onsdag 14 maj 2014

Sända kläder

2014-05-11
Allt som oftast får jag förfrågan om vi kan ta emot kläder till behövande barn och vuxna. Det känns tråkigt att behöva säga nej. Vi vill gärna ta emot och förmedla till de som behöver, problemet är transporten. I paket blir det mycket kostsamt. Mindre mängder kan sändas med de som besöker oss. Men oftast är de redan överbelastade i sin packning.
Det vore en beaktansvärd uppgift att skaffa kunskapa om vilka möjligheter det finns att transportera. Kanske genom någon ideell organisation. Alla tips mottages med stor tacksamhet!

Beatrice och Siamin

2014-05-10
Jag älskar Tanzania och det är nog här jag ska vara men allt som oftast blir man mäkta trött på situationen.
Såsom nu när vår tonårs-"dotter" Beatrice en längre tid har haft en besvärlig huvudvärk. Hon togs till en läkare som ordinerade glasögon som botemedel. Jag var inte så mycket informerad men senare hörde jag att huvudvärken hade förvärrats. Jag tog henne till en annan läkare där det konstaterades att hon har tyfoid och att det inte är något fel på hennes syn.

Madelene Rone och hennes mamma är nu hos oss. De ska åka med lilla Siamin till lasarettet i Mwanza. Där ska Siamins "läckande " hjärta åtgärdas. Med Madelene i spetsen har stora ansträngningar gjorts för att få denna operation genomförd.
Det är ett läckage mellan kamrarna som nu ska tätas till med en liten ballong som förs upp genom en åder från ljumsken. Vi är MYCKET spända över hur resultatet kommer att bli. Så snart jag vet mera ska jag informera. Tills dess hoppas jag att många människor, framförallt de som känner lilla Siamin ska sända de bästa önskningar för tillfrisknandet av detta underbara barn.

Hem från Dar es Salaam

2014-04-28
Tiden har gått och jag har smält de första intrycken. Även om man blir illa berörd så kan man inte hjälpa mera än man har kapacitet till. Men som funderingsobjekt har jag ändå lärt mig en del. Var till ett par matställen och fick där positiva svar på att de kunde lämna matrester till ett sådant tänkt soppkök. Många var positiva till tanken på soppkök i fattiga områden. Till slut tog jag mig även till socialkontoret men här var tongångarna helt annorlunda. De avrådde på det bestämdaste att hjälpa fattiga i staden. De ansåg att dessa människor för det mesta kom från landsbygden och att det var olyckligt om de etablerade sig i staden. De ska återvända till sina hembyar!!! Vi kommer inte att hjälpa dem här i staden. 
Dar es salaam är i en kraftig omvandling, det är tydligen lönsamt att investera här. Det kommer inte att finnas utrymme för fattiga människor. De kommer helt enkelt att slussas ut ur rikedomen.
Med sorg i hjärtat kommer jag att återvända till vårt kära Matanana där finns det åtminstone utrymme för kärleksfulla insatser.

Dar es Salaam

2014-04-24
När Ewout är på resande fot så är det äventyr!
Är i Dar es Salaam för att fixa ett nytt pass och för att hämta nya volontärer. Resan med buss gick smärtfritt och smidigt. Vid ankomsten till Dar (Ubungo busscentret) så bestämde jag mig för att åka motorcykeltaxi till Dar centrum, det går fortare och man är mindre beroende av trafikstockningar. Ja det gick fortare, det gick rent av i rasande fart girande mellan bilar. Trängande mellan bilarna med centimeter mellan backspeglarna, men vi kom fram allt är väl.
Efter att ha hittat ett billig matställe så promenerade jag till ett gästhus som jag brukar använda. Här kan jag övernatta för 60 kr per natt. Problemet är att det ligger i Kariako som är känt för rån och överfall. Hade gömt undan plånboken i kalsingarna och hade en kraftig kniv lätt tillgänglig. 
I en mörk gränd så snubblade jag nästan över några personer. Det var en mamma med tre små barn. En ca sexårig flicka och två små pojkar, kanske en treåring och en ettåring. Ville ge dem en allmosa men kunde inte gärna dra upp plånboken ur kalsingarna. Kände mig illa till mods att jag inte kunde ge dem lite stöd. Sen kom jag på att jag hade en tunn filt som jag kunde ge och efter det fick jag rusa tillbaka med en påse med matvaror som jag hade tillgänglig. Rusade fram och tillbaka och oroade mig för den utsatta familjen. Även under natten kunde jag inte släppa tankar om deras utsatta läge. Funderade mycket på hur man kan hjälpa i ett sådant läge. Om jag erbjuder barnen att bo i Matanana så kan man undra vart det skulle leda. Frågan uppstår verkligen vad som är gott hjälpande. På morgonen uppstod tanken att man borde vara del av att ett soppkök kunde upprättas. Med den tanken har jag nu idag intervjuat olika personer. Det är vitt skilda svar man kan få. Från "detta låter som Jerusalem" till "detta leder bara fram till att folk utnyttjar systemet". Bollar även tanken till mina bloggläsare. Vad är gott hjälpande till de många tiggare och fattiga i en stad som Dar es Salaam???????

onsdag 9 april 2014

Vardag i Matanana

2014-04-06
Salome är på sin Waldorfförskoleutbildning i Nairobi och det lämnar mig med ansvar även för hennes verksamhetsområde.
Dagens händelse är att Sara har skadat en tå och måste plåstras om, en grannfru kommer gråtande och berättar att hon har en desperat situation då familjen inte kan få ihop till skolavgifter. Det finns inga pengar och maten ar slut. Kunde hjälpa henne genom att köpa trädgårdsprodukter som hon hade och som vi behövde. En fattig kvinna från Ulole kommer med sina sex ungar i olika åldrar och sätter sig demonstrativt vid elden, hela hennes hållning utstrålar att hon inte tänker flytta sig förran hon har fått hjälp till sin familjs överlevnad.
Akisa ska på ett veckolångt kyrkläger. Akisa har varit mycket spänd inför denna händelse. Hon har packat sina saker i en vecka nu. Hon har fyllt hela bilen med väskor, hinkar, madrass, filtar och allt vad det nu kan vara. Det negativa som händer nu när hon ska åka är att den opålitliga bilen vägrar att starta. Akisa är förtvivlad, nu kommer hon försent till samlingspunkten. Försöker att lugna henne. Hon har nu en hel stab av våra familjemedlemmar ikring sig som vill hjälpa henne.
Mitt i den afrikanska kulturen där barnen rullar ihop en matta, rafsar ihop lite kläder och själva går till mötesplatsen så står Akisa som ett betungat bortskämt barn med alla sina saker och vet inte hur hon ska få med sig allt. Hon är ett underbart barn jag älskar henne väldig mycket men oroar mig över hur all omsorg påverkar henne. Vi ska nog överleva denna dag och ser fram emot att Salome kommer hem igen.

Linnea Grandell och de människor som stöttar henne i sin strävan att få ordning på Moyo kwa Moyos ekonomi är värda allt beröm, stöd och tacksamhet. Verksamheten ser ut att kunna resa sig ur den desperata svacka som den hade hamnat i. Ewout är 100% med på att stötta åtgärderna och han vill med alla medel bidra till förbättringar. Med denna önskan i högsta hugg så har jag tacksamt mottagit skolavgiften för våra underbara tonåringar. Utan detta stöd riskerades det att de snart skulle ha blivit avhysta från sin utbildning. Mitt i detta står nu Alfa och Benison och knackar på min dörr för att de behöver ha pengar att åka till lasarettet för att få nya bromsmedicindoser. Det är nödvändigt att de åker idag till lasarettet då de är indelade i en grupp och det är inte tillåtet att komma annan tid än den erbjudna tiden. Nu står jag där igen i dilemma! Ska jag tillfälligt låna av skolavgiftspengar för att lösa detta akuta problem eller är jag då åter igen i den välkända karusellen där jag lånar från den ena kassan och skapar brister i den andra kassan som knäcker vår ekonomi???

fredag 21 mars 2014

Del 6 - Ewouts berättelse

2014-03-17
Hamra gård och lantbruksskolan ligger i Tumba. Skolan har en stor del av undervisning i form av praktik. För detta praktiska arbete får man även betalt så jag kan stolt säga att jag har varit ekonomiskt självförsörjande sen jag var 16 år. Livet lekte för denna virila unga man som jag var. Varje tillfälle till utsvävningar togs tillvara. Ett av äventyren var att jag kom i lag med raggare. Killar med häftiga bilar. Jag matchade väl inte helt i gänget men kunde tillräcklig anpassa mig för att bli accepterad. Kungsgatan fram och tillbaka, skjutsa tjejer än hit och dit, ta betalt för skjutsen i natura. Åter fram och tillbaka på Kungsgatan. Slagsmål vid morsans fick. Åter och åter samma jargong. I början kändes det som ett häftig liv men jag tröttnade och såg att det inte ledde till något. Det var en erfarenhet men som tur var varade perioden inte så länge.
Ville ha min egen bil och var och spanade på en Anglia, en veteranbil, som jag föll direkt för. Vi var och provkörde och jag hade väl egentligen bestämt mig för att nappa. Då blev vi stoppade i en polisspärr. Polisen kasserade det mesta vid sin inspektion. Bilen fick körförbud. Man kan undra om det var änglavakt som den gången räddade mig från att köpa en urkass bil. Tyvärr har änglarna inte kunnat hålla jämna steg med mina frekventa bilinköp så många olönsamma bilinköp har ändå slunkit igenom.

lördag 8 mars 2014

Nyheter

2014-03-07
Allt är väl i Matanana. Det är tråkigt att det är få besökare för närvarande. Det är en amerikansk kille som förväntas komma en längre period. Han vill framförallt ägna sig åt undervisning i engelska i Secondary School. I april är det fler besökare på gång. Jag tror att vi då har övervunnit den sorgliga svackan som vi hamnade i. Har flera förfrågningar om att komma som betalande gäst. Fördelen med att komma som betalande gäst är dels att det är billigt och dels att man utformar sin vistelse successivt. Man avgör själv hur mycket man vill vara delaktig i pågående verksamheter och hur mycket man vill ägna sig åt utflykter och besök till andra attraktioner. Min blogg är aktiv igen, här berättar jag bland annat om hur mitt liv har kunnat leda till att vi nu är aktiva med att hjälpa föräldralösa barn.        
www.ewoutsblogg.blogspot.se samt vår nya hemsida www.moyokwamoyo.se            

Har en givande kontakt med Holland. Det har startats en blogg: www.verhalenbijhetvuur.se och en aktivitetsblogg: www.moyokwamoyo.nl Denna blogg är en upptakt till att några proffsiga holländare vill komma och filma en dokumentärfilm om situationen i Tanzania och då särskilt om vårt projekt.

Linnea gör ett fantastiskt arbete att försöka få ordning på vår ekonomi. Man kommer snart kunna följa hennes strävsamma arbete genom organisationen United Hearts som är på gång att starta upp, tills dess kan man läsa hennes blogg www.matananasbarn.blogg.se  Hon samarbetar framförallt med Salome och Salomes bror Justin. Salome är numera den som är metron. I detta tar hon ledningen för barnverksamheten. Min roll har koncentrerats till odling, husbygge och restaurangen. Det är jag som kommunicerar med gäster som önskar besöka oss men Salome har ett betydlig större ansvar i vad som händer på gården.
Jag trivs med rollen att vara pensionären på gården. Skulle önska att jag inte fortfarande ses som den ansvariga på gården. Jag älskar att vara med barnen och att kunna ta mig tid med de saker som jag brinner för.

Skolavgifter

2014-02-28
Tack till Linnea och andra för deras fantastiska arbete för att hjälpa Moyo kwa Moyo över den ekonomiska pågående svackan. Mycket bra är på gång. Det är en tydlig generationsväxling på gång. Salome tar nu det fulla ansvaret för ekonomin och den dagliga verksamheten. Mitt arbete är att stötta henne i detta.
Krisen är inte över än, just nu blir vi hårt jagade att snarast betala skolavgiften för våra barn som går i Secondary school . Till detta krävs ca 2000 SEK.

För att hjälpa till med skolavgifterna kan man sätta in pengar på Linneas insamlingskonto i Handelsbanken:
6705-701 264 438
Märk insättningen med SKOLA samt initialer och skicka gärna också ett mail till linnea.grandell@hotmail.se så vi vet vem betalningen är ifrån.

fredag 7 mars 2014

Besöka Matanana med omnejd

2014-02-28
Vi har många förfrågningar från människor som vill besöka oss och det uppskattas. Det är det som ger nya impulser och utveckling. Man kan komma till oss genom att kommunicera direkt med oss. Dagsavgiften är 100kr per dag och person för boende och mat. Mot extra avgift kan man bli avhämtad från flyget, åka på safari eller besöka en masaiby. Att åka till Zanzibar, att bestiga Kilimanjaro, att besöka andra projekt m.m går också att ordna då vi har erfarenhet och goda kontakter.

Det finns rika möjligheter att vara delaktig i här på gården förekommande arbete. Även att hjälpa till med undervisning i skolor, att vara aktiv med byggarbete, konst, musik, dans, engelskundervisning till vara barn och medarbetare etc.

Maten är enkel. Om man vill öka variationen kan man komplettera genom egna inköp.
Boendet har vandrarhemsstandard men saknar el och rinnande vatten.

Men det är några saker som behöver klargöras. Det är inte bara att störta in i ett okänt samhälle och med sitt "goda hjärta" strö omkring av vårt västerländska synsätt.
Det är inte bra att skapa tiggare genom att generöst ge till höger och vänster.
Det är inte bra att genom olämplig klädstil visa respektlöshet för den härvarande kulturen.
Det är inte bra att skämma bort barnen och att göra dem beroende av vår annorlunda kultur.
Vad vi försöker göra är att stötta vårt närområde i SIN utveckling .

torsdag 27 februari 2014

Holländsk blogg/Blog in Holland

Nu finns även även Ewouts blogg i Holland på följande sida:
Now it is possible to read Ewout's blogg in Holland:
http://www.verhalenbijhetvuur.blogspot.se/

söndag 23 februari 2014

Del 5 - Ewouts berättelse

Åter till mina minnen:
Vill illustrera min förmåga att kunna anpassa mig till olika miljöer med en liten berättelse.

Var bjuden till ett party med övernattning hos en kompis vars familj var adlig, även kungaprinsessan Beatris var på partyt. Det var små incidenter men i det stora hela gick det väl. En av incidenterna var att jag på natten inte kunde hitta till toaletten i slottet med många gångar. Hittade inte i mörkret men till slut tyckte jag mig ha hittat toalettdörren. Inne där visade det sig att jag hamnat i en garderob. Nöden har ingen lag. Jag kissade i garderoben. Hoppas nu innerlig att den som fick städa efter mig har förlåtit mig. När jag sent omsider kom hem så frågade min mamma mig om jag hade kunnat känna mig hemma i denna speciella miljö. Min mamma älskar att berätta för den som ville höra att mitt svar var: "Mamma äntligen kände jag mig totalt hemmastad". Då var det en trettonårings syn på tillvaron men faktum är att jag fortfarande känner mig hemma i de mest skiftande miljöer.

Waldorfskolan blev till slut min räddning. Här byggde man inte på mina svaga sidor utan utgick utifrån vad jag var bra på. Sen när självförtroendet var uppbyggt kunde man även starka mina svaga sidor.
Det var särskilt min klasslärare Hendrik Thijsen som kunde ge mig det stöd som jag behövde få.
Waldorfskolan är den skolform som jag ser skulle kunna ge Afrika det förnyandet av pedagogik som skulle krävas. Kreativitet, andlig insikt, konstnärlighet, kreerande av motivation, skapa en kärlek till lärandet m.m.

Kom i ett tidigt stadium att vara förbunden med lantbruk. Hade varit fosterbarn i en bondfamilj och hade arbetat som ganska ung på en annan bondgård. Här hade jag skrapad ihop de slantar som behövdes for att köpa min shetlandsponny Jenneke. Jag fick så småningom även köra traktor och hjälpte till med mjölkningen. Det var många händelser men jag ska begränsa mig till att berätta hur jag stod ensam för mjölkningen en dag. Skulle starta mjölkmaskinen som var baserad på en bensinmotor. Man skulle dra igång den vid remmen till pumpen. Ryck, ryck - SHITT!! Jag fastnade och handen följde med i remskivan. Lillfingret kapades. Först gjorde det inte så ont så jag kunde överlämna mitt arbete. Bonden var nu upptagen med mjölkande och kunde inte hjälpa mig hem. Hans lösning var att jag fick låna hans moped (jag hade aldrig akt moped tidigare). Han placerade mig på mopeden, gav mig en påse med fingret, knuffade och skrek släpp upp kopplingen! Motorn startade och jag åkte moped. Min stora lycka var gjord, jag åkte moped. Det var svindlande!!
Min mamma uppskattade inte arrangemanget lika mycket då hon tyckte det var helt oansvarig av bonden att släppa iväg mig på moped. Jag kunde ha svimmat på vägen. Hon ordnade så att jag kom till lasarettet där fingret skulle sys på. Det började göra ordentlig ont men allt gick väl och fingret syddes på. Bandagerad och omtumlad nämnde jag för sjuksköterskan att jag behövde kissa. Hon visade var toan var. Sen hörde jag henne saga "behöver du hjälp?" tänk er, hon erbjöd mig hjälp att kissa. Det tog mig några sekunder innan jag hörde mig själv säga:  "JA jag behöver hjälp" Helt otroligt vilken dag. På samma dag hade jag åkt moped och dessutom blivit hjälpt av en vacker sköterska att kissa!!!!

Var på ett lantbruksgymnasium under ett antal år. Tanken började frodas att jag skulle åka till Sverige, att jag skulle bli biodynamisk storbonde där. Orsaken, varför just Sverige, berodde på att jag hade sett en tuff kille från vår gata som hade varit i Sverige som krigsbarn. Jag skulle följa i hans spår. Det biodynamiska och bonde var mera påkommet av kontakter med lantbruksskolan och Waldorfskolan. Min mor hade nu även ett eget förhållande till Waldorf och antroposofi så hon bejakade mitt val. Hon ordnade med att en svensktalande tolk skrev ett ansökningsbrev till Hamra gård som är en stor gård i Tumba under Alfa Lavals regi med en lantbruks- och djurskötarskola. Det var tänkt att jag skulle utbilda mig till djurskötare och så småningom till ladugårdsförman.
Väskan packades. Jag fick en helsvensk utstyrsel och om man såg på utstyrseln så skulle man kunna tro att jag åkte till isbjörnarnas land och att det i detta land inte fanns några butiker.

Resan gick väl, tåget var det självklara ressättet. Jag var på helspänn. Nu skulle det riktiga livet börja. Jag frågade i Hamburg om jag satt i rätt tåg för Sverige. Nej det avgår från en annan perrong. Nu var det bråttom och jag rusade omkring och såg till slut en skylt med Stockholm som destination och just då kom tåget. Tåget verkade bekant och när jag hittade den bokade platsen så visade det sig att jag åter igen satt på samma tåg. Den hade endast avlämnat på en perrong och sen flyttat till en annan.
En särskild visselton är specifik för Rödby-Puttgarden och successivt har jag rest denna resa många gånger och den speciella visseltonen som dirigerar tåget på färjan blev så småningom välbekant.
Jag var full av förväntan på vart jag var på väg. Livet lekte. Jag var Vallonen som skulle erövra det nordliga landet.
Jag strosade omkring i tåget och stod plötsligen öga mot öga med ett par helt svindlande vackra blå ögon. Vet inte vad som egentligen hände. Men hon bejakade att jag kysste henne. Vi kysstes i två timmar sen skulle hon av tåget. Jag hade inte frågat efter hennes namn eller hur jag kunde nå henne. Det som jag visste var att hon hela sitt liv hade levd med sin mormor på en enslig skärgårdsö och att detta var hennes första resa på egen hand. Undrar hur det har gått för henne.
Jag har en underlig känsla för tiden, har svårt för att första att även denna tjej nu är pensionär.
Kommer hon ihåg den där sanslösa holländaren?

Nu hade jag hamnat i det förlovade landet Sverige. Tolken som skrev ansökan till Hamra lantbruksskolan var inte med och man visste inte riktig hur man skulle ta sig an den där holländaren.
I vilket fall som helst ville man tydligen försöka för jag var tidigt uppe och tog mig till den ofantligt stora ladugården. Ladugårdsförmannen Henriksson tittade roat på mig. Han knuffade ut mig till gödsellådan. Det skulle vara mitt arbete att ta emot gödseln som kom med mekaniska skrapor via olika rännor. Gödseln föll ned igenom luckor och när det var fullt där så gick det vidare till nästa nedsläpp. Men i halvmörkret kunde jag inte överskåda hur det var tänkt. Gödsel kom i ofantliga mängder och det var omöjligt att hålla undan all gödsel. Hur skulle detta gå? Skulle jag misslyckas med mitt första uppdrag? I förtvivlan hoppade jag ner i gödseln för att gräva undan nedifrån. Faktum var att jag var illa ute. Kunde ha drunknat men som tur var så var det klart med skrapningen. Jag kunde kravla mig upp och vackla in till ladugården igen. Här blev jag mottagen som en narr. Någon som är så ovetande! Man spolade av mig med kläderna och allt och jag blev skickad till elevhemmet för att kunna duscha. Senare blev jag kallad till rektor Nilsson. Han hade en lång utläggning om att jag borde åka tillbaka till Holland. Som tur var förstod jag inget av vad han sa till mig. Man accepterade att jag stannade. Den första månaden var jag knäpptyst den andra månaden pratade jag rotvälska som ingen förstod och den tredje månaden kunde jag både svara och prata slang. Sa man beslöt att jag skulle vara kvalificerad att gå den ettåriga ladugårdsförmansutbildningen.

Detta skulle firas och killarna tog med mig till Fittja dansloge. Där skulle jag få smaka på ljuvligheter sa man. Jag fick en lektion i hur man skulle bjuda upp; jag skulle buga inför tjejen och säga ”får jag lov, eller ska vi dansa först?”. OK jag övade flitigt. Ditkommen tittade jag med stora ögon hur slipstenen skulle dras. När musiken började så skulle man bjuda upp den innan inspanade tjejen. Jag var redan djupt förälskad i en blond skönhet, skulle bjuda upp henne men jag var för saktfärdig. Hon var redan uppbjuden innan jag hann dit.
Men jag gav inte upp. Tog mig tid att repetera uppbjudningsfrasen och nästa gång var jag snabbare men det måste ha varit en populär tjej för även denna gång var jag för sen. Det var mycket att se på så jag hade inte tröttnat än. Jag förberedde mig på att vara den snabbaste. Jag verkligen störtade till den utvalda. Krockade i min iver och nästintill skrek åt henne att om hon ville? Eller om det var bättre att vi dansade först? Hon skrattade hjärtlig och tyckte det var lämpligast att vi dansade först. Nej grymma värld jag hade inte uppfattat att man hade utannonserat att denna dans var en hambo. Hela min värld störtade samma. Jag hade inte ens hört talas om hambo så det blev ett stort fiasko. Senare på kvällen så sa killarna att jag skulle skärpa mig. Det var tydligen något som hette damernas och kan man tänka sig skönheten kom och bjöd upp mig!!!! Jag var den enda av Hamragänget som hade blivit uppbjuden på damernas.

Idag är det lördag och jag har lite extra tid med skrivandet. Barnen cirklar omkring mig och de förväntar sig glada aktiviteter när Baba tar hand om dem. Några barn har fått en slant för att ”klippa” sig.
De kan få bannor om de inte är ordentligt rakade på huvudet. Undrar hur det ska gå för Salomes och mina barn när det är dags för skolgång. Inte tänker jag acceptera att mina barn ska raka sig på huvudet.
Det är något med hår eller inte hår. Fångar blir ofta rakade när de hamnar i fängelse (ska deras självkänsla fråntas dem?). Flintis är en degraderande situation.
I bibelberättelsen om Simson satt hans styrka i håret. Afrikanska kvinnor har som sitt stora ideal att med hjälp av peruk eller inflätat hår se ut som en västerländsk kvinna. Salome lägger ned mycket tid på att varje vecka fläta in konstnärliga flätor. Johannes hår som är mjukt och krulligt är det första som beundras och kommenteras.

Förra veckan fick Salome det andra barnet som jag är pappa till. Salome hade en flicka med en annan man när vi träffades och flickans namn är Akisa. Sen fick vi Johannes och det senaste tillskottet är den flicka som föddes för en vecka sen. Först trodde jag att det accepterades att hon skulle heta Angel eller Malaika på min inrådan men det har gått prestige i namnet och det ser ut som att jag är underrepresenterad. Majoriteten (inklusive Salome och Akisa) kallar babyn för Gravin.
Hon är som en puppa, från att vara en skrynklig ingenting så utvecklas hon i största bemärkelse till en liten babyskönhet.

Minnen:
Hamratiden var en bra period i mitt liv. Här visste man inte om att jag var svag i skolan. Här kunde jag vara den uppskattade Ewout. Tjejerna gillade denna Vallonska kille. På Hamra går man både teori och gör praktiskt ladugårdsarbete. Man tjänar sitt eget uppehälle och får en liten lön för sitt arbete. Jag hade sparat ihop 700 kr och med dessa pengar åkte jag till Stockholm. Här på en bakgata såg jag det som hägrade för mig. Jag såg en Skoter (en Lambretta). Jag cirklade kring detta underverk och en man kom fram till mig och undrade om jag var spekulant. Jo jag ville köpa en skoter men trodde nog att denna skulle vara för dyr för mig. ”Det beror på hur mycket pengar du har.” Jag visade honom att jag hade 700 kr. ”Vilken tur du har. Det är precis så mycket som skotern kostar.” Ja men papper då? Registrering osv? ”Det behövs inga papper till en skoter, det är bara att du ger mig pengarna och att du tar skotern men skynda dig, jag har inte hela dagen på mig.” Sagt och gjort, jag var på väg med min skoter. Efteråt visade det sig naturligtvis att mannen som tog pengarna inte hade något med skotern att göra.
Den stolta nya ”ägaren” åkte med stor entusiasm. Det var lite knepigt med vänstertrafik, det var lite knepig med att hitta i en främmande stad men jag var på väg. Vid en viadukt så började trafikanter plötsligt att vinka till mig och jag vinkade glad tillbaka, nu hade man tydligen sett att jag var den stolta ägaren till en skoter. ELLER? Jag insåg till min skräck att jag åkte mot enkelriktad.
Kom till slut till Tumba med min skoter.

Nu var det dags att skaffa körkort. Gick till polisstationen i Tumba för att informera mig om hur jag skulle skaffa mig körkort. Poliskonstapeln var vänlig men förstod inte riktig vad jag pratade om. Han vände sig om och sa att om jag fyllde i blanketten så hade jag ett körkort. Tänk sa olika det kan vara. I Holland skulle man ha behövt övningsköra och köra upp men här var det tydligen inte så noga. Jag hade mitt körkort. Gömde det bland mina ”viktiga” papper och körde för glatta livet. Vid ett senare tillfälle kom pappret fram och visade sig vara ett LÄMPLIGHETSINTYG!!!!!

Ja Ewout har kryssat fram genom livet. Hans dröm om ett stort lantbruk blev även en verklighet.
Av flera anledningar vill jag inte skriva om denna epok i livet. Det är alldeles för mycket sorg förbunden med denna tid. Lena och jag var gifta i 25 år. Vi har 4 fantastiska barn. Skilsmässan blev ett faktum 1991. 
........................................................Flera sidor.........................................som jag inte kan eller vill berätta om (om det mot förmodan kännas rätt att berätta om denna epok så får det bli en egen bok).


Lösryckt från bondperioden var jag ganska mycket på resande fot. Om dessa resor berättar jag gärna.

lördag 22 februari 2014

Del 4 - Ewouts berättelse

Vill berätta några glimtar av mina minnen. När jag var fjorton år så fick jag av min mamma bygga en ponnyvagn hos en vagnsmakare. I gengäld skulle jag hjälpa till med svetsarbete och annat. En dag kom jag hem med igenmurade ögon. Dagens uppgift hade varit att hålla järnstycken mot varandra så att basen kunde svetsa dem. Det hade varit ett långvarig arbete utan skyddsglasögon och jag hade fått många obehagliga elektriska stötar. Det kändes som grus i ögonen. Min mamma skällde ut den stackars vagnsbyggaren som försvarade sig med att han tyckte att jag borde ha stängt ögonen och hållit järnstyckena mera stadigt mot underlaget. Ponnyn fanns redan på plats, den hade jag betalat med pengar som jag hade tjänat ihop hos en bonde. Ett av jobben där var att jag skulle gå från hus till hus och samla ihop köksavfall till grisfoder. Sen skulle jag ställa de insamlade säckarna efter vägen. Säckar som sen skulle hämtas av bonden med traktor. Moroten till att jag gjorde detta vidriga arbete med stinkande köksavfall var att jag hade en hägring om att bonden en dag skulle säga till mig att han tyvärr inte kunde åka och hämta säckarna och att jag skulle få i uppdrag att göra det själv. Men det inträffade aldrig. Vi var av så kallad bättre familj vilket innebar att vi hade vänner som var ganska välbärgade. Sporten i dessa kretsar var landhockey och det var även min sport, där hade jag mina vänner och väninnor.
Tänk er mig med en säck stinkande köksavfall kommande på baksidan av huset vid köksingången och där ligger dottern i huset (en av de tjejer som jag i hemlighet var förälskad i). Hennes mamma kommer ut och säger nej men är det inte Ewout. Vänta lite Ewout sätt dig hos Barbara så kommer jag ut med saft. Fruktansvärt! Var kunde jag ta vägen, flugorna följde mig i en svärm, lukten var vidrig och vätskan från köksavfallet hade runnit på min rygg. Faktum var att jag sprang därifrån, minns inte om potatisskalen blev hämtade den gången.

I vilket fall som helst så hade jag med tiden fått ihop till den ponny som jag sen använde till resan kring Holland. Min bror fick så småningom ta vid för resan drog för långt ut på tiden. Den lilla vagnen som jag hade byggt hos vagnsmakaren var i själva verket en så kallad mjölkkärra men för mig kändes det mera som en romersk stridsvagn. Jag hade med min mors assistans ställt i ordning en kökslåda och i den lastades tält och sovsäck och jag var redo för långfärd. När jag hade blivit avvinkad och rest ett bra tag så var det förgrämligt att plötsligt kom min mor cyklandes med kompletterande matsäck. Den lilla shetlandsponnyn med sina korta ben var verkligen ingen Romersk stridshäst. Till slut kom vi till en större stad. Här, helt olämpligt vid en större korsning gav ponnyn upp. Den la sig helt sonika mitt korsningen och jag grät och drog. Till slut måste vi ändå ha kommit utanför staden för där var en bondgård som tillät mig att sätta upp tältet och släppa ponnyn ”Jenneke” i en hage. Dagen efter visade det sig att tältplatsen var dåligt vald eftersom all utrustning nu hade en söt gödsellukt. Eftersom vi var ute under många dagar så var det mycket som hände men jag släpper detta äventyr tills vidare. Det är många andra äventyr som pockar på att bli berättade. Många äventyr handlar om segling. Min kära mamma var kreativ i att med små ekonomiska medel låta oss uppleva härliga saker. Vår familj gjorde intryck av att vi hade det gott ställt. I själva verket fanns det mycket små ekonomiska medel. Men faktumet att min mor var uppvuxen i en välbeställd borgarfamilj gav oss ändå utstrålningen av att vi hade det gott ställt.
Detta har hjälpt mig i mitt fortsatta liv, att kunna känna mig hemma i olika samhällskretsar.

Blir störd i mitt skrivande. Min pojke Johannes 2,5 år gammal kräver mycket uppmärksamhet. Jag älskar denna min son helt utan måtta. Det kan till och med skrämma mig. Far man älska ett barn så över alla gränser. Trots detta så är det ett stort arbete, han är krävande och ger sig inte. Vill allt möjligt, hjälpa sin far, sen ska han kissa, sen ska han byta brallorna, han är inte nöjd med än det ena än det andra. Uppmärksamheten gör att han vill ha mera uppmärksamhet. Han är det bästa som har hänt mig, trots det, så blir jag störd av att ständigt vara låst. Känner mig även skyldig, att jag favoriserar Johannes. Det är svårt att i lika grad räcka till för många barn. Teorin säger att man inte ska ha favoriter men verkligheten är inte lika självklar. Vi har för närvarande 30 små och stora barn i vår utvidgade familj. Alla med sin egenart och sina behov. Som tur är känner jag särskilt stor tillgivenhet till de barn som behöver mig mest.


torsdag 20 februari 2014

Del 3 - Ewouts berättelse

Minns inte mycket av denna resa tillbaka till Holland. Tror att det åter var fartyget Wilhelm Ruis. Klart att det hände saker på en så lång resa. Vid ett tillfälle var det upprörd stamning då något barn hade begått självmord, hade hängt sig i trapphuset.
Klart att man minns bilden av ett barn som dinglade i ett rep och tanker på hur mycket ångest som måste ha funnits inför detta beslut.
Kan lätt minnas den lyxiga miljön på fartyget. Resan tog flera veckor och vi barn hittade våra tillfällen att leka. Lite äldre tjejer lekte doktor med oss mindre barn och sexualiteten hade fått ett första ansikte.

Då vi var åter tillbaka I Holland bodde vi först hos min Oma och Opa. Opa var direktör för elektromotorfabriken Hemaf.
Jag skulle gå i skolan i Hengelo. Hengelos schoolvereniging är en stor skola. Jag kände mig mycket bortkommen. Första skoldagen var det en tjej från samma klass som började dansa en liten dans framför mig, hon sjung;

Nej, nej, nej du får mig inte kyssa, nej, nej nej det är ingenting för mig. Min mamma hon har sagt var då förståndig barn, kyss inga pojkar som vill linda dig i sitt garn. Nej nej nej du får mig inte kyssa nej nej nej det är ingenting för mig.

När sången var klar så vände hon ansiktet mot mig och hon sa “nu får du kyssa mig.” Jag minns denna min tidiga kvinnoupplevelse, minns till och med att hennes namn var Nikolai.
Min bror var vid något tillfälle inte i skolan. Han gick i trean och jag i ettan. Jag blev kallad till hans klass, man beordrade mig att dricka hans mjölk som barnen i trean brukade få varje dag. Jag var inte van att dricka mjölk och dessutom sa var det skinn på mjölken. Jag stod bredvid katedern medan hela klassen tittade på och skulle dricka mjölk med skinn som jag avskydde. Jag kräktes inför hela klassen med vad jag tyckte var stora barn och den förödmjukelsen sitter nu efter 65 år fortfarande djupt i mig. Berättade denna historia vid ett senare tillfälle i mitt liv för min mamma som då var över åttio år. Hur kan sådana upplevelser sätta en så starka prägel? "Ja jag vet säger min åttioåriga mamma, jag har grämelsen från min barndom som stör mig än idag"

Jag sitter på mitt barnhemsprojekt i Tanzania och har själv under tiden hunnit bli 71 år gammal och undrar hur mycket jag minns eller om minnena har hunnit glida iväg från verkligheten.
Har lite svårt att koncentrera mig på minnena eftersom även nutiden är ganska intensiv och uppmärksamhetskrävande. Dagens dilemma är att när jag idag gick till grundskolan för att betala skolavgiften för 7 av våra barn så visade det sig att två av våra barn var kvarsittare i sin klass. Och nu tanker jag att hur är detta möjligt? Jamesy som är ett storvuxet barn, tämligen intelligent, pratar bättre engelska än sin lärare och han blir kvarsittare i ettan. Alfa som är i trean ett raskt och livligt barn, han blev kvarsittare i trean. Vad ar orsaken? Har vi gett honom fel utgångsläge? Om inte annat så har vi givit honom ett annat utgångsläge. Dessa våra barn är mer bildade än sina klasskompisar. De kan kommunicera med vuxna. Att bli kvarsittare i ettan där undervisningen är mycket undermålig måste bero på andra saker. Vi har inte blivit kallade till skolan där vi skulle ha blivit varnade för annalkande kvarsittning. Nej det måste bero på något annat! Har vi gett barnen ett utgångsläge som inte blir uppskattad i denna efterblivna landsbygd? Jag känner även av det när jag tänker på min skoltid. I mångt och mycket var jag före de andra barnen men mina kunskaper var inte strikt jämförbara med mina klasskamraters. Man kunde inte sätta jämförande betyg.

Jag grämer mig verkligen över skolans formande (på sätt och vis fördummande) kunskaper. Annat än det jämförbara blir inte uppskattat. Hur uppskattas social kompetens, kreativitet, konstnärlighet, verbal kompetens, musikalitet m.m? Om jag blickar tillbaka på min skoltid och ser vilka barn som till slut blev de mest framgångsrika så var det inte automatiskt de barn som hade högsta betyg i skolan.
Måste nu ta ställning till hur vi ska hantera de aktuella fall av vara barn som far illa. Vi erbjuder skolan att hjälpa till med engelskundervisning och globala kunskaper men jag känner att skolan tar rollen att konservera förlegade kunskaper och har svårt att bejaka kunskaper som hör framtiden till .

Okej åter till mina minnen. Vi är i Holland och karusellen med flyttande från skola till skola hade börjat. Till slut blev det 14 skolor i grundskolan. Dels på grund av att min mammas sökande att finna boende i efterkrigstidens Holland var ganska tröstlöst. Flyttande hit och dit. Misslyckanden i än den ena skolan än den andra skolan. Jag var alltid i ett annat skede än de andra barnen, var alltid efter med det aktuella läroämnet. Jag var (eller blev) en svag elev. Att vara svag innebär att alla behandlar en där efter och svagheten cementeras och till och med ökas. Jag blev mobbat såsom ofta svaga elever som inte passar in i gängen blir. Till slut började det talas om att jag borde passa bättre i särskolan.
Lösningen kom till slut när min mamma hade klokheten att sätta mig i en Waldorfskola.
En skola som har större flexibilitet att anpassa skolan till eleven och inte eleven till skolan. Ni hör att jag pläderar för en mer individuell skola där man tar hänsyn till elevens egenart. Det är en av de saker som jag vill verka för i min nuvarande situation i Tanzania. Min övertygelse är att även begränsad ADHD eller dyslexi inte kan straffas bort.
Det är många sammanhängande saker som jag vill verka för men för att första mitt resonemang behöver man veta min bakgrund som på sett och viss är en förberedelse inför mina nuvarande uppgifter och åtagande.


tisdag 18 februari 2014

Del 2 - Ewouts berättelse

Här kommer en del av den berättelse om Ewouts liv som ska bli bok. Kommer här publicera utdrag ur berättelsen med jämna mellanrum. Ett sådant inlägg har redan publicerats, här kommer fortsättningen.

Flykten/färden eller vad man vill kalla det gick vidare från Java med Amerikanska bombplan till Celon, nutida Sri Lanka. Planet var packat med människor, det var utan säte eller utrustning. Jag satt i knät hos en man som kräktes. När vi hade landat så kom jag för mig själv, hamnade bakom några lastlådor och somnade där. Det blev stor uppståndelse, Ewout hade kommit bort. Jag tyckte inte alls att jag hade kommit bort, jag hade bara somnat en stund. Fortsättningen på resan var med ett stort fraktfartyg. Färden skulle gå söder om Sydafrikas Kap Horn eftersom Suezkanalen var krigsskadad.

Här börjar minnena bli mer klara. Vid ett tillfälle så blev vi uppmärksammade på att ett annat fartyg närmade sig. Det var en mindre bogserbåt, eller om det var en räddningsslup (troligen var det en av båtens egna räddningsslupar). Den la sig längs med vårt stora fartyg. Upp rusade ett antal vilt skrikande svarta män med färgglada kläder och plymförsedda baskrar. De hytte med risviskor och slängde saker omkring sig. De fick tag i en besättningsman och tumultet var skrämmande. Vi hade upplevt hur människor hade blivit slagna och vår skräck satt djupt. Efteråt kunde min mor förklara att det hade varit Santa Claus som hade beordrat oss att sitta i hans knä och få oss att berätta om vi hade varit snälla. Jag var skräckslagen, vad skulle komma att hända om han upptäckte att jag inte alltid hade varit snäll? Men även detta fick ett slut. Resan gick vidare. Vid ekvatorn fick vi ytterligare besök av en märklig person. Denna hade en tretandad gaffel i handen, han var klädd i fiskenät och sjötång hängde omkring honom. Det hade berättats att en sjöman som för första gången passerade ekvatorn skulle kölhalas. Man hade förklarat för mig att det handlade om att personen skulle dras med rep under fartyget. Den som hade berättat hade skildrat hur snäckor och vassa koraller skulle riva upp skinnet på denna person. Allt var förfärligt. Jag var nu fem år och hade hoppats att vi skulle komma till en civiliserad tillvaro. En förfärlig storm vid Kap Horn var avslutningen på eländet. Nu började tryggheten sakta infinna sig. Minns att vid något tillfälle gick en grupp personer med stark utstrålning förbi oss. Min mor förklarade att det var judar som var på väg till Israel. Jag kommer aldrig att glömma den framtidstro som dessa människor utstrålade. 

 Vid ankomsten till Holland var det mycket gråtande. Även Holland hade varit i ett krig och återseendet med gråtande över avlidna släktingar var mycket intensivt. Men där stod tryggheten. Opa och Oma (morfar och mormor) symboliserar för mig den optimala tryggheten. Trots att Oma hade en tråkig sida att efter varje lyckad måltid komma och förstöra all glädje med en matsked äcklig fiskleverolja så är hon min trygga mormor. Vistelsen i Holland blev bara ett par år, utan egen bostad och med otryggheten för framtiden. Min mamma umgicks med en man som blev fadern till min syster Annebe. Denna man hade som yrke att vara storviltsjägare i Afrika, en spännande person. Men inte någon lämplig familjefader. Min mamma var mycket ostabil i denna period. Oom joop slog min mamma och min mamma slog mig. Detta har inte förekommit så ofta men det sätter ändå spår. Minns att jag såg hennes vigselring under slaget och att jag skrek förtvivlat om hon tänkte döda mig (tror efteråt inte att uppsåtet var så illa och att slagen var så allvarliga). Min mamma var i en stressad situation.

Nu när jag skriver har jag svårt att få de olika minnesbilderna på plats. Vi åkte en andra gång till Indonesien. Stora förberedelser gjordes. En trälåda stor som en liten container innehöll allt husgeråd.Vid avfärden minns jag att pappersserpentiner delades ut. Små pappersrullar som var avsedda att kasta medan man höll i den ena ändan. Mängder med sådana rullar kastades som en sista farvälsymbol och det blev en pappersväv mellan fartyget och kajen. När båten bogserades ut så slets denna pappersmattan sakta isär. Resandet var på den tiden en större sak än i senare tider när man kan resa till andra sidan jorden inom ett dygn.
Minns inga detaljer från den resan. Jo, förresten när vi kom till Sri Lanka så ankrade båten Willem Ruis i hamnen där. En mängd små kanoter kom och ville ha uppmärksamhet. Båtpassagerare slängde mynt i vattnet som sen togs upp av unga pojkar som dök efter dessa mynt. Minns att jag grämde mig att man slängde mynten i detta djupa vatten. Att de dykande pojkarna kunde drunkna var min ängslan. Min pojkhjärna tyckte att det borde ha varit bättre att ge mynten direkt till dem som dök. Det kom även trollkarlar ombord. En imponerande sådan hette Kille. Kille han trollade med kycklingar som han plockade fram från alla möjliga ställen. Minns att han plockade en mängd kycklingar ur mina öron och näsan. Men det var glad stämning och jag kunde ta till mig de färggranna händelserna.

Så småningom kom vi till Jakarta. Där väntade min far som hade tingat en droska. Själv kunde han knappt hälsa han var för upptagen med att skälla på bärare och försöka att få ordning på bagaget.
När vi väl kom iväg så såg jag till min skräck att kusken nöp den skraltiga hästen med en hovtång för att få den att gå fortare. Detta var förskräckligt men ännu värre var det för mig att se att min far inte gjorde något åt det.

Det var ingen bra tid efter vår ankomst till Indonesien. Vi hade visserligen ett fint hus, ett vit stenhus med en veranda, utsikt över ett fjärran berg, en trädgård med brunröd jord, bananträd och så småningom kom den stora flyttlådan att bli vår lekstuga. Det var mycket sniglar i trädgården och det krävdes olika knep för att bli av med dem. Man skulle ha en burk med öl och dit lockades sniglarna. Man kunde fånga dem och låta dem ruttna sen skulle lukten avskräcka andra sniglar från att komma.

De tropiska regnen var en upplevelse. Vi pojkar tävlade om att cykla och hålla oss framför regnet så att bara halva cykeln skulle bli blöt. Ett annat minne var att man kunde sätta sig i ett stendike när regnet var i annalkande. Sitta stadigt på en sten och sen när regnvatten kom rusande så skulle man kämpa for att sitta kvar. Vi hade en “jongos” =betjänt och en babu, = hushållshjälp.

Det som var negativt var att det totala mentala välbefinnandet var urkasst. Vi skjutsades i pansarbil till skolan och i skolan blev vi mobbade. Att vara holländare var negativt såhär kort efter kriget. Hemma var det dålig stämning. Min far hade ett glamoröst förhållande med en annan kvinna. Denna tant Babs upptog det mesta av min fars intresse. Vid ett tillfälle skulle allt bli bra, vi skulle till hästkapplöpning. Min far hade som vanligt uppmärksamhet för alla utom för sin egen familj. En av attraktionerna på kapplöpningen var att tant Babs hade ställt till förfogande en liten ponny att delta i kapplöpningen. Denna ponny skulle få en halv distans försprång. Startsignalen gick och till min fasa så började ryttaren att piska ponnyn. Alla jublade och det var en stor attraktion att ponnyn trots sitt försprång blev omsprungen. Glamourstämningen kring min far, tant Babs och deras glamorösa sällskap omfattade inte min mor och oss pojkar.

Snart insåg min mor att det hade varit ett misstag att åter flytta till Indonesien. Minns inte hur länge vi var kvar men det var ingen lycklig tid. Allt husgeråd såldes och det skrapades ihop till båtresan till Holland.


lördag 15 februari 2014

Alternativ volontärresa

2014-02-11
Förutom volontärer som kommer via Volontärresor eller genom Goodtravel har vi nu skapat en mera individuell form för hur ni kan besöka Tanzania och Matanana.
Till Moyo kwa Moyo betalar ni 100 kr per dag och person och denna avgift avser mat och husrum. Andra kostnader står ni själva för när de uppkommer. Ni kan få hjälp med att bli hämtade från flyget, att åka på safari, att åka till masaiby, att besöka andra hjälporganisationer, Zanzibar eller Kilimanjaro. Till detta förmedlar vi bara kontakter och tips. Ni avgör själva om dessa tips passar Er eller om ni väljer andra alternativ. Här på gården ser vi Er som betalande gäster som själva avgör Ert dagsprogram även vi uppskattar om ni vill hjälpa till med barnen och andra pågående aktiviteter. Ni kan ta för er ett projekt; att undervisa, att måla ett klassrum m.m.
Detta är ett billigt och unikt sätt att kunna uppleva Tanzania "inifrån"
Välkomna!!

lördag 8 februari 2014

Angel

2014-02-08
I väst kan vi tycka att vi är väl rustade att ta hand om barn och det finns många delar som är bra men jag är imponerad över hur lilla Angel nu tas om hand. Salome ägnar sig heltid åt barnet nu i den första perioden. Salomes mamma är Salomes assistent. Hela storfamiljen är engagerad i deras lilla systers tillvaro. Vilken fantastisk första tid för en baby. Sen under åtminstone ett år är barnet som klistrad vid sin mamma i den bärduk som hon tillbringar stora delar av dagen i. Efter den perioden är barnet mera under tillsyn av den övriga familjen.

Tack till Catharina!

2014-02-08
Kära vänner!
Sitter i vårt lilla datorrum och skriver och tror på framtiden. Känner att svårigheter även kreerar möjligheter.
Att vi har internet i Matanana är ett litet mirakel i sig. Denna möjlighet har nu funnits ett tag men jag har inte klarat av att nyttja den. Det tycks delvis vara en generationssak att behärska den nya tekniken. Tidigare har jag fått åka till Mafinga där tillgången till internet var begränsad. Strömavbrott, inget nätverk, glömda glasögon m.m. Då har jag i förtvivlan åkt till Iringa ibland men även där kunde det krångla.

Under flera år har min vän Catharina Lind varit den som har redigerat, fört in och försett bloggen med bilder, och i största allmänhet rättad de största fadäser. Jag är oerhört tacksam för allt arbete som hon har lagt ned! Nu i och med att Linnea Grandell har tagit på sig lejonjobbet att få ordning på vår skrangliga ekonomi sa kan det vara bra att Linnea tillsvidare kan styra över vad bloggen ska innehålla och publicera mina inlägg. Jag trivs med att skriva flitigare nu när internet är mera tillgänglig för oss här i Matanana. Min förhoppning är att texten från bloggen kan vara första utkastet till den bok om mitt liv som jag sen länge har ämnat att skriva.

Tillbakablick i Ewouts liv

2014-02-07
Sitter här bland "mina" barn i Tanzania och vill reflektera lite över hur jag kom hit. Om jag håller i med skrivandet kanske texten kan vara ett första utkast till den bok om mitt liv som jag sen länge har velat skriva.

Resan började redan 1942 den 7 Juli.  I födelseattesten står att jag är född 20065. Men det är enligt min mor på grund av att jag har en Japansk födelseattest. Jag föddes i Jndonesie Djokjakarta på Java. Min far var Jagmastare där. Min fars mor var en kvinna från Indonesien och hans far var holländare.
Min mors mor var född av en holländsk far och en indisk mor.
Förutom mig var det min två år äldre bror "Mio" eller Jan Willem. När jag var ett år gammal utbröt det Japanska kriget. Min mor sattes i ett läger "Jappenkamp" med sina två barn. En period av stora svårigheter bröt ut för den lilla familjen. Min far var fängslad i ett mansläger. I det civila lägret rådde inga krigslagar och situationen var MYCKET svår. Min bror var svårt sjuk med varande sår i ljumsken och armhålorna. Ewout var några gånger så undernärd att han hamnade i koma. Det förekom svåra bestraffningar som indragning av den minimala matransonen. Det var mer än vidrigt. En liten glimt tycker jag mig att minnas där lilla jag knuffades in i ett litet hål i en lada för att hämta foderkakor till nötkreatur som förvarades där. Jag kan på något vis minnas stämningar men inte direkt några fakta.
Det sägs att lilla Ewout hamnade i koma på grund av undernäring men att han togs om hand av infödingar utanför lägret och återhämtade sig.
Det sägs att när befrielsen kom så grät de amerikanska soldater som kom in i lägret.
Nu efteråt kan jag nästan tro att min bakgrund är ett förberedande av det som känns naturlig för mig att arbeta med här nu i ett senare skede av mitt liv. Barnen omkring mig är kanske en del av det lilla barnet Ewout under det Japanska kriget.

AIDS har skördat ännu ett offer

2014-02-06
Det stod en gråtande kvinna utanför min dörr. Kvällen var sen och familjen hade gått och lagt sig. Kvinnan vädjade att jag skulle hjälpa henne. Hennes man behövde omgående komma till lasarettet. Jag var inte särskilt pigg på uppdraget då bilen är i dålig skick. Likaså känner jag mig hårt trängd nu när ekonomin är dålig och Salome är i Iringa. Vi åkte till hennes hus och där stod flera släktingar för att stötta.

Inne i huset luktade det spyor och avföring. Ett "skelett" låg på en madrass. Nästan avliden. Jag försökte att påverka att personen skulle få dö i sin familjs omgivning men man ville med all kraft att han skulle till lasarettet. Jag fick finna mig i det. Mannen bars till bilen och bilen fylldes till bristningsgränsen med släktingar. När vi så småningom anlände till lasarettet och äntligen hittade en doktor i den mörka natten så vägrade doktorn bestämt att ta emot patienten. "Vad ska jag göra med detta? Vi kan inget göra för denna person." Han fick smärtstillande medicin och vi åkte hem igen. Några började gråta men man får inte sörja förrän allt hopp är ute. MANNEN DOG PÅ VÄGEN HEM. Stort gråtutbrott. Jag var ganska tagen och skyndade mig hem efter att ha lämnat av vid huset. Det som grämde mig mest var att man inte i ett tidig skede hade medicinerat med bromsmedicin och immunstärkande medel. I dagens läge är det inte många som ska behöva dö i AIDS.

Ett nytt litet underverk har kommit till världen!

2014-02-06
Plötsligt står Salome här framför oss med ett litet knyte i sin famn.
Jag kallar knytet för ENGEL. Ett annat namn som näms är GRAVIN. Vi får ha familjeråd om namnet ikväll. Allt är väl med både barnet och modern. Barnet är väldigt blank, långa fingrar och tår. Återkommer imorgon när jag har smält det som händer. Måste sända mailet och springa till min familj!!!!! Måste hålla ordning på Johannes. Han kom konkande på leksaker som han tycker att ENGEL ska ha .
KRAM på Er alla Ewout!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2014-02-07
Angel (malaika) och Gravin är de två namn som kommer upp mest. Det känns inte 100 % än med namnet men barnet ser inte ut att bry sig om det. Salome är den bäst tänkbara mamma. Det som är väldigt tanzaniskt är att barnet blir inpackat i väldig mycket skyddande lager; mössor och dukar åt alla håll. Det är ett vackert barn och jag ser inte vilka drag som dominerar men Salome säger att det är många drag gemensamt med Johannes. Salomes mamma ska kampa ihop med Salome nu den första perioden. Jessica är även en av de starka supportrarna. Salome får mycket stöd av Jessica och det glädjer mig mycket. Mitt uppdrag tycks vara Johannes och det är ett uppdrag som jag inte behöver bli ombedd för två gånger. De småbarn som inte går i skolan är mycket under mina vingar. Nu när vi har reducerat arbetsstyrkan behövs alla insatser från de kvarvarande..
Som ni har förstått så kämpar vi med dålig ekonomi, särskilt på kort sikt. På lite längre sikt kan jag se ljuspunkter.
Tacksam for all hjälp vi kan få.   

Hjälp kan sändas via Linnea Grandell
linnea.grandell@hotmail.se
www.matananasbarn.blogg.se

Konto för insamling i Handelsbanken:
6705-701 264 438

Märk insättning med MKM samt initialer

2014-02-05

Nya tider, nya krafttag. Det ser ut som att jag erbjuds att pensionera mig. Tror visserligen att det blir för mig som med många andra pensionärer, att jag kommer ha fullt göra.
Den rådande svaga ekonomin har resulterat i att personalstyrkan har reducerats. Olika verksamhetsdelar får nu sköta sin egen ekonomi. Salome ska (så småningom när hon är stark igen efter barnets födsel) ta ett större ansvar i barnverksamheten. Nu är Salome i Iringa hon vill vara på plats nära lasarettet där hon ämnar föda vårt barn. Hon har svaga blodvärden och jag kan bli inkallad för att vara blodgivare (jag har bloodgrupp 0 neg. som ska passa med hennes blodgrupp.
Akisa, jag och Johannes var och besökte Salome den gångna söndagen.
Att föda barn är här helt ett kvinnogöra. Salomes mamma är Salomes assistent. Man ser med förvåning hur jag försöker spela en roll i denna stora händelse. Får väl finna mig i det och ta hand om alla barnen hemma. Johannes är lite pappig under denna period. Han förstår att något är i görningen men vet inte riktig vad. Jag älskar att vara den som han tyr sig till.
Har tillverkat bra hackor till barnen. Känner att det är med barnen som jag kan göra mig mest till nytta. Lilla Sara står här bredvid mig och tycker att baba ska ägna sig åt henne. Vi hörs.
                          
Kramar från oss i Matanana.

torsdag 19 december 2013

Tacksam för Er syn på saken.

Hej vännerna.
Linnea Grandell har på ett mycket positivt maner tillskrivit sitt aktiva stöd till
Moyo kwa Moyo.
Att utifrån Sverige söka faddrar. Att vårda ett konto, och att försöka finna sponsorer särskilt till daghemsverksamheten Matanana och Ulole.
Min fundering är  nu att om det skulle vara en fördel att hon redigerar min blogg en period, och genom egna inlägg ge den det nya innehållet som skulle ge verksamheten ett lyft . Att hon aktivt berättar sin syn på verksamheten i samma blogg, skriver aktiv i samma blogg.

Tacksam för Er syn på saken.
Ewout

söndag 15 december 2013

Det såg lovande ut med Alfas hälsa.

 Men idag fick jag ta honom till lasarettet igen. Han är så ynklig liten i sitt utsatta läge ochet krävs nerver av stål för att orka med den Afrikanska sjukhusmiljön. Jag saknar stöd av min älskade hustru. Hon är i Nairobi och även hon skulle må bra av lite uppmuntrande händelser.
Vill ytterliga efterlysa någon som kan ta initiativ till att ifrån Sverige kunna stötta vårt projekt. Vara en ideell förening som kan kanalisera stödpengar, budget för daghemsverksamheten. Organisera med fadder verksamhet . m.m.

Hälsningar Ewout.

söndag 8 december 2013

Jag är tacksam för deltagande, råd och kommentarer.


För klargörandet behöver jag kanske förklara att i min storfamilj kan min person inte ersattas av en välmenande person utifrån. Där är det nog min hustru eller någon av de uppväxande ungdomar som behöver ta ett större ansvar.
I organisationen MkM finns det utrymme för personer som kan växa in och ta ansvar. Att komma hit som betalande gäst eller som volontär och se om uppgifterna passar ens ambition och kunskapsområde borde då vara en av de första stegen.

Det behövs hjälp med att ordna med en ideell förening i Sverige. Denna förening skulle då ta som sin uppgift attvara aktiv i att söka sponsorer. vara aktiv i att söka månadsgivare" faddrar" Och därigenom säkerställa månadsbudgeten.
Ska hämta Alfa från lasarettet. Hoppas att han har hämtat sig från den efterhängsna lunginflammationen.
Kramar från oss i Matanana Ewout

På grund av att han fick en dålig start




Alfa är allvarlig sjuk.
Vår älskade pojke Alfa som är Hiv-smittad är på lasarettet. Han får en återkommande Hiv relaterad lunginflammation. Han är i en bedrövlig kondition.
På grund av att han fick en dålig start i sitt liv där hans mormor inte kunde ge honom vad han behövde har han en dålig grundhälsa. Liten till växten spinkig och alltid nära till infektioner. Det är ganska påfrestande att se något av sina älskade barn i en situation av sjukdom. Det finns ingen som kan se så sorgsen ut som Alfa. Alfa har nu bott 7 år hos oss. Han är verkligen ett av våra barn. Lika underbart som det är att se barna spralla omkring, lika påfrestande är det att se någon av dem fara illa.

Alfas mormor kom till lasarettet i önskan om att vara en tillgång att kunna stötta oss i Alfas sjukdom men på Afrikansk maner så började hennes hjälpande med att hon tiggde hjälp för sin egen trängda situation. Inga pengar till bussen ingen mat osv. Men trots allt gläder det mig att se att det finns anhöriga och människor som bryr sig.

Ewout.


tisdag 26 november 2013

Emellanåt blir jag riktig orolig hur vi ska klara att överleva med Moyo kwa Moyo


 Jag som person skulle kunna acceptera en nedgång, men när jag ser på alla som är i en beroendeställning sa gråter mitt hjärta. Alfa har en ständig återkommande AIDS relaterad lunginflammation. Siamin ska till en kardiologisk undersökning men hon behöver göra klar sin slutexamen i skolan innan vi kan åka till Dar es Salaam.
Här om dagen var vi på en långpromenad till byn Nowense. Det är byn som Pomoko, Sara och Wittnes kommer ifrån. Det var verkligen en lång promenad. Slutkörda lyckades vi besöka släktingar till de olika barnen. Om man funderar på hur man kunde vara ett stöd för en så nedgången by där 80% av befolkningen är alkoholister, där över 50% av befolkningen är HIV/AIDS smittade så kan jag se att de behöver ha hjälp med att utveckla produkter och att marknadsföra deras produkter.
Vi klättrade på branta stigar langt från synliga hus. Där mötte vi plötsligen en liten kanske tvåårig pojke med en vattendunk, som han hade hämtat i dalen . För mig var det en chokerande syn. En tvååring helt på egen hand, bidragande efter förmåga till familjens överlevnad.
Det har varit rabalder bland de som jobbar med möbeltillverkningen. Två killar övernattar som nattvakter där var vi tillverkar rottingmöbler. Det gick tydligen mera livad till där an vad jag var medveten om. Det framgick att det hade varit aktiv sex hos killarna. En högstadietjej har blivit gravid, och nu blev pojkarna jagade av myndigheten. De riskerar långvariga fängelsestraff. Rättvisan är svårt att se för även de killar som enl tjejerna inte hade varit delaktiga har hamnat i fängelse. Polisen är uppenbart inte ut efter rättvisa. De är bara ute efter att få in mutor så ju fler de kan fängsla desto mera kan de klämma åt i mutor.

Det är emellertid ganska oklart hur mycket man egentligen vill ha vår utvecklings medverkan. Invandrarmyndigheter är aktivt ut och ställer till bekymmer för de som man normalt kunde tyckas skulle bejakas i sin roll som stödgivare.
Trots att jag har mina papper i ordning och trots att jag förknippas med att hjälpa många barn så känner jag mig trängd och osäker om hur thuruvida det är realistisk att tro att man kan få finnas i Tanzania under närmaste framtiden och än mera under resterande tiden av mitt liv.
För mig är detta ett stort bekymmer. Vad har jag att falla tillbaka på i Sverige eller Holland. Hur kommer det då att gå för mina barn och fosterbarn, Salome Akisa och hela var organisation ?


Hälsningar Ewout

söndag 24 november 2013

Det gäller att inte låta sig nedtryckas av svårigheter.


 Det är så lätt att glömma alla möjligheter och fantastiska människor.  Svårigheterna är ett faktum och ska ses så som de är. Att leva i Tanzania är inte bara enkelt. Att vara länken mellan besökare och den Tanzaniska verkligheten är inte lätt. Att få ihop tillräcklig med pengar för mat till många barn, anställda, skolavgifter, transport och administrationskostnader är inte lätt. Jag och min maneger Mr Piluka har varit ute på en raid  för att söka ekonomisk stöd av företag i vår omgivning. Har tycks det finnas möjligheter att få stöd men det är långsiktiga ekonomiska planer, och till och med för att söka bidrag krävs det tid, pengar och resurser.
Jag hoppas mycket på att komma tillrätta med de svårigheter som har funnits för att få volontärer att känna sig behövda och trygga och att det blir en trivsam period för dem i Matanana. Tänker då med glädje på alla härliga stunder och gemenskap med de många volontarer som aktivt har varit med om att bygga upp det center som nu har blivit en hjälpande hand i en stor omgivning.
Hoppas verkligen mycket på besökande gäster. Enskilda människor i alla åldrar, grupper och familjer. Det finns mycket arbete ogjort. Den stomme som finns är ett bra utgångsläge för det arbete som ligger framför oss.


Hälsningar Ewout



torsdag 7 november 2013

Bilder

 
Bilder 2013
 
 
 
 











 





Det är numera en glädje att åka till Bumalyinga.

Här står Drottningen Jessica och har stor kontroll över verksamheten. Det är en glädje att se den "nya" Jessica. Hon har verkligen växt med uppgiften. Jag beundrar verkligen henne och hennes arbete. Tror att även Linnea ska ha en del av berömmet. Men Linneas arbete förknippar jag mera till CCY skolbygget som växer fram som en fjäril i ödemarken. Det är med glädje som jag ser skolvisionen bli verklighet. Vet inte om jag redan nu borde ställa mig i kön för att anmäla våra barn till att kunna vara givna elever där. Tack för Ert stora engagemang och arbete!!!!

Det var den positiva sidan. Den sorgliga sidan är att Moyo kwa Moyo har hamnat i en djup ekonomisk svacka.
Så djup så att existensen är hotad. Volontärer och givare drar sig undan som från ett sjunkande skepp. Även Immigrations myndigheter tycks vädra möjligheter till corupt handlande. Jag blir hårt ansatt och de hotar med utvisning men som tur är så ar jag gift här och har starka vänner . Att veta att det handlar om många barns framtid skakar mig mer än vad jag kan finna ord för. Min kreativitet urholkas. Är starkt beroende av stöd och uppmuntran..


Hälsningar Ewout






 
 


,

Det är en kämpig period för Moyo kwa Moyo nu.


Vi känner av konkurrensen om givare från det goda arbetet som Linnea och Jessica utför i vårt grannskap.
Min syn på möjliga lösningar är att vi fortsätter att satsa på vår möbeltillverkning och yrkesskolan, och att vi attraherar betalande gäster till att besöka oss. Vi kan erbjuda bra boende i en unik miljö på den Afrikanska landsbygden. Samvaro med våra underbara barn, möjlighet att delta i pågående arbete. Att åka på safari eller besöka unika platser.

Vi har stor erfarenhet att till låg kostnad ordna resor till Kilimanjaro, Masaibyar, Zanzibar och de olika vildparkerna m.m.
Vi är särskilt intresserade att bereda resemöjligheter för familjer och då särskilt barnfamiljer. Även äldre personer kan känna sig välkomna. Skriv direkt till mig ewoutvanalphen@msn.com så att vi tillsammans kan skräddarsy er vistelse i Matanana.


Hälsningar Ewout

tisdag 24 september 2013

En historisk underskrift skrevs i går.

 Jessica Klinte och Linnea Öman som privat personer å ena sida och jag å andra sida skrev på ett samarbetskontrakt för driften av Bumalyinga barnhem. Barnhemmet är till slut i det närmaste färdigt. Särskilt Jessica förbinder sig starkt efter att ha arbetat under lång tid med färdigställa med detta fantastiska hus.
Ägandet ska kvarstå under organisationen Yatima Moyo kwa Moyos regi. Undertecknandet av samarbetskontraktet skedde under samförståend och vi ser fram emot en spännande tid där många behövande människor särskilt barn ska kunna få hjälp.

Det har skett stora förändringar i vår lilla ekonomiska förening i Sverige . Styrelsen beslutade att ändra namnet till CCY. Det kan innebära att givare till Moyo kwa Moyo nu känner sig osäkra på om vart deras gåvor till barnverksamheten ska sändas. Tillsvidare kan gåvor för Yatima Moyo kva Moyo sändas till Nordea banken Ewout van Alphens personkonto 4207-079536


Hälsningar Ewout

Idag vill jag sända hälsningar från Ulole.


Ulole är en by nära Matanana. Matanana är på sätt och vis Ulules storebror. Matanana är dels beroende av Moyo kwa Moyos insats mera utvecklad.
 I Matanana finns avlönade inkomstmöjligheter och här finns avsättning för lokala produkter Här har utvecklingen kommit till ett stadium där man vågar satsa pa företagandet.
Jag blev bjuden att vara högtidstalare vid skolavslutningen vid skolan i Ulole. Vi har varit aktiva i skolans aktiviteter. Skänkt skoltröjor till samtliga elever, varit aktiva med undervisningen och stöttat med trummor, renovering m.m.
Nu var skolans fråga om vi kan intensifiera vårt samarbete. Stora renoveringar behövs så att skollokalerna inte ska rasa. Det behövs flera klassrum och det behövs skolbänkar. Man vill att jag ska vara deras mentor och rådgivare.


 Genast uppstår då frågan om man kan utveckla ett skolsystem bättre genom att gå in i skolan och förändra inifrån eller åstadkommer man mera genom att bygga en egen skola och föregå med ett exempel. Jessica och Linnea är igång med sitt skolbygge. Vill stötta deras lovvärda initiativ men samtidig känns det inte fel att stötta barnens möjligheter genom ett intensivt samarbete med befintliga skolor.

Ulole ligger mig varmt om hjärtat. Vi började vår Moyo kwa Moyo daghemsverksamhet redan 2005. Många barn har fått stöd igenom vår verksamhet. Det är roligt att se hur barn har växt upp under dessa år och nu är redo att börja högstadiet.

Hälsningar Ewout

 

 





 

lördag 21 september 2013

Hej ni som besöker oss i oktober.



Det är alltså Karolina , Agnes och Jens som kommer i oktober. Det kommer även några vänner som har varit har tidigare. Bland andra Eva som har varit med från början och det ska bli rolig att skryta lite för henne om vad som har utvecklats sen hon var har sist. Det ska även bli en höjdare att presentera henne för min son Johannes. Eva är lite som ett släkting till oss, och det gör det än mera rolig. Vi förväntar vi oss också besök av Catharina som är en aktiv del av vår familj. Hon har varit här upprepade gånger och hon hjälper mig bland andra att få bloggen i läsbart skick.
I oktober kommer det att bli en stor aktivitet med invigning av dispenser här i Matanana. Moyo kwa Moyo har varit aktiv tillblivelse av denna viktiga sjukstuga. Vi i storfamiljen kommer också att ha ett framträdande när en mängd "höjdare" ska besöka Matanana. Volontärer och besökare förväntas att vara aktiva deltagare i aktiviteterna.
Jag frågade någon gång, vad det var som gjorde en högtid till att bli lyckad och svaret blev " att det finns soda drickor och att det fins Musungo (västerländare) med på festen, så denna gång kommer det att bli en bra invigning och drickorna har blivit inköpta.


Vad kan ni som besökare delta i.

Barnen självklart.
Vidare uppgifter. Att hjälpa med matlagningen/disken.
Att iordningställa lekplatsen,
Att undervisa i Engelska både hos våra barn/medarbetare och i skolorna
Att vara aktiv i konstnärliga aktiviteter musik/ målning m.m.


Det är en mängd byggande på gång. Bland andra en liten lokal för lekskoleverksamheten.
Vi måste organisera barnverksamheten mera systematisk. Mera som en lekskola. Lekskoleverksamheten har fungerat till och från. Vissa perioder bättre vissa perioder inte alls. Jag hoppas mest att barnverksamheten blir mer inspirerad av tankar som finns i Waldorfrörelsen. Hoppas att kunniga människor kommer och hjälper oss med detta, men under tiden får vi göra så gott vi kan. Kreativitet, konstnärlighet, lekfullt lärande, m.m.

Det vore bra om var och en kan tänka efter vilka DVD filmer som kan tas med hit. Vi har tillgång till projektor och det är mäkta populärt att visa film för storfamiljen, skolbarnen och andra människor i byn.


I frågan vad gäster/volontärer kan ta med sig för meningsfulla gåvor så finns det behov av ritkort och lämpliga färgkritor för att kunna tillverka tack och julkort ritade av barnen . Korten kan bli ett bidragande verktyg att få välbehövlig inkomst till vår verksamhet.

Återkommer. Hälsningar Ewout

Nya volontärer har anlänt..



De har hunnit se Dar es Salaam, varit på stranden och varit två dagar i Rusha vildpark. Övernattat på Neema craft gästhus i Iringa. Men sen längtade de intensivt efter att komma till Moyo kwa moyo. Här blev de väl mottagna. Madelen och Emma har hjälpt dem att komma igång arbetet. Förutom barnen är uppgiften att bygga på vår nya lekskola med tillhörande lekplats.

Jag hade varit tvungen att vara i Inringa i väntan på förväntade pengar och på volontärerna. När vi kom hem så tittade min lilla Johannes på sin pappa. Han konstaterade att hans pappa hade skaffat nya skor och en ny skjorta. Jag bara förvånar mig över hur en tva åring kan observera sådana saker. Han är min stora hjälte och det tycks vara ömsesidig beundran. Den stolta fadern myser när han känner kärleken från sin son.
Var i yrkesskolan tillsammans med Johannes. Det tog lite tid. Men när jag kom ut igen så hade Johannes lastad en mängd virke i bilen. Vad gör du Johannes??? "koni" brasved påpekade han . Han har den handlingskraft som jag beundrar!!!


Ewout
 

söndag 8 september 2013

Vi har stor framgång med att etablera samarbete med olika skolor.

Mycket beroende på att vi kan erbjuda dem ett oslagbart program. Vi kan erbjuda dem computerklass. Vi kan erbjuda dem att kunna komma i kontakt med globala kunskaper genom att vi kan visa engelsktalande filmer. Vi kan även erbjuda dem att få tillgång till volontarer som kan vara delaktiga i Engelsk utbildning. Behovet av vårt stöd, särskild till mellanstadiet är stort. Till och med lärarna talar dålig engelska. Resultatet på den utbildning som erhålls är bedrövlig. 10 % av eleverna klarar slutexamen så de borde ta emot vår hjälp med öppna armar. Men det är de som ställer krav på oss och till slut vet man inte ens om de överhuvudtaget vill ha den hjälp som vi erbjuder.
Idag hade Mpiluka (vår manager) och jag ett möte på Secondaryskolan. Efter att kommit överens om startdatum för vårt samarbete gick vi ut och sa adjö.
Tro det eller ej men där ute var ett trettiotal ungdomar uppställa för att få några hårda rapp med en rotting.
Jag kan gråta för deras skull. Hur ska vi kunna hjälpa en skola som slår sina elever på ett sådant förnedrande sätt.
Måste smälta intrycket för att veta hur jag ska reagera.


Ewout…

Alla vill vi vara del i ett större livsbejakande äventyr.



Hitta en uppgift som är värd att dö för. Som att finna kärleken eller att rädda en medmänniska, och igenom detta finna en gemenskap med livet. Att finna detta skulle ta bort rädslan för döden och lyfta oss ur den trånga verklighet som vi lever i.
Jag kan anse mig som en lycklig människa. Har upplevda stunder stunder av en sådan upplevelse. Men tyvär har det varit stunder och inte ett bestående livsinnehåll.
Kärlek har givetvis en sådan känsla.


Särskilt ungdomskärlek kan ge en upplevelse av att den åtråvärda har vandrat på den plast som nu skiner som av guld.
Helt vilset har jag som en kärlekskrank varelse sökt mig till platser där hon har lämnat en vittring av sitt väsen.

Hon som senare blev min hustru har givit mig förvirrade stunder där tid och plats har ersatts av känslor så starka att de inte kan suddas ut på en livstid.
Mina barn i vårt äktenskap har givit mig liknande outsuddbara stunder av lycka. Nu har de växt ifrån mig och jag sitter fången i minnen som inte är egentliga längre. Skilsmässa och nya livssituationer både för mig och mina barn.
Man söker att ersätta denna svindlande förlust med tillfälliga möten. Man söker desperat att ersatta tomheten i sitt hjärta med häftiga upplevelser men hittar endast tomhet.!

Att slänga sig i dödsföraktande händelser, riskerar att gå under men till sin egen förvåning överlever man med sin tomhet. Frasen tiden läker alla sår tycks vara en realitet.
Nu är man in i en hel annan tid . Totalt ojämförbar med den tidigare livssituationen.
Jag mötte i denna nya tidsepok som kan jämföras med en reinkarnation i ett nytt liv. Den drömbild som min nya själ hade behov av. Exotisk, ungdomlig, vild oberäknelig, ouppnåbar. Hon stod framformig som en hägring och ville vara min livskamrat. Jag klamrade mig fast, hon kunde fylla all tomhet i mitt hjärta. Tillsammans upplevde vi kärlek äventyr, nya upptäkter.

Vi skrattade tillsammans förvånade oss och upplevde svindlande stunder. Vi grät över barn som dog i vår närhet eller människor som for illa. Vi sprang tillsammans för att rädda ett barn i fara ,vi grät och slogs sida vid sida och kände vittring av döden.
Men vad vi visste var att vi levde och var tillsammans. Vi somnade i varandras famn, och hon födde vårt barn.
Detta barn som vittnar om vår gemenskap och som ser ut som både hon och mig. Det vittnar om vår gemenskap.
Detta barn är ett påtagligt bevis på att vi finns i en delaktighet över tiden.

Ewout...

 



torsdag 5 september 2013

Vill här beskriva hur jag ser på malaria situationen.



Det finns en stor skräck för malaria i Sverige och det är en dödlig sjukdom om den inte blir behandlad. Medicinerna som man rekommenderar i Sverige är dyra och har besvärliga biverkningar och den är ingen garanti för att man inte får malaria ändå.
Här i Afrika är man duktig på behandling och inte så oroad .

Malaria är lätt att behandla när man vid blotta misstanken tar en engångsdos . Det är även lätt att testa om man har malaria med en enkelt test. Testet kan vara felvisande och man  fäller hellre än att vara osäker. Medicinen är billig här och lättillgänglig. Under den torra säsongen är malaria ett ringa problem, särskilt här i Matanana. I Dar es Salaam kan det vara ett mera påtagligt problem men där kan man effektiv skydda sig med myggmedel och myggnät.

 Jag har nu varit i snart 10 år i Tanzania, men har aldrig tagit profilakt medel.
Det som jag har gjort när jag misstänkt eventuell malaria infektion. (malaria är en parasit i blodet) så har jag tagit en engångsbehandlingsdos. Om det ändå skulle kännas otryggt så kan man lätt testa, och även efter behandling kolla om man är helt fri.

Den naturmedicin som vi använder är en viss art av sommarmalört. Artemisia
är mycket effektivt som profilakt och även som behandling. Denna fantastiska ört rekommenderar jag på det varmaste. Den är i början lite obehagligt besk men efter några gånger när man har tagit det i sitt te så är denna ört helt oslagbar. Magen håller sig i form och det allmänna välbefinnandet är ett faktum.
Min rekommendation är att komma över att den inte smakar så bra i början .
Jag har nu ett stort positiv tycke för smaken, och sen jag har använt det under de senare åren har jag inte mått dåligt en ända dag. Magen håller sig i trim och det är uppenbart att det påverkar hela kroppen.
Artemisia finns tillgänglig hos oss vi odlar den själva.


Hälsningar Ewout

 



söndag 1 september 2013


 

En av våra afrikanska medarbetare "mamma Agnessi" kom inte till jobbet en dag och sedan hörde jag att hon hade fött en dotter. Nu två veckor senare är hon tillbaka på jobbet med den lilla babysen dinglande på ryggen.

Människor från väst tycks tro att Afrikaner klarar sig med små pengar. När vi från väst reser så kostar det stora pengar, men föreställningen är att Afrikaner kan leva på små medel trots att bussbiljetten kostar detsamma, trots att alla måste äta och övernatta. Det är kanske samma sak för fattiga människor i Sverige. De mera välbärgade tror att det är naturlig att de behöver mera pengar till sitt uppehälle. De är inte medvetna om att det är mycket dyrt att inte ha pengar för man kan inte köpa när priserna är låga, man kan inte passa på när tillfällen bjuds.
En västerlandare berättade att han hade gett 10.000 Tsh för ett arbete. 10.000 Tsh är ca 40 kronor. Jag sa att detta var ett litet belopp för ett omfattande arbete. Kanske det men för en Afrikan är det stora pengar......." För fattiga är även små pengar värdefulla, men hur ska de kunna ta sig ut ur fattigdomen?
Vi vill gärna hjälpa den fattiga, men är vi beredda att sänka vårt välstånd?

Min älskade lilla Johannes är balsam för min själ när motvindar blåser. Han är så totalt oskyldig. Han är så totalt älskad och underbar. Ängslan kryper på mig. "Kan man älska någon för mycket? Det svider i mitt bröst bara jag tänker på honom. Hans Mamma är i Nairobi . Akisa och jag gråter en liten skvätt när vi säger god natt . Akisa ber sin nattbön och ber Gud att beskydda vår älskade mamma. Johannes är omgiven av så många som älskar honom så han tycks klara sig bättre.

Min älskade Salome, ungdomlig stark, vacker, exotisk, ja allt som jag åtrår. Jag vill hålla henne hårt, men är medveten om att jag måste lämna stort frihets utrymme till henne.

Hälsningar Ewout

Naturfilmer, barnfilmer, äventyrsfilmer.

FILMVISNING: Projektorn som gör det möjlig att visa bra engelsktalande filmer är mycket uppskattad. Filmvisning tycks vara ett bra sätt att upplysa om vad som händer i yttervärlden och även ett uppskattat sätt att lära ut Engelska till både skolelever och byborna.
BEHOV AV FILMER: är stort. Naturfilmer, barnfilmer, äventyrsfilmer. James Bond filmer. Allt slukas med god aptit. Vill gärna undvika skräck och vålds filmer. Tacksam om besökare kan tänka på detta.
BEHOV AV BEGANGNADE LAPPTOPP COMPUTRAR.

Computerklassen är i gång, utvecklingen går snabbt. Behovet av begagnade laptop och är stort. De som lär sig att hantera computer är nu ut efter att kunna få tillgång till sin egen computer!!!
YRKESSKOAN: Vi håller på att utvidga Yrkesskolan med en grupp som ska ägna sig åt att lrra hantera symaskiner.
VÅRA FANTASTISKA DOKTORER: Doktor-gänget, Jonas Koch, Thomas Koch, Peter Feles och sköterskan Ester är här nu på ett av sina många återkommande arbets besök. . Volontärer med interesse för sjukvård får en allt större möjlighet att berika sin vistelse hos oss genom att göra sig delaktiga.

SNART ÅTERVÄNDER LINNEA OCH JESSICA: Linnea och Jessica är efterlängtade. De är snart åter i Matanana . Hoppas att de har tankat med kraft och ideer . VÄLKOMNA ÅTER!

VI FÅR EN STRID STRÖM AV FÖRFRÅGNINGAR OM VI KAN TA EMOT FLERA BARN: Behovet av barnhems platser är obegränsad. Men samtidig är det viktig att vi inte åtar oss uppgifter som kan lösas av anhöriga och människor i deras närhet.

VI HAR BEHOV AV NÅGON VOLONTÄR MED ERFARENHET AV ATT HA ARBETAT MED WALDORF- LEKSKOLA:
Vi har haft en lekskola under många år och vår nuvarande lekskola kan aktiveras av någon med Waldorf anknytning.
Salome ska åter igen åka till Nairobi. Hon är under utbildning för att kunna vara föreståndare i var lekskola med Waldorf inriktning.


Hälsningar Ewout


torsdag 1 augusti 2013

Kära blogg läsare.

 
 
Många händelser, svårigheter och intensivt arbete har stagnerat bloggskrivandet. Vill anstränga mig att uppdatera läsarna. Vi har öppnat vårt nya internet café. Med finansierings hjälp från Alströms har denna stora satsning genomförts.

Johannes väntar ett syskon. Ett barn tycks vara inställd på att vara delaktig i händelserna i Matanana. Märkliga röster viskar om att det har kommit en ny Abraham till Matanana vad de nu kan mena med det. Johannes pratar nu . Han pratar i ett. Han vänder sig på engelska till sin far och på Swahili till sin mor. Modern Salome kräks nu nästan dagligen. Men hon tycks glädja sig åt det.

Volontärer kommer och går men i denna kontaktyta händer fantastiska saker. Tak blir lagda. Engelskundervisning tar form. Klassrum i primary skolan blir målade. Barnen i storfamiljen får hjälp i sin utveckling. Yrkesskolan är i sin utveckling. Barn står pa kö att få bo i våra boende former.

 
 
Vi hör många glädjande berättelser från Tanzania. Men ser man under ytan så finns det även betydande svårigheter. Min vän Ernest blev häromdagen rånad. Han körde i mörkret vägen till Arusha. På vägen var stockar utlagda och de blev överfallna av ett hänsynslöst gäng. Bundna och slagna. Sedan försvann gänget med deras värdefulla tillhörigheter. När de fick kontakt med polisen så småningom blev Ernest satt i fängelse. Där blev han sittandes för polisen påstod att han eventuellt var delaktig i rånets förberedelse. Efter att han blev frisläppt så var hans fina bil försvunnen. Enligt Ernest var det polisen som hade tillförskansat sig den...............

Jag hyr en restaurang i Shangalawi. Har betalat förskottshyra för flera månader . Men den driftsansvarige har sålt av och tömt allt bränsle på bensinstationen och nu har han försvunnit med alla pengar inklusive min förskottshyra. Man kräver mig nu på förnyad betalning.

Men det finns även mycket glädje . I morgon blir det informationsmöte på Moyo kwa Moyo. Information ska ges om hur computerklass ska fungera och hur den framtida Yrkesskolan ska kunna ta emot nya elever. Det blir även information om vilka fördelar man kan ha av att installera solpanel och solcells belysning.


Hälsningar Ewout