att det är kallt och blåsigt. Barna är konstant förkylda. Till de övriga besvären hör att maskar ("giggels") frodas och äter sig in i fötterna. Dessa maskar anses som ganska harmlösa, men jag vet av egen erfarenhet att de är mycket besvärliga. Har kommit underfund med att det är verksamt att barna sitter med fötterna i varmt saltvatten, och att de pillar bort maskarna ur varandras fötter.

I och med att det har nämnts att vi ska öppna daghem i Kisada, så har det byggts upp en förväntan. Vi ska skriva ett treårigt kontrakt med byledningen, där vi åtar oss att stå för kostnader för mat till de 25 barn som de har sagt vara i behov av stöd. Vi besöker de hem där de bor (ofta släktingar eller fosterhem), vi ser till att de har nödvändiga kläder, medicin, filtar m.m och vi anställer två "lärare" för att sköta verksamheten. Det kan även vara lämpligt att anställa en tonårsflicka att vara med och hjälpa till. Byn hjälper till med att förse verksamheten med hus och mark, de får även tar ansvar för att det finns brännved tillgänglig. Dessutom kommer vi att be dem att förse oss med arbedsstöd i odlandet. Systemet i dessa byar är, att man kommenderar personer som har gjort sig skyldiga till brott och förseelser att lösa sin skuld med arbetsuppgifter. Då kan det vara lämpligt att man ställer dessa personer till vårt förfogande för arbetsuppgifter. Med Bumilayinga ock Matenana som förebild, så vill vi även stimulera till att daghemmet i Kisada har ett café (en social mötesplats). Som ni hör är det mycket på gång. Jag är så glad att givandet har den stabilitet som krävs för uthållig verksamhet. Jag uppmanar till att ni kontaktar mig. Jag vill inget hellre än att informera om verksamheten och att bli stimulerad av Era uppslag.
Ha en bra sommar..........
Ewout.

onsdag 25 april 2007

Kära läsare. Det var en chock att komma in i den Afrikanska kulturen och situationen. men det är även en chock att komma till Sverige. Vilket är den faktiska sanningen? Vad är rätt!? Här i Sverige rusar man omkring inhöljd i teknik och elektronik. Det talas mycket om allergier, trötthet och utbrändhet, - även brist på pengar är ett stort ämne. I Tanzania var det brist på pengar, men har man mat i dag, så råder det glädje. Det finns trötthet, men då lägger man sig att sova.
Jag har levt i tio månader utan TV och inte förrän nu inser jag vad mycket effektiv tid det har frigjort.
Det var härligt att bli mottagen av vänner och ramla in i ett fungerande liv. Har skrivit in mig på min gamla adress. Jag vet ännu inte riktigt vet var jag kommer att bo denna sommar. Tillsvidare bor jag hos Solveig som har förbarmad sig över denna Världsluffare. Ämnar stanna i Sverige tills den 15:e oktober, längtande efter min kära Salome, Akisa och efter barna och vänner i Tanzania. Här i Uppsala har jag arbete på Swebus, och det kändes mycket bra att bli glatt välkomnad där. Arbetandet och att tjäna pengar är min främsta uppgift under tiden i Sverige. Men jag hoppas även att få kontakt med dem som önskar information om verksamheten i Tanzania. Vi behöver få mera hjälp med att marknadsföra, att göra en engelsk hemsida, att göra projektet tillgängligt internationellt. Jag vill ha kontakt med kyrkor som kan tänka sig att ha ett fadderförhållande med kyrkor i Matenana (jag har en härlig video från projektet och den Lutherska kyrkan i Matenana).
Det var roligt att få tillfälle att berätta om projektet på kommunals årsmöte, detta resulterade i en del intressanta kontakter. Jag har nu bra möjligheter att ta emot volontärer i Matenana. Det är det som känns som det viktigaste nu, att fler blir involverade i detta meningsfulla arbete. Hör av er!!!

Många hälsningar Ewout

lördag 14 april 2007

Nu ska jag berätta om 2 resor till Matenana. Försöker hinna ta barnen till Mafinga för hälsokontroll, avmaskning och inköp av kläder. För närvarande är det 91 barn som står under vårt beskydd. Det är ett drygt tids- och pengakrävande arbete, som jag tar på mig privat, eftersom budgeten från Heart to Heart inte täcker dessa kostnader. Men det känns mycket angeläget. Vi står här inför den kalla årstiden, och här på 2000 meters höjd över havet kan det vara ordentligt kallt med hårda vindar. Varma jackor är viktigt! Det är oftast väldigt kul att ta barna de 27 km till Mafinga. Där finns en ”dispensär” (vårdcentral) med underbara doktorer. De ställer helhjärtat upp för Yatima Moyo kwa Moyo som vårt projekt heter här. När jag vandrar genom Mafinga med en liten skara härliga ungar möts jag av positiva hälsningar och uppmuntran. Barna kommer sällan till Mafinga, och deras glädje och nyfikenhet är inte att ta miste på. I restaurang Zig Zaga är det standard att vi tar en fika. Det har hänt några gånger att andra restauranggäster har erbjudit sig att betala vår nota. Barna sjunger och skrattar i bilen. Eliam hade kissat ner sätet i bilen, och alla sex barn klungade ihop sig på den torra sidan. Eliam ville även han sitta på den torra sidan, men det sade barna bestämt ifrån. När vi handlar kläder är det alltid någon eller flera som kommer med goda råd och hjälper att välja lämpliga kläder. Det finns bra begagnade jackor för knappt tjugo kronor. Tack vare att omgivningen gör sig delaktig är det ingen risk att man blir lurad. När vi kommer tillbaka till daghemmet blir vi varmt välkomnade och barna beundrar de nyinköpta kläderna. En underbar afrikansk sedvänja är att tacka för ett nytt inköp, även om det inte har att göra med den som tackar. Storfamiljen som ett vanligt familjesystem har blivit sönderslaget av många orsaker. Det var det sociala system och även trygghetssystem som rådde. Nu när storfamiljen knappt existerar längre och inga andra nya system har byggts upp är många människor, framförallt änkor och föräldralösa barn, illa utsatta. Jag tror på storfamiljens fördelar, och vill anamma denna form för vår verksamhet. Men det ställer stora krav på den som förestår en sådan storfamilj.
***

Har haft en härlig dag. Åker nu flitigt till Mafinga för att leverera slaktkycklingar till min vän Utamwa (som har restaurang Zig Zaga). Jag tog med fyra flickor från vårt daghem. Det var ytterst tacksamt att låta dem uppleva denna utflykt med baba Ewouti. I restaurangen blev vi bjudna på förtäring och som alltid väl bemötta. Vi var och handlade förnödenheter för daghemmet, och sen var vi och köpte kläder. De fyra flickorna fick varma tröjor, typ Helly Hansen. Den kalla årstiden står för dörren och det är bedrövligt att se barn frysa. När vi kom hem kom alla springande ville höra berättelser om vår utflykt. Flickorna blev beundrade i sina nya kläder. En bra tröja kostar ca 15 kr och det är bra att handla tillsammans med barna. Många människor lägger sig i när vi gör inköp, och man blir inte lurad när de ser syftet med inköpen. Både barna och jag blir inhöljda i en välvillig stämning. Barna var sprudlande glada med sina tröjor som de själva varit med att välja. Min vision är att ge verksamheten i Matenana karaktären av en social plats, där man ställer upp för varandra. I detta vill jag inte begränsa mig till att bara hjälpa föräldralösa barn, utan även stå öppen för andra som kanske behöver mat, kläder eller skydd mot någon som vill dem illa. Vi har en stor gryta med gröt på morgonen. Vi har en stadig lunch som räcker till många. Vi bygger upp en garderob med robusta kläder. Vi har en början till ett bibliotek (framförallt engelsk litteratur). Vi har stabila medarbetare med social kapacitet. Vi har ett underbart samlingsställe under det stora runda taket. Salome är den naturliga mamman och jag den naturliga pappan. Men det finns behov och utrymme för alla kvaliteter. Storfamiljen har blivit ett faktum. Idag var det mycket skrattande, man hade frågat Salome ”vilken medicin använder du för att få din man så vänlig? Vi hörde att han till och med lagar mat! Tala om om vi kan köpa din medicin här i din affär!”

onsdag 28 mars 2007

Nu ska jag berätta om en resa till Matenana. Försöker hinna ta barnen till Mafinga för hälsokontroll, avmaskning och inköp av kläder. För närvarande är det 91 barn som står under vårt beskydd. Det är ett drygt tids- och pengakrävande arbete, som jag tar på mig privat, eftersom budgeten från Heart to Heart inte täcker dessa kostnader. Men det känns mycket angeläget. Vi står här inför den kalla årstiden, och här på 2000 meters höjd över havet kan det vara ordentligt kallt med hårda vindar. Varma jackor är viktigt! Det är oftast väldigt kul att ta barna de 27 km till Mafinga. Där finns en ”dispensär” (vårdcentral) med underbara doktorer. De ställer helhjärtat upp för Yatima Moyo kwa Moyo som vårt projekt heter här. När jag vandrar genom Mafinga med en liten skara härliga ungar möts jag av positiva hälsningar och uppmuntran. Barna kommer sällan till Mafinga, och deras glädje och nyfikenhet är inte att ta miste på. I restaurang Zig Zaga är det standard att vi tar en fika. Det har hänt några gånger att andra restauranggäster har erbjudit sig att betala vår nota. Barna sjunger och skrattar i bilen. När vi handlar kläder är det alltid någon eller flera som kommer med goda råd och hjälper att välja lämpliga kläder. Det finns bra begagnade jackor för knappt tjugo kronor. Tack vare att omgivningen gör sig delaktig är det ingen risk att man blir lurad. När vi kommer tillbaka till daghemmet blir vi varmt välkomnade och barna beundrar de nyinköpta kläderna. En underbar afrikansk sedvänja är att tacka för ett nytt inköp, även om det inte har att göra med den som tackar. Storfamiljen som ett vanligt familjesystem har blivit sönderslaget av många orsaker. Det var det sociala system och även trygghetssystem som rådde. Nu när storfamiljen knappt existerar längre och inga andra nya system har byggts upp är många människor, framförallt änkor och föräldralösa barn, illa utsatta. Jag tror på storfamiljens fördelar, och vill anamma denna form för vår verksamhet. Men det ställer stora krav på den som förestår en sådan storfamilj.

Min vision är att ge verksamheten i Matenana karaktären av en social plats, där man ställer upp för varandra. I detta vill jag inte begränsa mig till att bara hjälpa föräldralösa barn, utan även stå öppen för andra som kanske behöver mat, kläder eller skydd mot någon som vill dem illa. Vi har en stor gryta med gröt på morgonen. Vi har en stadig lunch som räcker till många. Vi bygger upp en garderob med robusta kläder. Vi har en början till ett bibliotek (framförallt engelsk litteratur). Vi har stabila medarbetare med social kapacitet. Vi har ett underbart samlingsställe under det stora runda taket. Salome är den naturliga mamman och jag den naturliga pappan. Men det finns behov och utrymme för alla kvaliteter. Storfamiljen har blivit ett faktum. Idag var det mycket skrattande, man hade frågat Salome ”vilken medicin använder du för att få din man så vänlig? Vi hörde att han till och med lagar mat! Tala om om vi kan köpa din medicin här i din affär!”

onsdag 28 februari 2007

Det är som vanligt sorg i byn, flera har dött. Afrika är verkligen ett mysterium. Så mycket kraft och så mycket som rinner ut i sanden. Så mycket kortsiktighet men även glädje, så mycket givande men också ett orimligt tagande. Hur mycket har kolonisationen med saken att göra? Hur skulle Afrika ha fungerat utan den, men även utan hjälpinsatser såsom vårt projekt? Man möter många frustrerade hjälparbetare som känner sig utnyttjade. Vad jag förstår så ligger det i den tidiga barndomen hur vi beter oss senare i livet. Såsom det är i Afrika så bemöter man vuxna och bedömer dem ur sin vuxna situation, och har inga funderingar på hur deras barndom har påverkat dem.

Jag ska försöka beskriva Malaykas situation. Hon är tre år och sköter om sin 1-åriga lillebror många timmar om dagen. Hon får hämta vatten innan hon går till daghemmet. Ibland finns det ingen som kan eller vill sköta om ettåringen. Då kommer hon kånkande på honom och ställer sig på avstånd och hoppas att någon säger att hon får komma ändå. Malayka småknycker och får rapp på stjärten när hon har felat. Hon lär sig att stjäla smartare, för hon klarar sig inte utan att ta saker. Ibland får hon inte komma hem för att hon har varit ”stygg”. Då lägger hon sig gråtande i buskarna. Ibland har jag sett att hon får hårda slag som lämnar märken på hennes kropp. När det är söndag sitter hon finklädd i kyrkan (ofta med sin lillebror) och ingen kan se att hon far illa. Hon är en av de många som behöver mer hjälp. När hon blir stor kommer många att tycka att hon är lat eller jobbig eller odräglig. Mitt hjärta gråter. En annan situation är den om en pojke som är adopterad av en amerikansk familj här. Barnet blir perfekt omskött, och får i stort sett allt han pekar på. I kyrkan får han vara stökig och störande, han har svårt att leka med andra ”vanliga” barn. Han får alltid sin vilja fram. Man ser redan att han kan utvecklas till en översittare. Och det tråkiga med afrikanska sådana är att de ofta blir värre än västerländska kolonisatörer.

söndag 21 januari 2007

Ibland är det för tufft! Igår kväll dog Tina, ett av våra daghemsbarn. De barn som är sjuka och ska tas till doktorn ofta kommer en mycket nära. Det var redan vid vårt första besök här i Matenana 2004 som Tina var sjuk och behövde till doktorn. Den dåliga sjukvården här konstaterade inte att hon hade Aids, utan detta framgick när Ewa och Ulf var här och vi kämpade för hennes hälsa. Sen dess har Salome och jag tagit henne till doktorn då och då, och medicinerat henne dagligen. Gång på gång var hon tillräckligt frisk för att leka med sina kompisar på daghemmet. Men nu dog hon. På ett vis tror jag himlen har väntat på henne och att det är bra att hon slipper all medicin, sprutor och dålig hälsa. Samtidigt frågar jag mig vad man borde ha gjort mera. Tålmodighet, vänhet, uppgivenhet, ett tappert försök att vara med kompisar trots smärtor och elände.

Kära Tina! Gud fader i himmelen, jag fattar ingenting. Vad vill du att vi ska lära oss av detta? Byn gråter – såsom de dagligen gråter för någon som dör. Halva byn kommer att ha dött inom några år. Kommer jag att vänja mig? Jag vill inte vänja mig. Jag vill gråta ur djupet av mitt hjärta, och sända mina tårar med Tina var hon än är!

söndag 7 januari 2007

Kära dagbok. Jag önskar alla ett gott nytt år! För mig är det gott när jag kan hjälpa många människor. Tanzania är ett särskilt bra land för hjälpande. Dels finns det stora behov: föräldralösa barn, änkor, aidssjuka människor, fattigdom. Som i alla fattiga länder så finns det en del rika människor, och det kan kännas störande att de tycks ha så svårt att hjälpa människor i nöd. De har inte upptäckt glädjen i att kunna hjälpa. Tanzania är också bra därför att växelkursen är sådan att man får mycket uträttat för svenska pengar. Att försörja ett föräldralöst barn kostar inte mer än 2,50 kr om dagen. Nyårsdagens kollekt i den lokala lutherska kyrkan i Matenana tillföll vårt daghem Yatima Moyo kwa moyo. Det var helt rörande att få ta emot kyrkobesökarnas kollekt: en tvålbit, några ägg, en höna, en påse potatis, några lökar och en mängd små slantar, tillsammans 11.530 Tanzaniska Shilling = ca 70 Skr. Det råder en stor tacksamhetsvärme från befolkningen till vår hjälp till de föräldralösa barnen.