Vi har alltså börjat en Waldorflekskola. Salome och en kille som heter Felician har gjort en kort praktikperiod på Hekima waldorfskola i Dar och även en modulutbildning i Nairobi, 1 av 10 moduler.

Nu är det en erfaren (mycket bra) kenyansk förskolelärare, Alice, som hjälper oss ett antal månader. Alice är en riktig pärla. Hon undervisar alla som kommer i hennes närhet. Och plötsligt börjar barnen tala engelska. Engelska är mycket viktig här, det är det språk som är språket för fortsatt utbildning,

Vi är helt på det klara med att Waldorfpedagogiken har mycket att ge i detta område. Kreativitet, konstnärlighet och en människosyn som gynnar den utveckling som så väl behövs här.

Vi är igång, men än så länge inte i de lokaler som är i blivande. Dagiset/lekskolan och primary school kommer att ligga för sig. De blir byggda på ett sådant sätt, så att de tillsammans med ytterligare en byggnad (lärarrum, toa m.m) formar ett U. Innergården kommer att kunna användas som aula och vid gemensamma aktiviteter. Primary school kommer i ett senare skede. Vi har den första läraren under utbildning, men för övrigt är det en vision.

All vår verksamhet kommer att vara beroende av bidrag utifrån. (Det är inte möjligt att eleverna betalar. Dessa barn är föräldralösa eller på annat sätt behövande.) Jag kämpar fortfarande med tanken om planerna blir genomförbara, eller om alltihopa är en utopi. Vi har redan blivit sponsrade till en del grundkostnader från Holland så bollen är redan i rullning......

Förutsättningarna här är mycket intressanta. Svårigheterna är stora, men även mojligheterna. Barnen är verkliga pärlor. Naturbarn som hungrar efter utveckling och möjligheter. Kostnaderna är efter svenska mått mycket låga. Lekskolan, pre school och lärarutrymmen kan byggas för tillsammans ca 150.000 Skr. En lärarlön är ca 700 kr i månaden. Läromedel kanske 2000 kr i månaden. Skollunch ca 3 kr per dag och barn. Som vi nu planerar så vill vi satsa på 25 lekskolebarn och lika många pre schoolelever. Tyvärr är utbildningen av lärare en relativt stor kostnad, eftersom denna utbildning är kostsam och ligger i Nairobi. Treårig utbildning ca 50.000 kr per lärare.

Kan jag få hjälp att finna sponsorer? Och personer som på olika sätt vill bidra till att denna vision kan bli en verklighet? Tacksam för all hjälp vi kan få.

Nu har en av de tre syskon som blev ensamma sen hennes mamma dog kommit till oss. Träffade henne som hastigast när jag var tvungen att åka till Mafinga i morse. Frågade efter hennes namn. Och hon viskade något som jag inte förstod. Ville inte tränga henne för mycket i detta vårt första möte. Det kommer att bli fler tillfällen att berätta om denna flicka. Hon är ca. tio år. Jag våndas att se henne och veta att hon förlorade sin mamma förra veckan. Sen har hon skilts från sina syskon, och nu är hon på ett helt främmande ställe, med främmande människor.....................

Vi har en erfaren Waldorfskolelärare hos oss nu. Alice kommer från Nairobis Waldorfskola. Hon ska hjälpa oss att stukturera och starta upp vår skolverksamhet. Vad ger vi oss in på?? Kommer vi att klara denna STORA utmaning? I vilket fall som helst är vi mycket beroende av stöd utifrån. Denna skolsatsning kommer att ha sin egen administration och sin egen bokföring. Det är redan en hel del kontakter och samtal igång, så det ser lovande ut i detta skede.

Vid vårt möte om handikappade i våra byar framförde jag att jag skulle anstränga mig att söka kontakt med någon fysioterapeut/sjukgymnast som kan tänka sig att vara här en period och ta sig an att arbeta med de handikappade, men framförallt att utbilda någon afrikan som med denna utbildning kan fortsätta att hjälpa de många som behöver hjälp av en terapeut. Antingen är det någon som kan åta sig denna angelägna uppgift, eller är det någon av läsarna som har kontakt med till exempel en vårdcentral, och att denna vårdcentral kan engagera sig och sända en lämplig person. Ni som har idéer, hör av er!!!!!!!!!

Idag är jag med några barn till den katolska kyrkan i Mafinga. Det känns bra att kunna ge de olika barnen lite extra. Alla ska till olika kyrkor. Ibland undrar jag verkligen om det var så som vår skapare ville ha det. En konkurrens om själarna. Intolerans till oliktänkande. Jag är en starkt troende person, men min tro på kyrkor är svag. Älska varandra, och döm inte varandra, borde vara en stark grund att bygga sitt religiösa behov på. Det håller på att bli en religiös stämning kring vår verksamhet. Man måste göra klart för sig själv varför och hur man vill bidra med att hjälpa de svaga i detta samhälle, och då kommer man väldig snart till funderingar som inte bara har att göra med att ge mat eller stöd till de mest väsentliga förnödenheterna. Vad är utveckling och till vilken utveckling vill man bidra.

Salome är inte med till kyrkan idag, hon är på begravning. Den ensamstående mamma i Matanana, som vi har stöttat i den svåra perioden att hon skulle dö har nu avlidit. De tre barna som hon efterlämnar bekymrar oss. I och med att vi har haft nära kontakt med denna lilla skara känns det tungt. Salome har tagit på sig att undersöka hur vi kan vara till nytta. Så ikväll får vi tillsammans besluta vilken insats vi kan göra. (Härmed är även ni inblandade, tre små barn som står ensamma i världen, är det någon eller några som kan hjälpa oss att hjälpa?) Jag kommer att återkomma och berätta mera.

Kära dagboksvänner. Det var en oförglömlig stund när det var invigningen av det stora nya familjehuset. Kenzan Tours insats med finanseringen är helt fantastisk. Huset har stått ”klart” en längre tid. Men längtan att göra det till ett verkligt framtidsprojekt har fått oss att vänta med inflyttningen. Men nu blev det av!!!! Takrännor som samlar regnvatten i stora samlingstankar. Vattenledning. Kranar (en oerhörd lyx med rinnande vatten!) Nya sängar, möbler, härliga konstverk, skyltar, nymålat och fräscht. Nya lakan i dubbla uppsättningar. En rejäl förråds-/klädkammare. M.m.
Det var så rörande att se barna och inneboende leta sig till SITT rum. Det sjöngs och dansades. Det kändes så naturligt och självklart att be och tacka för de privilegier som vi är del i. TACK alla som har bidragit till att detta nu är en verklighet!!!!!!!

Dagligen besöker vi nu den lilla skaran som kämpar med det oundvikliga att mamman till de tre små barnen kommer att dö. Vi stöttar sexåringen som sköter sin döende mamma. Allt är så overkligt. Inte ska en sexåring behöva gå igenom en sådan sak, men vi bedömer att vi inte kan visa vår "tycka synd om"-sympati. Istället stöttar vi henne efter förmåga. Snälla ni, hjälp oss att hjälpa.Vi måste stå beredda att ta hand om dessa tre barn. Jag vill gråta, men det är inte nog. Det behövs konkret hjälp!!!!!!!!! PG 90 01 59-5.

Om några av de barn som kommit till oss

Alfa kom till oss när han var tre år från sin mormor som har många barnbarn att ta hand om, nu när den ena efter den andra av hennes barn dör i Aids. Alfa var en extra stor börda for henne, eftersom Alfa är Aidsinfekterad. Han var mycket klen och sjuklig. Men nu när han bor hos oss och får bromsmedicin, har han utvecklats till en robust, trygg femåring. Vi älskar Alfa.

Sawady var knappt tre år när han blev övergiven av sina föräldrar. De dumpade honom ensam i skogen. Med vilken tanke vet vi inte. Han bor nu hos oss och är en av alla älsklingar. Han är lite känslig och behöver mycket omsorg. Vi har gett upp att efterforska om hans föräldrar. (föräldrar som dumpar sitt barn på detta sätt har inte vår sympati)-

Witness var drygt ett halvår när vi vid en vandring stötte på henne, detta undernärda barn. Mamman stod och var förtvivlad: ”Min baby kommer att dö, jag har ingen mjölk till henne, och ni kan se att detta barn inte har lång tid kvar att leva.” Vi beslöt att ta oss an Witness och tog med henne. Hemkommen tittade vi med sorg pa detta ynkliga barn. Vad ska vi klä henne med, var ska hon bo? Under denna stund kom en man vandrandes mot vårt hus. Mannen var italienareoch hade hört om vårt projekt. Han sa ”jag har med mig en gåva till er.” Han tog av sig sin ryggsäck och ur den kom alla kläder man kan önska sig till en liten baby. Var man inte troende före en sådan händelse, så blir man det efter denna händelse. Övetygelsen om en andlig ledning ligger nära till hands.

Pomoko bor i en märklig, avlägsen by som heter Nowenze. I denna by är de flesta människor gravt alkoholiserade. Inklusive barna. Man ser hur mammorna sitter lulliga och söker tröst i att dricka det lokalt bryggda ölet av den sockerrika saften som tappas av bambu. Ett spädbarn som sitter i en duk (kangas) pa sin mammas rygg blir gnälligt. Då tar mamman fram barnet och ger det av sitt öl.

Pomoko är ett av dessa barn, han är som ett gatubarn .Ingen bryr sig om honom, ingen ställer krav på honom. Sakta tar undernäringen kål på honom. Vi kippade efter andan när han syntes i dörröppningen. En skugga av en människa. Det var mest ögonen som berörde oss så starkt. Nu bor han hos oss. Går i skolan, skrattar och är en påtaglig del av oss.

Igår var det stor fest i gänget med de handikappade. Leveransen av den första rullstolen skulle firas ordentligt. Det är fantastiskt att kunna vara del av glädjen. Här sitter en grupp människor med det värsta utgångsläge man kan föreställa sig. Eller egentligen inte kan föreställa sig. Den gamla blinda mannen som inte längre får bo kvar i det tillfälliga rum som han har försökt klamra sig fast i. Eller den blinda gamla mormorn som tar hand om sin kraftigt mentalstörda son. Sonen är aggressiv och våldsam. Eller han som släpar sig fram med sina händer och släpar sin förlamade kropp efter sig. Denna man och jag är vänner på ett märkligt plan. Vi blir båda två gråtfärdiga när vi träffas.

Volontärerna är helt underbara, de engagerar sig och hjälper till med pengar och engagemang. Trots detta är jag bekymrad över hur vi ska kunna räcka till. Eller snarare hur jag ska kunna hantera när våra krafter inte räcker. Och det är självklart att våra krafter inte alltid räcker. Jag har så svårt att se människor i ögonen och säga ”nej tyvärr, du får gå hungrig även idag. Nej, jag kan inte ta dig till läkare.” Det är så viktigt att vår hjälp är hjälp till en bestående förbättring. Min önskan är att vi i ett begränsat område ska kunna ha en social medvetenhet. Biologiskt hanterande av jorden, ett område där människor tar hand om varandra. Flit som lönar sig. Har kommit ganska långt.i vårt eget boende och hoppas att cirkeln kan utvidga sig successivt.