Tänk så sorglig. När vi kom till daghemmet i Uleole  var det stora stolta vårdträdet framför huset nedhugget. Det ända verklig stora trädet låg som en slagen jätte på marken. Småaktighet okunskap och girighet blev trädets fall.
Jag for ilsket till byledningen och de sa att det var rektorn från skolan som var den ansvariga. Jag rusade dit och såg nog ganska hotfullt ut. Men nej nej... Det var byledningen som har gett order om nedhuggning. Virket skulle användas för byggandet av ett nytt lärarhus men virket visade sig vara olämplig för detta     ändamål.

 Sorg i vara hjärtan.... Det var under detta träd som man kunde söka skugga.
 Det var här som barnen möttes. Gungan sång och dans. Men nu är det försent.
 Trädet ligger där och vi funderar på vad vi kan göra.
 Tanken kom upp att vi planterar ett nytt träd. En liten minnesstund och en liten inhägnad kring
 det nya trädet   med ett kors och inskription
 "TILL MINNE AV VÅRDTRÄDET SOM FÖLL FÖR GIRIGHETEN".
 Salome försöker att dämpa min ilska. Hon hänvisar till befolkningens okunnighet.
 Om det är så då är det verkligen oändlig mycket arbete kvar.
 Hur ska utvecklingen kunna ske om man gång på gång sågar av den gren man sitter på.

Hälsningar Ewout.

29oktober