När började det egentligen? Var det 2004, då Ingalill och jag  för första gången reste till Tanzania eller var det kanske redan 1942 när jag föddes i Indonesien.

Min far var jägmästare i Indonesien, och redan 1940 hade  min mor redan  fått sitt första barn , min bror som hette Jan Willem.

Jag minns inte hur allt förhöll sig, men har fått veta att Indonesien var ett slags paradis för Kolonisatörerna från Holland tills dess att kriget bröt ut 1943. Japanska soldater kom i tusentals på cyklar. Ockupationen var ett fakta och Hollandare hamnade i interneringsläger. Min far i ett mansläger och min mor med två små barn i ett annat läger. Vi blev kvar där under hela kriget d.v.s. under tre år.  Vart det var minns jag inte, men min mor har berättat om denna tid.

Den lilla familjen bodde under hela tiden på en liten brits. Min bror hade TBC och for mycket illa och även det lilla barn som jag själv var, så var jag flera gånger på svältgränsen. Det sägs även att jag togs om hand av infödingar under en period (vilket skulle ha räddat mitt liv). I vilket fall som helst var det då det började. Håller jag på med att försöka rädda små barn, eller håller jag fortfarande på att försöka rädda mig själv, och har det lilla barnet som jag var ett minne från dessa orimliga omständigheter?

 Om vi antar att det var 2004 nar vi kom första gången till Tanzania, så var det så att vi kom som turister. Vi var mycket välkomna till en stor gård i Matanana. N.l Kibidula gård.

 Här kunde Ingalill och jag uträtta mycket, eftersom vi båda har stor erfarenhet av jordbruksarbete. Under denna period, sa blev jag ombedd att predika i en liten kyrka i Ulole. Det föreföll mig ganska genomförbart eftersom jag vid flera tillfällen i mitt liv har besökt olika kyrkor. Jag hade god hjälp av en duktig översättare i en pastor som även knuffade mig i rätt riktning. Han sa att den lilla skaran av kyrkobesökare inte uppfattade annat än att jag var en van predikant. Mina ord och tankar drogs gång på gång till de barnen som jag hade upplevt under perioden här. Vid ett tillfälle bad jag församlingen att ställa sig i en cirkel och jag lade mina händer på vars och ens axlar. Det spännande som inträffade var att jag fick inspiration att tilltala var och en på olika sätt men hela tiden handlade det om de föräldralösa barnen som behövde hjälp. Faktum var att jag fick en Guds kallelse. Kan man tänka sig så vansklig det kan vara att åka på semester till Afrika.
På natten våndades jag ordentlig. Det är ju inte var dag som man får en kallelse av Gud, och denna kallelse krävde handling.

 Jag bestämde mig då för att detta med att hjälpa behövande barn skulle bli min livsuppgift. det första som krävdes var att ha en plats att vara på och då tanken föddes att försöka hyra en byggnad och öppna ett dagis for barn som behövde stöd. Och stöd det var många barn som behövde i ett område där nära nog hälften av befolkningen är infekterade av Hiv/Aids, där finns det många föräldralösa barn. Allt föll sig väl och vi kunde disponera en lämplig byggnad. Och redan efter en manad var daghemsverksamheten YATIMA MOYO KWA MOYO ett faktum. Efter invigningen av detta dagis så blev jag  tvungen att åka till Sverige och arbeta som bussförare åt Swebuss för att tjäna välbehövliga pengar men tankar var mest hos barnen i byn Matanana.......... Ja det var nog ungefär så det hela började.