I väntan på laboratorieresultatet skriver jag en stund. De 5 barn som vi tagit till läkare väntar tålmodigt. Salome gör allt arbete med att ledsaga barna och att tala med läkare. Mitt arbete är att vara chaufför oh kassör. Viss effekt gör jag även genom att vara den vite mannen. Många dörrar öppnas av detta faktum.

Regnet öser ner och jag är ganska ängslig för återresan. Kisada har oföreställbart dåliga vägar nu i regnperioden. Sandhålen är värst eftersom man inte vet hur djupa de är. Vi kuskar i min gamla bil och under intensiv bön har vi hittills alltid kommit fram. Vi har nu införskaffat oss tre tunnland privat mark helt intill Heart to Hearts mark. Här ska byggas ett större privat hus, som kommer att lämpa sig för gäster. Det är härligt att planera och att bygga. Här är det ingen brist på idéer.

Salome och jag var till ”Fox farm lodge” och träffade intressanta människor (mest engelsmän). Det var mycket lärorikt att se hur de har byggt upp sin högklassiga verksamhet.

Salome var mest fascinerad över människornas engagerade sätt att berätta, men hon sade sig se att de var så upptagna med berättande så ingen tycktes ha tid att lyssna. Nu när jag är hemma och skriver detta tittar jag ut och ser att de sopor som har blivit slängda nu gång på gång blir noga genomsökta. Den ena personen efter den andra ser ut att kunna hitta något användbart.

Tyvärr blir följden att mycket av detta senare kommer att flyga omkring ute i markerna. Vår hjälp och inneboende Stomaini är en gladlynt, inte överintelligent 15-åring. Hon berättar glatt att lärarna i den nya Secondary School har gått in för att bara undervisa på engelska, men att endast ett fåtal av eleverna förstår hjälpligt vd lektionerna handlar om.