Ja, nu har det varit jul. Vi har dansat kring granen, vi har ätit julbord, vi har lekt lekar med barnen, så det var en riktig jul. Nu blir det snart nyårsfirande. Och jag vill önska alla ett gott nytt år.

För projektet heart to heart ser jag ett väldigt expansivt och kreativt år framför oss. Husbygget som är finansierat av resebyrån Kenzan är under uppbyggnad. Det blir ett mäktigt hus, där det ligger på en kulle. 20x 10 meter och med sitt stora överhäng på taket är det mycket imponerande. Nya kreativa idéer dyker upp. I och med att mamman till 7 månadersbabyn Witnes har deklarerat att hon öppet kan gå ut med att hon är Aidssjuk så har vi åtagit oss att hjälpa henne med läkarvård, transport till läkare och med ett mindre ekonomiskt stöd. Nu har ryktet gått att man kan få hjälp med sin Aidsbehandling och det är nu ett tjugotal människor som ingår i vår hjälpkampanj. Jag vädjar till ekonomiskt stöd till detta angelägna arbete. Sänd er gåva till vårt Pgnr i heart to heart 156 94 67 2 och märk med FOND FÖR STÖD TILL AIDSSJUKA.

Stor kram från Afrika

Ewout

Tro mig, det är frustrerande när man behöver vänta en kvart när man söker en ny uppgift i datorn när man mailar. Jag håller på att öva mitt tålamod. Är i Dar och väntar på en penga-transaktion. Är nu inne på den tredje dagen. Stackars Salome som får bära en så stor del av arbetet hemma.

Salome och jag arbetar mycket bra tillsammans. Jag ställer korta frågor när vi har något ärende att sköta, och hon tar hand om rundsnacket på Afrikanskt manér. Sen ger hon mig snabb information och jag kan lyfta samtalet till nästa steg. Detta med dagbok är även det en teamfråga. Jag sänder hastigt nedskrivna berättelser till Maria Hageman (men jag har kanske glömt vad jag skrev förra gången) så Maria har fullt upp att hålla ordning, redigera och sortera. Jag är så tacksam för allt arbete som hon lägger ner på vårt projekt (och på mig).

Vi var sex personer som åkte på en skön safari. Det var inte så överväldigande med djur, men det funkade bra. Resan gick bra, maten var god. Vi sov i ett bra hotell. Safaribilen var proffsig. Guiden lyckades hitta elefanter, bufflar, prärievarg, flodhästar, krokodiler. giraffer, zebra, gnuer, impalas, vårtsvin, apor, gamar, ormar. Ja, vi såg i stort sett hela skalan (förutom leoparder).

Men som sagt, nu har jag hamnat ensam väntande på Sleep inn hotell. Tittar med förvåning på turister. Den överlägsna vita rasen är inte alltid så överlagsen i en för dem främmande kultur. Vi är rödblommiga, vilsekomna, stundom ängsliga varelser. Afrikaner har under lång tid, först under araber och sedan kolonisatörer och därefter missionärer och nu hjälparbetare och turister, lärt sig att hantera och stundom manipulera dessa främlingar. Så tro mig, afrikaner kan med Musungos. Jag börjar efter pinsamma lärostunder se deras knep. Blir egentligen inte arg längre. Kan rentav beundra med vilken skicklighet de tillförskansar sig fördelar. Kom ihåg att vi har så många orimliga fördelar på många sätt, så det är kanske inte mera än rätt att de har denna lilla överlägsenhet. Sköt om er. Kör försiktigt i halkan. Ewout

Med lite tur kan jag skriva hur vi har det i Afrika. Strömmen faller bort rätt vad det är. Det kan ta mer än en kvart att komma in på en ny sida. Men sen rätt vad det är är allt bra igen och internet funkar. Det är ungefär som det är i allmänhet här. Ena ögonblicket känns allt fullt acceptabelt, och sen rätt vad det är står man med näsan i en vansklighetsgrop. Vi var på en lång vandring till en liten by långt nere i en dal. Det var ganska påfrestande, inte minst när vi "hittade " två utmärglade barn och deras aidssjuka mödrar. Vi blev ganska tagna. Och nästa dag var alla rörande överens om att vi behövde hjälpa mammorna och eventuellt att ta hand om de två spädbarnen. Vi håller p att bygga på hus att kunna ta hand om denna typ av uppgifter. Resebyrån KENZAN har gett oss ekonomiska möjligheter att bygga detta hus. Men här går allt så fort. Vi har inte mer än tänkt en tanke och sen är den redan i förverkligande. Jag är så glad att flera vill vara med att stötta det arbete som vi utför. Jag känner att vi är i frontlinjen och att vi får hjälp att proviantera från den civiliserade världen. Vår uppgift är ibland svår, men vi behöver inte känna oss övergivna. Tack alla som stöttar oss på olika vis i världen.

Hon kämpar tappert, söker jobb, men blir bara avspisad och nertryckt. Vad ska hon göra? Hennes mamma är död och pappan har gift sig med en ny kvinna som är elak mot Marly.

Nu har hon hamnat på stranden och lösningen för stunden tycks vara prostitution. Men själv är hon inte nöjd med denna lösning. Hon föraktar prostitution. Hon berättar en lång berättelse om att Gud ser ner på henne, och att hon troligen inte kommer till himmelen.

Hon är en typisk tjej som skulle överleva med lite stöd. Hon och många andra. Men är det verkligen stöd vi turister ger? Vem får de pengar som vi spenderar? Med förvåning frågar vi oss varför Afrika är fattigt, samtidigt som vi göder dem som har anknytning till vår västerländska livsstil. Att folket är fattigt kan rentav vara pittoreskt och ger oss möjlighet att turista så billigt som möjligt.

Jag har bjudit Marly på en måltid och märkligt är att se hur hon gör sig överlägsen och översittande över dem som inte har blivit bjudna........

Hej vänner. Har lite tid över att berätta hur vi har det i Tanzania. Jag har tingat på en Land Cruiser (fyrhjulsdriven bil) som vi ska använda under denna period. Det blev en utdragen ankomst till flygfältet i Dar. Vi ville vänta på varandra, och använde väntandet med att vara på den vackra stranden vid Kipepeo beach. En fantastisk strand. Och vårt första intryck var långt från fattigdom och misär. Vi åt gott, solade och badade. Härligt, helt fantastiskt. Vi blev goda vänner med unga afrikanska rastakillar. Killarna ansträngde sig verkligen att göra livet behagligt för oss. De grillade, muciserade och tog hand om oss. Särskilt Tryggve kom mycket bra till sin rätt i denna miljö. Om han fortsätter att utveckla sig som han gör nu, så blir det nog svårt för hans hemomgivning att känna igen honom när han kommer hem.

Hebro som har som uppgift att vara mottagare sköter sig mycket bra. Han ställer all sin kraft till förfogande. Tyvärr blev det en liten olycka när vi hade lämnat våra vänner på tåget till Makambako. En olycka med betydande plåtskador på hans fina bil. Jag är glad att det var han själv som körde, men det är sorgligt att hans arbetsinsats slutar med en förlust i form av en kostsam reparation. Trafiken är mycket intensiv här. Jag ser så många olyckstillfällen. Särskilt vid mörkerkörning fasar man för olycksrisken. Bilarna bländar inte av, och cyklar och fotgängare syns så dåligt. Jag måste skynda mig tillbaka till stranden så det blir inget mera skrivet idag. Ha det bra. Hälsningar Ewout.

Hej vänner.

Angående vaccination har jag inga åsikter men följ rekommendationer från vaccinationsbyrån. Angående malaria har jag fått rekommendationen från "gamla rävar" i Tanzania att ta Cotexin dihydroartenisine är man är i malariariskområde (Såsom Dar es Salaam). En tablett som förebyggande och ytterligare en tablett när man inte mår så bra och tror att man eventuellt har fått malaria. Om det känns mera allvarligt tar man sig till läkare för blodprov och vidare behandling. Den som hämtar från flyget har med sig och ni kan få gratis. Ta med er myggrepellens (stift eller sprej) till första dagarna. Projektet ligger 2000 meter över havet och där är det knappt någon risk.

Maten är inkluderad i paketet på projektet. När vi är ute och reser ingår bara frukost. Var och en står då för sin egen lunch- och middagskostnad (eftersom det är så olika vad man vill ha). Drickor och öl kan köpas till självkostnadspris. På projektet: Skämma bort sig med extravaganser gör man på egen bekostnad. Jag anser att man bör ha tillgång till ca 4000 på sitt Visakort. Troligen går det inte åt mera än hälften, men det är bra att ha en reserv. Plus att man lämpligen kan ha några hundra US dollar som en reserv.

Tog Sveriges läkarförbunds patientinfo till hjälp ang Hiv/Aids.

Smittrisk: Hiv smittar via blod. Sexuellt och från mor till barn i samband med graviditet och förlossning. Smittan via blod kan ske vid blodtransfusion samt vid stick t ex. orena injektionssprutor. Smittrisk finns också om smittat blod kommer i kontakt med slemhinnor. Hiv smittar inte via sociala kontakter. Vid osäkerhetsmoment t.ex. blöjbyte, upptorkning av spyor eller blod: använd skyddshandskar. Kondom är ett bra skydd mot hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Kom ihåg: Aids är ett allt överskuggande problem i den trakt där vi arbetar.

Hej vänner. Vill i detta mail deklarera min ambition om att utveckla ekologisk odling i vårt projekt.

Som ni vet har jag arbetat som biodynamisk jordbrukare under ca 27 år. Magda gård var en välkänd gård i detta avseende. Det var spännande att redan på 70-talet vara en del av den ekologiska utvecklingen i Sverige. På senare delen av 80-talet fick jag tillfälle att resa som ekologisk rådgivare till de sydamerikanska länderna Brasilien, Argentina, och Uruguay.

Nu känns det oerhört spännande att arbeta i Tanzania med ekologisk odling och miljöfrågor.

Vi har redan betydande odlingar igång. Avkastningen är god beroende på en god växtföljd, kompostering, odling på drill, tillgång till hönsgödsel samt bannlysning av eldning på åkern.

Nästa steg blir att vi alltmera ska bli medvetna om miljöfrågor, sopsortering, kompostering, skogsplantering och viltvård. I detta ska vi arbeta med att byledningen och byborna blir delaktiga (drama och teater är kanske ett lämpligt medel att göra människorna miljömedvetna).

Vi behöver låta all vår verksamhet vara påverkad av en miljömedvetenhet.

Att cykla när det är möjligt

Att ta tillvara våra sopor

Att vara varliga i känsliga miljöer.

Att samordna biltransporter.

Att påverka andra att bli mera miljömedvetna.

Att undvika onödig eldning.

Att anlägga brandgator

Att samordna landsbygdsutveckling och naturvård.

Alla dessa vackra ord kommer att leda till förpliktelser och är en stor utmaning. Vi har ett stort minuskonto i och med att vi flyger och reser så mycket.
Många hälsningar Ewout

Hej alla Afrikavänner.

Sitter denna tidiga morgon på stationen i Stockholm. Det är så mycket som händer i Yatima moyo kwa moyo. Jag vill försöka att skriva och informera till många av mina vänner på en gång. Idag ska jag träffa vännerna på Volontärresor. Verksamheten har tagit ordentlig fart. Många volontärer åker. Är vi för många ? Det beror på. Om vi alla sätter oss att häcka i Matenana, då är det stor risk att vi är för många. Men om var och en använder sina resurser och tar sig för en uppgift som samstämmer med helheten så är vi en viktig droppe i ett ofantligt behov. Hela Mufindi distrikt är i ett skriande behov av stöd med sina föräldralösa barn. Och om vi begränsar oss att "bara" hjälpa till med föräldralösa barns AKUTA behov för stunden så har vi inte sträckt oss till vår potential. Vi kan verkligen betyda något i denna trakt där vi arbetar. Flera organisationer har hört av sig att de vill ha vårt stöd. Framförallt för att vi ska vara hos dem och inspirera. Projekt som är initierade av västvärlden fungerar så länge som projektinitiatorn är på plats, men så snart det är "obemannat" så förvandlas någon där till att bli en lurendrejare. Roffar åt sig ,missbrukar resurserna. Även jag har råkat illa ut för detta. Men nu har jag min hustru Salome, som råkar vara samma person som er vän Salome. Hon håller ställningarna när jag inte är hemma. De organisationer som jag har kontakt med vill att vi ska vara deras "bevakare" när de inte är närvarande. Salome och jag som då och då besöker projekten, och vi har då fullmakt att ingripa om korruptionen visar sitt fula nylle. Eller att några volontärer stationerar sig på detta vänprojekt.

Fick information av vår vän Hebro (han som hämtar från flyget) att fem volontärer har anlänt och att de nu är på väg med tåg till Makambako, där kommer Salome att hämta dem. Jag är så glad, jag är så lycklig. Ser hela händelsen framför mig. Det spännande tåget, förväntansfulla volontärer. Min härliga Salome, som på så kort tid har förvandlats från en av tjejerna i byn till att vara Matron, ledare, arbetsgivare och allt därtill. Vad behöver göras i denna månad? Det behöver ställas i ordning så att även nästa gäng kan landa i Matenana i oktober. Daghemmen i Ulule och Bumelainga behöver besökas flitigt, så att arbetet där inte blir eftersatt. Vi behöver arbeta med miljön. Sophanteringen, skönheten, ekologiskt tänkande. Vi behöver ha den bästa möjliga kontakt med byn i övrigt. Vi behöver föregå med gott exempel att inte supa. (Drickandet i byn är ett av de största problemen). Att sporta med ungdomarna är viktigt. Att musicera, sjunga och umgås är viktigt. Att ta med några barn i allt som man gör är viktigt (men se till att Viktoria eller Salome vet att ni tar med något barn).

När det blir marknad i byn ska vi köpa mycket kläder, så att vi kan klä upp de barn som behöver det. Ta eget initiativ, men förankra hos Salome.

Det är mycket viktigt att vi inte ger gåvor till höger och vänster. Kom ihåg att vår uppgift är barnen. Inte att befrämja korruptionen och att utbilda tiggare!!!! Klä er unte utmanande, se efter själv vilka signaler ni ger till omgivningen. Sen är det viktigt att ni inte har för roligt innan jag har kommit!!!!!!!

Kram Ewout

Hej läsare, goda vänner och Afrikaintresserade. Jag sitter på Burger King i Uppsala, här finns Internet. En hamburgare för 10 kr är kosten, hög musik och skrikande barn är stimulansen. Jag känner mig närmare min älskade Salome och alla barn när jag är här och kan skriva till de volontärer som är på väg till Matenana. Det är så glädjande att det är så stort intresse att åka och att vara delaktig i detta angelägna arbete. Ser här på min lista att det kommer att vara minst 5 volontärer till jul. Härligt, då kanske det kan bli av i år att vi gör ett julspel med barnen, - ett spel som vi kan uppföra i olika kyrkor.
Det arbete som känns angeläget att volontärer gör nu är att få högre klass på daghemmen i Ulule och Bumilayinga. Min tanke är att vi skaffar mera mark där, och att vi bygger hus för tillfälliga övernattningar. Odlingen känns viktigare och viktgare. Mat och grödor har blivit dyrt, och tillgången är osäker. Vidare måste det bli av med lekfull utbildning. Att leka skola och att i det kunna skaffa viktiga grundkunskaper till barnen. Engelska, läsande, skrivande. Att rita, att tänka kreativt. Ja, det finns mycket att välja på i ett land där valmöjligheterna är så små.
När man är ute och reser möter man människor som vill ge ett bidrag till verksamheten, men eftersom vi inte har ett internationellt bankkonto så faller det då till marken. Nu har det även varit förfrågningar om autogiro, så även där finns ett behov av att vi ordnar med det. Volontärresor, som samordnar resande för volontärer, kan även tänka sig att arbeta gentemot företag. Företag som förhoppningsvis vill stötta vårt arbete, eller även att helt står för finanserandet av ett daghem. Där uppstår då genast frågan om 90-konto.
Ni hör att det finns mycket dynamik i vår verksamhet. Samtidigt som behovet av engagerade människor som vill hjälpa till och att ställa sina krafter till förfogande ökar. 

Dar es Salaam är en mycket stor stad. Men det är ändå ganska lätt att hitta där, när man förstår att centrum är inramat av Indiska oceanen i öst och hamnen i syd. Om man följer kusten lite norrut kommer man till Coco beach. Stranden här blir nästan uteslutande använd av den lokala befolkningen. Det fins en restaurang där man kan trivas och äta god grillad fisk. Personen som säljer souvenirer där är Jusuf. Honom anser jag vara en pålitlig god vän till mig. Han kan vara vägvisare och allmänt vara till nytta. Coco beach är tyvärr ingen obegränsat bra strand, men jag uppskattar att det inte är sådan turistisk stämning som råder. Den mera perfekta stranden ligger söderut från Dar vid Pipeo beach. Man måste åka taxi över med färjan och sen ca 7 km söderut. Här är ett hotell med västerländsk standard. Hotellrummen är hyddor (enkla, men med god standard, och bra trygghet). Detta är en upplevelse om man får det att passa in i den övriga planeringen.

Hotellet som vi har använt i centrum är Sleep inn hotell. Ligger vid Bourgiba avenu. Centralt beläget, alldeles intill Kiaroko marknaden och saluhall. Håll i väskan ordentligt här i trängseln. Men ändå en upplevelse. Om man går österut från centrum kan man gotta sig i Mövenpick hotel (det gamla Sheraton, med prålande kolonialstil till överkomligt pris. Det är ett kul ställe att fika och vila upp sig på.

Kära dagbok.

Jag har inte kommit åt att skriva på ett tag nu, men det vill inte säga att jag inte tänker på Afrika. Nästan tvärtom, jag har svårt att tänka på något annat.

Jag har goda rapporter från Salome om lilla Alfa. Han har blivit mycket social, leker bra och har skapligt god hälsa. Salome tror att vi kan klara hans hälsa med den bromsmedicin som han nu får.

Torrperioden har börjat mycket tidigt. Majsen var inte tillräckligt utvecklad, så det är en ganska klen skörd som kan förväntas. Jag är glad att vi satte så mycket sötpotatis, för den klarar torkan bättre. Men allmänt i byn är det en katastrof om majsskörden bli dålig. För många är det den enda grödan och det enda som de livnär sig på.

Det är så roligt att det är flera volontärer som ska vara delaktiga i arbetet framöver. Nu den 24 är det Marcus som åker och den sjunde juli åker Camilla och Cecilia. Och sen kommer flera pö om pö. Jag frågade Salome om det inte var jobbigt att ha västerlänningar där när jag inte är där, men hon sa att hon talade för alla, att det var mycket uppskattat med människor som kommer och är delaktiga.

Vad är det då som väntar den som åker när man väl har kommit iväg, kramat om dem som är hemma, packat alldeles för mycket och sitter och funderar på vad den har glömt? Om du har passet och visakort så kan du koppla av. Det mesta går att köpa där. Det finns god läkarvård för den som har råd. Malaria kan vara ett problem i den varma delen av Tanzania. Ta med myggstift. Man blir biten av myggor men det innebär inte att man automatisk blir smittad. Det finns bra och billig medicin att köpa i varje apotek. Man tar det förebyggande, och om man tycker att man inte mår helt bra, så tar man någon tablett till som medicin. Det handlar framförallt om att sätta in behandling vid blotta misstanken. Sen är det bra att söka upp läkare. När man efter flygresan väl är framme i Dar es Salaam (man säger oftast bara Dar) så märker man verkligen att man är i ett tropiskt land. Värmen känns som en bastu. Och svettande fyller man i ett kort med uppgifter om person och vistelse. Det är viktigt att man uppger att man kommer som turist (annars hamnar man i ett oändlig krånglande). Man betalar 50 US dollar som visumavgift och fyller i vistelseadress. 

Med glädje kan jag berätta att våra odlingar nu fungerar mycket bra.

Det är roligt att se hur avhållsamheten från eldning, kompostering och en ändamålsenlig växtföljd ger ett påtagligt resultat. Vi har nu tillgång till tillräckligt med gödsel genom framförallt hönsen, så att vi kan kicka igång växtligheten där så behövs. Bland projekten i nästa period hör att bygga ett ändamålsenligt lagrings- och förvaringsutrymme, med möjlighet att fläkta och torka majs och bönor. Här används insekticider för att skydda från angrepp av insekter men det är min övertygelse att vi kan vara utan det, om vi kan genomlufta lagret med en kraftig torkfläkt. Det är härligt att uppleva att alla mina kunskaper och erfarenheter från biodynamisk odling nu kommer till god användning. Vi har ambitioner att skaffa mera odlingsmark och att vi förhoppningsvis får råd med en 16 HK tvåhjulig jordfrästraktor. Då skulle vi kunna bli självförsörjande på de grödor som behövs för daghemmen. Allt tyder på att det är viktigt för framtiden att kunna vara självförsörjande. Olja blir allt dyrare. Vi vet inte vad klimatförändringar kan innebära. US-dollarn faller och därigenom ligger den Tanzaniska shillingen illa till. Moraliskt och mänskligt bör vi göra allt för att bidra med en etiskt bra odling.

Medicinering och läkarvård är ett kapitel för sig. Naturmedlen är många. Och det är en svår uppgift att skilja på verksamma medel och humbug. Sen är det frågan om rena häxdoktormedel. Även den vanliga medicinen har sina svaga sidor, så man känner sig ganska vilsekommen när man verkligen behöver hjälp. Akisa hade ett epileptiskt anfall och var avsvimmad. Alla tänkbara medel blev påprackade henne och det var inte rätta tillfället att börja fundera på olika läkeskolors duglighet. Nu har vi varit till den stora staden Iringa och jag känner mig trygg igen, det känns att vi har kommit under en kunnig läkares vård. Det finns bra läkarvård för den som kan betala och har möjlighet att ta sig dit. Nu är det frågan om vi kommer hem igen. Byvägarna är nu totalt sönderkörda. Halvmeterdjupa hjulspår och lervälling överallt.

Vi har fått en ny pojke i vår skara. Det är en åttaårig mongoloid/Downs syndrom-pojke. Han har hållits gömd i nästan hela sitt liv. Pappan sa till mig att han har prövat alla medel för att bota barnet, nu återstod bara att ge pojken injektioner, men han var inte säker på att ens det skulle hjälpa.

Jag är så lycklig att jag kan vara en del i ett något bättre liv för detta barn.

Igår kväll såg vi en liten figur smyga i närheten av vårt hus. Det visade sig vara en sjuårig pojke som kommer om dagarna till vårt daghem. Han var helt genomblöt och kall, så han skakade. Han vågade inte gå hem. Det händer förskräckliga saker ibland. Man kallar det för oförlåtna synder från det förgångna. I detta fall vet man att pappan har slagit sin svärfar så illa att svärfadern bröt ryggen och senare dog. Nu säger man att det är en förbannelse över familjen som mycket väl kan sluta i att nästa generation kommer att fara illa. Pojken sov hos oss i natt, och vi har ett nytt bekymmer på halsen.

Sorg i hjärtat. Tomaini, 5 år, dog i aids. Vi har inte varit så starkt inblandade i hennes sjukperiod. Tidigare tog vi henne till läkare, men sen har hon inte varit mycket på daghemmet. Jag känner mig skyldig att vi inte har sökt upp henne, men det har varit så mycket med resande till läkare med olika barn och vägarna är så makalöst sönderkörda nu i regnperioden. Vi var på begravningen och folk sade att hon hade svultit ihjäl eftersom hon var så mager. Man kan bli rasande för all arrogans och okunnighet. Vi har misslyckats! Jag var svag och handlingsförlamad. Gud förbarme dig! Vi såg problemet och gjorde inget. Jag sitter i de anklagades bänk, men det är trångt på den. Jag gråter åtminstone, - andra sitter där men förstår inte ens vad de är anklagade för!!!

Salome berättar nu att hon har varit utsatt för ett förgiftningsattentat när jag var i Sverige. En kvinna kom gång på gång med små gåvor. En vacker dag blev Salome ordentligt sjuk. Hennes ord är: ”jag var så dålig så jag kröp som en orm i gräset. Som tur var kunde mina vänner få mig att kräkas. Så jag överlevde, men jag var sjuk i två veckor.”

Svartsjuka är en farlig sjuka. Denna kvinna är ökänd för att göra fula trick mot dem hon är svartsjuk på. Hur bär man sig åt för att inte fördöma men ändå vara tillräckligt på sin vakt? En annan sak som kan kännas typisk är att när man avslöjar någon eller anklagar någon så berättar omgivningen enstämmigt att detta visste de redan sen tidigare!?

Afrika, kära Afrika. Allt är möjligt och därför omöjligt. Allt är dömt, och därför får vi inte ge upp. Jag ser i barnens ögon att de sitter inne med framtiden. Att det är meningsfullt att hjälpa dem till en god start.

Vi väcks av tjattrande. Våra två tonårstjejer börjar dagen tidigt. Stomaini 15 år ska till skolan och Roida tar hand om de barn som kommer tidigt. The ska kokas, värmen från elden välkomnar barnen. De är frusna och hungriga. Ofta blöta, för regnperioden är ovanligt intensiv i år. Vägarna är som leriga flodbäddar. Men Stomaini och Roida sjunger glada visor. Det tycks bara vara sånger som de känner igen från kyrkan. Var får alla sin styrka ifrån? Barn från mellanstadiet kommer i mörker till skolan – då har en del gått 12 km från Bumilayinga. Sent på eftermiddagen bär det av hem igen. Jag blir trött av att bara se deras möda, men ungdomarna travar glatt på.

Det regnar och regnar. Några kvinnor kommer . De säger att de kommer för att arbeta, men de vet att vi inte jobbar när det regnar. Sen visar det sig att de är totalt genomfrusna. Det visar sig att de har farit ordentligt illa i deras hus, där taket läcker. Allt hade blivit genomblött, - brännveden, tändstickor, filten – allt. Den ena berättar att hon har krupit in i ett hörn och kurat ihop sig.

Nu sitter en hel skara kring vår eld. Stämningen är glad, - de skrattar och berättar historier för varandra. Eländet är glömt, de tycks inte ha det problem jag har, att jag tänker och våndas för dem som inte sitter kring en värmande eld. Jag avundas dem som kan glömma och förtränga.

Eller är det vår västerländska oförmåga att inte kunna leva med otryggheten, som har gett oss styrka att bygga upp ett trygghetssystem? Jag går in och lagar en stor gryta med sötpotatis.

Det känns så roligt att kunna överraska med mat och värme. Salome strålar, hon är stolt över att ha en man som lagar mat och bryr sig.

Det underbara här är verkligen underbart. Härligt väder idag, som den vackraste försommardag. Den som kommer för att plöja en åker åt oss med sina oxar har med sig en flock kor som jag ser min uppgift att valla medan han plöjer. Torparkänslan överväldigar mig när jag lyssnar och iakttar de betande djuren. Torparlivet är fullt möjligt här. Arbetslönen är i nivå med självförsörjningsprincipen. Växtligheten är god. Det är intressant att se hur bördigheten nu snabbt ökar på vårt ställe. Den viktigaste punkten är att vi tar tillvara allt organiskt material och har bannlyst all eldning. Som kickstart på de växter som kräver det har vi hönsgödsel. Sötpotatisen odlas i kraftiga drillar. Sötpotatis är den odling som lämpar sig att använda vid nyodling och vallbrott.

Lerhusbygget upptar mycket av vår arbetsdag. Jag efterlyser intresseanmälning till min e-mail adress ewoutvanalphen@msn.com eftersom vi planerar en fjorton dagars ler- och halmbyggarkurs inom en snar framtid.

I väntan på laboratorieresultatet skriver jag en stund. De 5 barn som vi tagit till läkare väntar tålmodigt. Salome gör allt arbete med att ledsaga barna och att tala med läkare. Mitt arbete är att vara chaufför oh kassör. Viss effekt gör jag även genom att vara den vite mannen. Många dörrar öppnas av detta faktum.

Regnet öser ner och jag är ganska ängslig för återresan. Kisada har oföreställbart dåliga vägar nu i regnperioden. Sandhålen är värst eftersom man inte vet hur djupa de är. Vi kuskar i min gamla bil och under intensiv bön har vi hittills alltid kommit fram. Vi har nu införskaffat oss tre tunnland privat mark helt intill Heart to Hearts mark. Här ska byggas ett större privat hus, som kommer att lämpa sig för gäster. Det är härligt att planera och att bygga. Här är det ingen brist på idéer.

Salome och jag var till ”Fox farm lodge” och träffade intressanta människor (mest engelsmän). Det var mycket lärorikt att se hur de har byggt upp sin högklassiga verksamhet.

Salome var mest fascinerad över människornas engagerade sätt att berätta, men hon sade sig se att de var så upptagna med berättande så ingen tycktes ha tid att lyssna. Nu när jag är hemma och skriver detta tittar jag ut och ser att de sopor som har blivit slängda nu gång på gång blir noga genomsökta. Den ena personen efter den andra ser ut att kunna hitta något användbart.

Tyvärr blir följden att mycket av detta senare kommer att flyga omkring ute i markerna. Vår hjälp och inneboende Stomaini är en gladlynt, inte överintelligent 15-åring. Hon berättar glatt att lärarna i den nya Secondary School har gått in för att bara undervisa på engelska, men att endast ett fåtal av eleverna förstår hjälpligt vd lektionerna handlar om.

Stor arbetsglädje råder. Två pojkar står och sågar brännved under överinseende av Viktoria. Salome har fullt göra att hålla ordning på alla som arbetar. Hon berömmer och grälar, instruerar och tar råd. Jag håller ordning på transporten, att förnödenheter finns och inte minst att det finns pengar. Några barn diskar, andra leker i den nya lekstugan som Viktoria Klint tillverkade under den period hon var här. Men det stora jobbet är att vi har brutit vall (gräsmark) på 1,5 ha mark. Först har det plöjts med oxar, sen har ett stort arbetslag på ”ackord” tillverkat stora drillar. Där planteras nu sötpotatis. Det ser så mäktigt ut och mitt bondhjärta myser. Sötpotatis blir en bra omväxling mot all majsgröt (ugali). Man planterar revor, stjälkar, som snabbt slår rot och man kan sedan börja skörda om drygt tre månader.

Det andra stora jobbet är att vi bygger boende för förväntade praktikanter.

Vi planerar även att bygga ett litet stall för en kossa, några grisar och frigående höns.

Atmosfären blir mer och mer gårdslik, lite 4H-stuk. Det biodynamiska blir allt viktigare. Bördigheten börjar bli bra, nu då vi konsekvent tar tillvara allt organiskt material. Afrikanerna hånler åt många av mina idéer, men sen ser man att idéerna sprider sig, att flera tar efter. En del av mina idéer visar sig faktiskt vara odugliga. Men då skrattas det hjärtligt och afrikanerna känner sig stärkta i sin självkänsla.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur fantastisk Salome är, men så småningom kommer det nog att bli så att hon får följa mig till Sverige, då får ni se själva. Jag har svårt att se mening i att hon bara kommer på semester, men om många kan hjälpas åt att ge henne (oss) möjlighet att berätta om situationen i Tanzania och framförallt om projektet heart to heart då skulle det kännas meningsfullt att vi reser tillsammans.

Salome har nu fått ett pass. Hon är så stolt och lycklig. Vi kämpar hårt för att få det att fungera att hjälpa till med stora behovet som många föräldralösa barn har i Kisada. Men det mest besvärande problemet är att vägarna är helt sönderkörda. Stora timmertransporter kör sönder den ena vägen efter den andra. De vägar som inte är helt sönderkörda får då ta emot allt mera trafik. Det är verkligen skrämmande att se. Jag har funderat mycket på vad det är som gör Afrika fattigt, och detta är en av faktorerna. Att allt ska överdrivas, mera, mera, oberoende av om detta mera åstadkommer mer skada än nytta. Sönderkörda vägar och sönderkörda bilar och man bara fortsätter med motivet att man är tvungen för pengarnas skull. Som symbol ser jag hur man häller upp en kopp te, man häller tills det rinner över och allt blir kladdigt. Man har en gest, som är att man slår med handflatan på tumflatan av en knuten näve ”man vill ha rågat mått”. Jag är verkligen trött på detta rågade mått. Rågat tills det brister!

Tiden går och den 15e april är det dags igen att åka till Sverige. Arbete som bussförare väntar mig. Det ska bli kul, men även sorgligt att lämna Salome och barna för ett halvt år. Jag är mycket tacksam att få uppdrag att hålla föredrag, att berätta och visa bilder om projektet. Är även tacksam att få hjälp eller tips att finna en gammal lämplig minibuss för att ha ett billigt boende under perioden i Sverige. Önskar er allt väl!

Många hälsningar Ewout

Vi har blivit med barn igen. Förutom de cirka 50 bar som kommer på dagtid har vi nu även fått en 1,5-årig pojke ”Alfa” på heltid i vår familj. Alfa är en ganska förnöjd kille, men han har fått en kronisk lunginflammation som blir allt svårare att bota, eftersom penicillinet inte biter längre. Han har även en del andra inflammationer, bland annat i käkarna. Hans gamla mormor klarar inte längre att ta hand om honom . För oss är det även en stor belastning, eftersom han behöver ideliga läkarbesök. Vi är ganska ansträngda nu, eftersom det kommer fler än 50 barn som trängs i utrymmen som behöver utvidgas och förses med fönster och grovköket behöver utvidgas. Här ska även byggas en bränslesnål spis (det innebär en spis med reglerbart drag) Det är ganska svårt att få människor här att acceptera spisar där man inte lika naturligt kan sätta sig kring elden. Elden är en så central punkt i det sociala livet.

Vi har flyttat Matenanas daghemsverksamhet till vårt hem. En mer idealisk bild är svår att finna. Salome och jag som mamma och pappa. Två kvinnor som arbetar i trädgården men även är tillgängliga för barnen. Moses och Stefano som gör byggarbete, men som också är tillgängliga. Vårt eget barn Akisa, vår fosterpojke Mengi och sen ett tjugotal föräldralösa barn som är här från kl. 8 – 14. En härlig storfamilj. Det värmer mitt hjärta. Ängslan för pengarna är det enda som stör harmonin. Kl. 8.30 får barnen sin morgongröt. Kl. 13.00 får de en stadig lunch. Däremellan leker de och hjälper till med pågående göromål. Vi har god koll på om något av barnen behöver extra vård, kläder eller medicin.

Idag är jag lycklig. När man inte är nedgrävd i problem, så ser man oerhört många möjligheter, Så som idag, någon kom för att plöja en åker hos oss med sina oxar. Denna kraftfulla man kom ensam med ett fyrspann oxar och ett tiotal kor. Jag såg min uppgift i att valla hans kor medan han plöjde. Jag blir lycklig när jag ser att torparlivet är fullt möjligt här. Lönerna står i proportion till den självförsörjning som råder här. Bördigheten har ökat markant här på gården. Mest beroende av att vi tar tillvara allt organiskt material och att vi har bannlyst all eldning.

Vi har det bra i byarna i Tanzania. Visserligen börjar det bli flera barn. Det är nu över femtio barn i Matenana. Och den övre gränsen är nu nådd för vad vi klarar av i den form som vi arbetar nu. Det är även några barn som bor hos sina mormödrar, som vi hjälper genom att vi tittar till dem då och då och förser dem med förnödenheter.

Jag var med till en av de numera dagliga begravningarna. För mig var det en chockartad upplevelse. Man hade pallat upp den döda på en stol och vi som kom att beklaga sorgen förväntades gråta. Salome och jag grät av hjärtans lust, men för min del var det mest på grund av den makabra synen och kulturchocken.

Salome har varit följeslagare på Julias resa till Dar. Salome följde med till Mekomi där de gjorde en omfattande safari tillsammans. Resultatet: Tio lejon, därav ett rytande helt nära deras öppna safaribil. De såg ett otal elefanter och mängder med andra djur, bland annat en leopard. Det är mera än underbart att se och höra Salome berätta om allt som de upplevde. Man ser alla djur i hennes gester. Hon är en så underbar berättare.

Viktoria är helt uppslukad av lerbyggsprojektet som hon har åtagit sig. Hon har inte tid att åka till Mafinga för att hälsa släkt och vänner att allt är väl med henne. Så jag hoppas att nå hennes vänkrets, och hälsar att hon stortrivs och att hon har anpassat sig mycket bra till omständigheterna här.