Vi är i Iringa och förbereder  en Safari resa i vildparken i Ruaha. Det blir av till nästa helg fredag lördag och åter hem på söndag.
Det är ganska speciellt med safari.Vi är förutom mig 8 personer och det kommer att bli en safaribil och min minibuss. Eftersom det är torrtider nu så går det bra med minibussen och vi har säkerheten med att vi är två bilar. Det är lite olika hur tänd man är på att åka på safari. Från fantastiskt entusiastisk till ganska ointresserad. Men alla vill ändå få ha upplevt att möta djuren i sin naturliga miljö. Den som var mest förundrad och häpen över att se elefanter m.m var faktisk Salome. Hon trodde inte sina ögon när hon såg elefanter för första gången i sitt liv. Det är häftig att jag får vara den som har äran att få visa djuren för Afrikaner..... Den femåriga Akisa var med vid något tillfälle. Akisa babblade  och pratade som bara femåringar kan göra. Då plötsligen viskade hon till Salome "Mamma det är en stor kissekatt där" och alla upptäckte vi lejonet som låg i gräset. Akisa blev förstummad och sa inte ett ord efter detta på två timmar.!!!!!

Det är ju Lejon som man alltid hoppas på att få se men det är även det djur som det kan vara svårt att få syn på. För det mesta har vi haft turen att kunna se Lejon men inte alltid.

 Jag för min del tycker att det mest imponerande att se är en mäktig flock med bufflar. Dessa mörka jordfärgade djur kan förekomma i stora flockar på flera hundra djur. Vi såg en sådan flock gå över stigen och vi satt och spanade på hur de böljade vidare. Plötsligen skrek någon till Och ytterliga flera hundra djur var på väg efter den första flocken Och med oss mitt i denna mäktiga massan..Jag var föraren och den ansvarige. Faktum är att ansvaret kändes tungt i denna stund.

En gång vid ett annat tillfälle körde jag och hade 5 volontär tjejer som passagerare. Vi fastnade i en gyttjepöl och tjejerna fick knuffa på. Jag slirade mig därifrån  men ville inte  stanna förrän långt fram på fastmark. Jag var inte populär bland tjejerna som kände sig otrygga på den Afrikanska savannen nedstänkta med gyttja och en myggsvärm omkring dem och bilen åkandes allt längre bort...
Vi får väl se vad som väntar oss till nästa helg...

Hälsningar från oss i Matanana... 18 september

Detta inlägg skulle varit inne 18 sept men det har blivit en miss av mig. Hoppas ni har överseende med detta. Mvh. C.L.

Det är ett faslig flängande till Iringa. Det är där som jag kan gå ut på internet. Iringa ligger 90 km hemifrån så detta är en ganska kostnads och tidskrävande sysselsättning.

Det är valtider även här nu. I verkligheten så finns det endast ett parti och alla som försöker med något annat blir motarbetad. Då är plötsligen polisen extra noga med att kolla bilen och banken fördröjer penningtransaktioner. Överallt får man motstånd. Nätverket kring det regerande partiet är mycket tätt. Jag blev varnad, när jag umgicks med en person med avvikande politiska åsikter." Håll dig undan från denna person.! Du kan ligga utanför Tanzanias gränser inom ett dygn om dom anser att du stöttar oliktänkande i politiken!!!!!

Salome är i en svår situation Hon har skaffad dyr naturmedicin mot Aids. Hon säger till mig att trots att jag inte stöttar henne i denna svåra period   så har hon klarat av att få bukt med sin infektion. Jag är nu ännu mera orolig för hon mår inte bra och är ganska mager. Min logik säger hon HAR HIV/AIDS, men har funnit ett mentalt förnekelse argument.  Jag ber henne, att vi ska ta testet tillsammans, men det är hela tiden något som gör att hon tycker att denna dag inte passar. Jag är verkligen orolig.

Salome är den viktigaste personen i mitt liv. Visserligen så insåg jag att det inte skulle bli så lätt att leva med en ung bildskön hivsmittad kvinna. men nu kryper svårigheterna så nära. Om jag kan få henne att ta testet igen (efter hennes förnekande) så kan hon leva ett långt liv. Alla läsare visste säkert inte att Salome är hiv-smittad. (förhoppningsvis inte Aids ännu)

Det var i samband med att vi började umgås mera som jag föreslog att vi skulle testa oss. Redan innan testet hade jag bestämd mig för att jag skulle vara hennes partner. Vi tog testet och det visade sig att hon var smittad. Vi tog konsekvenserna av detta och hon gick på regelbundna läkarbesök. Det såg lovande ut och hennes värden var stabila. Men nu är det  en mycket svår period med oro. Hon har slutat att gå på läkarbesök och hennes hälsa är inte bra.

Jag ber till den Gud som jag tror på. Ber att vi ska kunna få leva ett långt liv tillsammans. Arbetet känns viktig och Salome är en så viktig person i det. Inte bara för mig även men för så många andra människor i dessa byar.

Jag sträcker mig ännu längre. Jag vill be er att be till den andlighet som Ni tror på .
Sitt runt elden och var med oss i tankarna. Salome har just sjungit en stillsam sång och ett av barnen har bett en bordsbön.    

          Var med oss när vi inte räcker till.

       Salome ger oss vishet och kraft.  

   Hon ger mig förmåga att vara till stöd.
       Gud fader i himmelen och moder i jorden 

  Kristusglimten i våra hjärtan .

Välsigna oss!!!

Baba Evelina är hemma igen dvs mesta tiden hemma hos oss. Han ska även få hjälp och en del stöd i sitt egna hem. Det är för mycket ansvar för en tioårig flicka att sköta honom.
Ja det var en ödestiger dag när han för två år sedan fick ett epelepsi anfall och ramlade i elden. Hans liv gick att rädda men han blev av med sin ena arm ända från axeln. Man amputerade då även hans fingrar på den andra handen förutom tummen. Men det otäcka såret på ovansidan av den kvarvarande handen ville inte läka. Infektion efter infektion. Och nu har läkarna amputerad även denna hand. Till min förvåning ganska högt uppe(ca 10 cm) nedanför armbågen. Med stor tacksamhet har vi tagit emot löfte om att skaffa en protes och ekonomisk hjälp.
Var och hämtade volontärer från flyget i Dar es salaam. Det är en ganska kämpig resa 700 km fram och tillbaka på dåliga vägar och stökig trafik. Denna gång råkade vi även ut för en  kamera stöld. Vi sitter i den långsamt sniglande  stadstrafiken och plötsligen snabb som en orm kommer en hand in genom den öppna bilrutan och rycker till sig kameran. Vi fick acceptera detta tråkiga missöde. Hade vi börjat springa efter tjuven så kunde mera ha blivit stulet och man hade utsatt sig allt för mycket för rån och våld. Men jobbig blev det och kanske även en dyrköpt läxa. Det finns många tjuvar i slummområderna i en stor stad som DAR Es Salaam!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Några söta ungar spanar på dessa förunderligt vita människor. Dessa människor tycks ha obegränsad med pengar. Kanske vid någon tidigare situation har någon  musungos (vit) givit dem en slant så barnen sätter på sig sina sötaste miner och blir flitig fotograferade. Efter ett tag sa piper en av ungarna fram att de vill ha pengar. Detta upprör den fotograferande musungon.
Men tänk efter vilket signal gav du ???

Denna bild är även användbar till att förstå vad som händer när man ger småslantar till höger och vänster.... Man fostrar TILL TIGGARE.
Att hjälpa en människa i nöd, en människa som inte kan försörja sig är en välgärning,men att fostra människor till att bli en tiggare är mycket negativ.






Hälsningar Ewout

Är i Dar es Salaam för att hämta volontärer.Det är ju ganska långt att köra (ca 700km) så det är kanske inte så konstig att tar det på krafterna. Men en ung spänstig man som jag i sin bästa ålder borde väl inte klaga. Men vad som är arbetsamt är alla dessa små och stora förbistringar i språket och kulturen-

Åker en sista gång till Baba Evelina på vägen när jag passerar Iringa. Baba Evelina ser för ynklig ut ännu. Men vi har fått pengar till en månadslön av en volontär som varit här tidigare så att vi kan anställa någon som kan underlätta för denna vår extra familj.Det känns så oerhört bra att det finns människor som vill stötta. Ett stort TACK...
Idag funkar inte bankomaten i Iringa eftersom det är strömlöst, men jag tror att jag har tillräcklig med pengar så att bensinen räcker till Dar.

Det är många som vinkar till min minibus i tron om att det är en Daladala. Polisen stannar oss vid de flesta poliskontroller. Men när de ser att det inte är en Daladala så hälsar de bara vänligen och undrar vart vi är på väg. Jag ger dem en slant för deras vänlighet och plötsligen har vi fått vänner och nästa gång vi kommer förbi så blir vi igenkända, och de glatt vinkande poliserna markerar att de vill oss väl.

I början höll jag hårt på att varje gåva till en polis var en muta men jag ser det inte så längre.Poliserna här har en oerhörd kontroll på vad de olika medborgarna har för sig och inte minst på oss som sticker ut eftersom vi är mera udda. Det ingår i systemet att ge lite gåvor. Man kan ju kalla det mutor men som sagt det ingår i systemet här.


Numera hälsar vi i hand när vi möts och dom kommer ihåg namnet Mr Moyo (Mr Heart) som jag brukar presentera mig som. Dom kommer också ihåg den vits som jag drog sist jag träffade dom. En del vitsar är särskild populära som ex denna.



Jag berättar att jag och min fru har lite kommunikations problem eftersom jag är en Masaj och att min fru är från en bantu stamm........

När vi är riktig pratiga så berättar jag att Gud har skapat alla varelser och som slutarbete så gav han dem granna färger. Gud hade just tvättad  färgpenslarna när grisen och den västerländska mannen kom springande  Dessa två hade legat och sovit och nu fanns det ingen färg kvar. Gud lät det vara och det är därför som dessa två saknar granna färger.......

 Eller denna...  När jag kom till Afrika så var det delvis för att jag ville se en bussman. Men under alla dessa år så har jag inte sett någon  bussman. Inte förrän  jag en dag tittade mig i spegeln och där såg jag för första gången en bussman.

Kulturskillnader är även att vi har olika vitsar. Afrikaner älskar när man kan skämta om sig själv
Vi hörs.... Jag styr nu kosan mot flygplatsen..... Kram Ewout

 Med gråten i halsen ....


Operationen är nu genomförd och jag tog med Evelina för att hälsa på sin far. Med gråten i halsen såg jag hur Evelina 10 år gammal med stora ögon tittar på sin utslagna pappa...Mannen som ligger där med endast en armstump. I hennes ögon kan se hur hon tänker "Hur ska detta gå". Det är ju hon som kommer att få sköta om sin pappa när han kommer hem.Hur beskriver man sådana svåra saker? Det enda jag kan komma på är att vi vill och att vi kommer att stötta denna lilla familj så mycket vi kan.
Handen blev borttagen mycket högre upp än jag har förväntad mig. Kanske hade infektionen gått upp högre i armen.. I vilket fall som helst så är den avtagen ca 10 cm under armbågen. Han är tapper men jag kan se att det tar hårt på  hans krafter. De kommer att behålla honom pa lasarettet ungefär en vecka. Vi måste ordna med mat och den dagliga försörjningen. Som tur är  så har vi brodern till Baba Evelina till hjälp. Han ligger som en trogen hund och passar upp men  är helt ovan vid uppgiften och klarar det inte utan vårat stöd.
  Vi har fått stöd  från vänner i Sverige att ordna med en protes, men det dröjer innan jag kan ta de behövda måtten.
Det känns skönt att få skriva av sig i svåra stunder.
Tack alla vänner och läsare för era goda tankar.
Kram från oss i Matanana


Skriv gärna kommentarer/C.L.

Nu har vi tagit oss till Iringa. Det började inte så bra i morse Min order var att vi skulle ses kl 9 på måndag morgon. Men nu är det ju så att kl nio kan även tolkas som kl tre på eftermiddagen. Då är kl 0 kl 6 på morgonen är 0 Tanz tid och kl ett = kl. 7 för då har dagen pågått en timme. Ja ni ser alla möjligheter till missförstånd!!! Men nu är Baba Evelina och jag i Iringa . Det stinkande såret drar till sig flugor, och människor baxar ifrån oss. Men nu ska vi kämpa!!!!! Vi har en tid för operation imorgon. Idag ska tiden ägnas åt inskrivning och förberedande medicinering.Jag har tagit på mig min bestämda min och tränger mig före i alla köer och försynta Baba Evelina lommar efter mig och hälsar artigt och tror att han måste släppa före alla andra.

Jag lämnade Baba Evelina ett tag och när jag kom tillbaka var det panik. Han berättade att de hade sagd åt honom att gå hem . Man hunsar med försvarslösa människor. Som tur var så är jag inte försvarslös och han hamnade till sist i väntsalen till operation. Tyvär är jag inte alltid så kaxsig. En bror till Baba Evelina hade kommit och då åkte fega jag hem. Jag  lämnade pengar och en telefon hos dem och är beredd att åka tillbaka till  om dom de behöver mig.  Fortsättning följer.......  Hälsningar frånEwout

Ps. Det här med att reda ut tiden ser nog lite rörigt ut. Hoppas ni har överseende med detta. D.s

  Kl 06 på morgonen är kl 0 Tanz tid.
  klockan 7 på morgonen är klockan ett  .
  Så kl 12 mitt på dagen är kl 6  Tanzanisk tid. Eftersom då dagen  har pågått i sex timmar. /Lite knepigt

Vad är det som är farlig eller vanskligt här i Tanzania. Ärlig talat så är det mesta ofarlig. Människorna är vanliga och hjälpsamma. (så länge du inte tar upp pengar.) Pengar i vitas händer får oss att se ut som spargrisar och alla är plötsligen övertygade om att vi har obegränsade resurser. Ge inte dricks på landsbygden för då har du snart hela byn efter dig och vårt rykte blir förstört. Man har ingen respekt för den svaga menar man. Delar man omkring pengar hur som helst så uppfattas man som  nonchalant med pengar.
När jag vandrade på den stora marknaden KIRIAKO i Dar es salaam så kände jag att någon ville roffa något ur min ryggsäck. Jag tog tag i armen och brottade ner den. Folk kom rusande, för att klå upp angriparen. Jag hade jämt göra att skydda tjuven från att bli ihjälslagen. Hade det varit så att tjuven hade lyckats att stjäla ur min ryggsäck så hade han troligen fått applåder av omgivningen. (Man haller alltid pa den starkare) så visa dig inte svag är mitt motto.
Jag har blivit rånad en gång. Det var en tidig morgon på stranden (som heter Cocobeats) Jag var inte synlig för andra människor eftersom klippor skymde. Då kom det tre killar springande mot mig. Samtidig hörde jag att några komm springande mot mig bakifran. Killarna slog sönder flaskor och skrek åt mig att jag skulle ångra om jag gjorde motstånd. Jag tänkte ett ögonblick om jag skulle rusa ner i vattnet,eller ska jag skrika? men inget blev gjort. De tog min plånbok de tog min telefon, sen var de på väg bort, men en stannade och sa att han skulle ha mina skor....Jag böjde mig ner vid hans fötter och gestikulerade, att han misstog sig.  Insåg han inte, att mina stora skor inte skulle passa hans små fotter. Han tittade förvånat på mig som om han tänkte "Hur kunde en person  oroa sig för skostorleken när han blev rånad." Stämmningen ändrade sig. De andra killar kom tillbaka och sa att han skulle ge fan i mina skor.Vi stod en stund och dividerade och efter en stund beslöt de även att ge mig plånboken tillbaka med pass och visa kortet. De såg lite ursäktande ut och sa att jag förstod att de var tvungen att ta pengarna..... Jag hade inte känt mig hotad under hela proceduren men efteråt så var jag väl ändå lite skakis..

Vi var inne på att se oss omkring vad som är farlig eller vanskligt. Nästan alla som jag träffar här och som har varit en längre tid i Tanzania kan berätta att de har blivit lurade med pengar. Ens bästa Afrikanska vän ber om att få låna pengar och du kan vara näst intill säker på att du inte får tillbaka pengarna som har lämnat din hand. Jag hör många tänka "men sådant kommer inte att hända mig..." Tror mig vår blåögda omisstänksamhet  har försatt många i en svår situation.  Som den volontär som skulle hjälpa denna underbara Afrikan som enligt honom hade blivit bestulen på allt han ägde och hade. Hon förlorade alla pengar som hon lättroget ville hjälpa till med.
Det är några rastakillar i Iringa som har specialiserat sig på att sol och våra blonda blåögda tjejer. Trots alla varningstecken så lyckas dom förvånande nog väldigt ofta. Kom ihåg sol och vårare är mästare på att föra sig på ett belevat och bra sätt.
Ormar finns och de kan vara farliga så gå inte barfota i långt gräs... Spindlarna kan vara stora, mycket stora men jag har än så länge inte hört att dom är farliga.  Råttor kan finnas och råttor är inga roliga djur men de är ju inte direkt farliga. Det finns många  hundar som går lösa men dessa hundar är så skygga så de håller sig undan. Men tänk er för! Rabies finns och att få ett hundbett är inget att leka med.
Att skaffa sig en pojkvän eller flickvän kan vara vanskligt. Upp till 50 % av befolkningen byarna är Hiv smittade.
Att få blodtransfusion kan vara farlig av samma anledning.
Att åka buss från Dar till ex kan kännas farlig men det är förvånansvärt få olyckor med bussar medan många olyckor sker med lastbilar.
Nu ska jag ska pusta ut lite i denna farlighets runda. Om ni reser i Afrika var som folk det är inte så farlig och jag vill gärna återkomma med att berätta vad som är så härlig och underbart här.

Vid tangenterna Ewout

                         Sammanställning av samtliga verksamheter.


Den viktigaste och mest omfattande verksamheten är de fyra daghemmen. Dessa daghem är finansierad av den ideella föreningen Yatima Heart to Heart pg nr 900159-5.

Daghemmet i Matanana har 15 daghemsbarn plus att det kommer ca 60 skolbarn 5 dagar i veckan för att äta lunch. Det är tre personal som tar hand om arbetet här.

Daghemmet i Bumulainga har 10 daghemsbarn. Två mentalt handikappade ungdomar samt 80 skolbarn som kommer och äter lunch. Tre personal tar hand om arbetet där.

Daghemmet i Uluolole har 10 daghemsbarn samt 33 som kommer och äter lunch.Två personal har hand om verksamheten där.

Daghemmet i Mtula har 12 daghemsbarn varav en är en cp-skadad flicka samt att det kommer 35 skolbarn och och äter lunch.


Detta innebär att ca 250 barn är påverkade av denna verksamhet. Behovet av hjälp är mycket större. Nu
 kan vi bara hjälpa barn upp till klass 4 men vår önskan är att kunna ta emot behövande barn upp till klass 7.

Andra verksamheter som inte faller under den svenska föreningen är följande.

Storfamiljen Mamma och Pappa Ewout och Salome i en omfattande storfamilj med 4 småbarn.5 knattinga och 8 ungdomar.Dessutom en hel del volontären och andra gäster som här kan mötas runt grytan.

Odlingen är på ca 4 ha och 50 ha skogsmark.Att det finns många grisar sätter sin prägel på i stort och smått.och tillsammans är det nu ca 80 grisar. Dessa grisar är frigående inom en större inhängnad. Att det finns många grisar påverkar odlingen på ett possitvt sätt eftersom det blir lättare att genomföra en bra växtlighet. Marken blir ogräsrensad och gödslad
Förhoppningen är att vi ska kunna ha odlingar med växter till naturmedicin. Grisköttet ska förädlas genom rökning och torkning. Vi försöker i görligaste mån att tillämpa biodynamiska odlingsprinciper.

Saba är ett hem i Iringa för gatubarn och på annat vis behövande barn. Vi hjälper denna verksamhet genom att bemanna med 4 volontärer där. Vi håller nu på att bygga ett litet bageri där vi startar en yrkesskola för bagare. 

Volontärerna som kommer till vår verksamhet har varit från Holland och Tyskland men de flesta kommer från Sverige genom kontaktförmedlingen Volontärresor i Stockholm. Volontärerna är en viktig del i att projektet här har kunnat utveckla sig och ska  fortsätta att utveckla sig.

På grund av de olika verksamheterna så finns det meningsfulla uppgifter till många volontärer. Man kan bo i Iringa och arbeta med gatubarnen. De kan även bo enkelt på de olika barnhemmen so finns här och snart är även stora huset i Bumulainga klart och då finns det även rum där för några volontärer.

Vi lägger ner ett omfattande arbete på "Barnens rättigheter". Syftet är att kunna påverka så att barn inte ska behöva bli slagna i skolorna längre. Vi arbetar mot sexuell utnyttjande och mot barnarbete. I programmet som vi presenterar utlovar vi stöd till de skolor som låter sig påverkas positivt till detta. (Jag är mycket angelägen att kunna få hjälp med att köpa en filmprojektor till datorn så vi kan visa kunskapsförmedlande filmer)

Vi hjälper ett 15-tal handikappade i Mafinga. Tre handdrivna rullstolar har inköpts. Vi stimulerar även till att man i cooperativ anda utvecklar produkt tillverkningen.

Vi har även ett 50-tal hivsmittade människor som vi stimulerar till cooperativ verksamhet.

Detta var en summering av det viktigaste i verksamheten. Sedan att vi bygger hus till behövande familjer och hjälper barn och och andra behövande individer är för oss en självklarhet.

Mycket arbete men även mycket stimulerande.

Hälsningar från Ewout.

Hungriga barn

Och här är det nya huset som ligger på gården . 

Lägger in en bild på barnhemmet som byggs i Bumulainga

Vilken gnällpelle jag var igår!!!!
Jag är trött,jag är trött! Men som tur är så hjälper det att få känna sig svag ibland och detta med att vara utled på den Afrika och mentaliteten här tycks förekomma då och då hos de flesta västerländare som arbetar här. Som tur är så går det fort över hos mig.  dessutom har jag  inte har tid med några trötthetssyndrom.
Idag ska budgeten betalas till de olika daghemmen och lärarna ska ha sina löner. Pengarna till denna månadsbudget kommer in som gåvor till vårt 900159-5PG konto. Det blir en summa av 10.000 SKR . Dessa pengar räcker till att ge mat till 220 barn under en månad samt löner för 10 medarbetare som tar hand om dessa barn. Ett stort tack till er alla som bidrar till att allt detta är möjligt.

Jag blir så glad att det finns människor som hjälper oss att hjälpa och när jag ser barnens strålande ögon och glädje då känner jag  att allt arbete är till nytta och det är är ett underbart resultat.

Denna glädje är det som ger oss kraft att fortsätta vårt arbete här. Det är inte myndigheter och folk i ledande ställning här som kommer med uppmuntran.Det tycks sitta djupt inne att man hjälper för hjälpandets skull och man märker gång på gång att om man hjälper så är det för den egna vinningens skull.

Det har varit tunt med volontärer ett tag. Martina som är här nu kämpar tappert och hon tycks få bra kontakt med våra afrikanska ungdomar.Det ska också bli roligt mitten på september då det kommer det 7 nya volontärer och eftersom vi har flera projekt på gång och all arbetskraft kommer att behövas så känns det väldigt bra.

Det är en febril verksamhet på gång att få alla tak på plats innan regnperioden börjar. Det är det stora huset i Bumulainga och huset vi håller på att bygga för en 10-barns mamma, samt bygget i Matanana... Grästak måste ses över på flera ställen, underhåll och förnyande på de nu ca totalt 15 hus som finns.

Nej idag är jag inte trött. Bara så glad och tacksam.
Kram till er alla som tål att bli kramad... och till Er andra hälsar jag artigt ./Ewout

Hej vännerna i Sverige. Jag är ganska trött .

Det är så mycket som inte fungerar som i Sverige . En evig kamp om pengar. Vi håller på med barnens rättigheter och i det så kräver vi förändringar.Och vem tror ni är vårt största hinder att snabbt genomföra denna egentliga självklara strävan ? Jo det är myndigheter . Plötsligen finner man sig stående i den anklagades bänk. "Varför hjälper ni inte mera än vad ni gör... Varför hjälper ni inte gamla änkor m.m. Och nu är jag trött.

I morse var det tur att vi har en  minibuss för det var många barn som behövdes tas till lasarettet. Malaria är ett mindre problem här än i ex Dar es Salaam, men nu var det ändå flera av barnen som konstaterades ha malaria. Salome är sjuk av tandvärk och hon drar sig för att gå till tandläkare. Baba Evelina var på lasarettbesök i Iringa, och på måndag  kommande vecka är tid avsedd för hans operation. ( hans enda hand ska amputeras)
Det blir inte bara att ta honom till läkare det är även att bada honom , att trösta honom och följa med honom till de olika avdelningarna Sedan  behöver han matas, hjälpas till toa osv. osv.  Jag är ganska trött.

 Det är så otrolig svårt att hitta medarbetare som verkligen är till hjälp. Bara en så enkel sak som att hitta någon som kan vara vår chaufför ( förutom våra unga killar men de går i skolan)  Föraren som jag prövade började köra egna transporter och hans telefon var avstängd när jag behövde honom. Jag är trött. Bäst att jag åker hem och lägger mig tidig ./ Kram Ewout.

När började det egentligen? Var det 2004, då Ingalill och jag  för första gången reste till Tanzania eller var det kanske redan 1942 när jag föddes i Indonesien.

Min far var jägmästare i Indonesien, och redan 1940 hade  min mor redan  fått sitt första barn , min bror som hette Jan Willem.

Jag minns inte hur allt förhöll sig, men har fått veta att Indonesien var ett slags paradis för Kolonisatörerna från Holland tills dess att kriget bröt ut 1943. Japanska soldater kom i tusentals på cyklar. Ockupationen var ett fakta och Hollandare hamnade i interneringsläger. Min far i ett mansläger och min mor med två små barn i ett annat läger. Vi blev kvar där under hela kriget d.v.s. under tre år.  Vart det var minns jag inte, men min mor har berättat om denna tid.

Den lilla familjen bodde under hela tiden på en liten brits. Min bror hade TBC och for mycket illa och även det lilla barn som jag själv var, så var jag flera gånger på svältgränsen. Det sägs även att jag togs om hand av infödingar under en period (vilket skulle ha räddat mitt liv). I vilket fall som helst var det då det började. Håller jag på med att försöka rädda små barn, eller håller jag fortfarande på att försöka rädda mig själv, och har det lilla barnet som jag var ett minne från dessa orimliga omständigheter?

 Om vi antar att det var 2004 nar vi kom första gången till Tanzania, så var det så att vi kom som turister. Vi var mycket välkomna till en stor gård i Matanana. N.l Kibidula gård.

 Här kunde Ingalill och jag uträtta mycket, eftersom vi båda har stor erfarenhet av jordbruksarbete. Under denna period, sa blev jag ombedd att predika i en liten kyrka i Ulole. Det föreföll mig ganska genomförbart eftersom jag vid flera tillfällen i mitt liv har besökt olika kyrkor. Jag hade god hjälp av en duktig översättare i en pastor som även knuffade mig i rätt riktning. Han sa att den lilla skaran av kyrkobesökare inte uppfattade annat än att jag var en van predikant. Mina ord och tankar drogs gång på gång till de barnen som jag hade upplevt under perioden här. Vid ett tillfälle bad jag församlingen att ställa sig i en cirkel och jag lade mina händer på vars och ens axlar. Det spännande som inträffade var att jag fick inspiration att tilltala var och en på olika sätt men hela tiden handlade det om de föräldralösa barnen som behövde hjälp. Faktum var att jag fick en Guds kallelse. Kan man tänka sig så vansklig det kan vara att åka på semester till Afrika.
På natten våndades jag ordentlig. Det är ju inte var dag som man får en kallelse av Gud, och denna kallelse krävde handling.

 Jag bestämde mig då för att detta med att hjälpa behövande barn skulle bli min livsuppgift. det första som krävdes var att ha en plats att vara på och då tanken föddes att försöka hyra en byggnad och öppna ett dagis for barn som behövde stöd. Och stöd det var många barn som behövde i ett område där nära nog hälften av befolkningen är infekterade av Hiv/Aids, där finns det många föräldralösa barn. Allt föll sig väl och vi kunde disponera en lämplig byggnad. Och redan efter en manad var daghemsverksamheten YATIMA MOYO KWA MOYO ett faktum. Efter invigningen av detta dagis så blev jag  tvungen att åka till Sverige och arbeta som bussförare åt Swebuss för att tjäna välbehövliga pengar men tankar var mest hos barnen i byn Matanana.......... Ja det var nog ungefär så det hela började.

Nya tag, nya äventyr. Jag har tröttat ut Maria med allt arbete att ta hand om redigerande och införande av ewoutblogg. Catharina Lind har nu av ren hjälpsamhet och okunnighet sagt att hon kan tänka sig att hjälpa mig att föra in bloggen.
Jag har den underbara undertiteln Dyslexiker. Och denna titel berättigar mig till att stava som en kråka. Dessutom är alla svenska bokstäver inte med på Tanzaniska internetcaféer. Så jag är mycket tacksam att Catharina vill hjälpa mig med dagboksskrivandet. Catharina har just varit för andra gången i Matanana. Hon är fadder till den lilla Vittnes. Det vore bra om Catharina tar sig friheten att skriva om sin resa i denna blogg, eller att hon hänvisar till sin egen blogg.

Projektet har kommit in i ett nytt skede. Från att ha varit mitt personliga engagemang, så är det nu allt fler människor som förbinder sig med det angelägna arbetet som ligger och pockar på uppmärksamhet.
Alla ställer vi förvånade frågan varför Afrika är så fattigt, och ibland förvånar vi oss över att Afrika inte är fattigare än vad det är. Men faktum är att det pågår en utveckling till det positiva. Människorna är bättre klädda än vad jag såg när jag kom för första gången 2004. Misären är mindre. Och frågorna handlar inte så mycket längre om att ge mat för dagen. Nu är det frågor som socialt ansvar, skolutbildning, jordbruksutveckling, tillgång till globala kunskaper m.m som pockar på uppmärksamheten.

Vårt arbete omfattar inte längre enbart att hjälpa de föräldralösa barna. Vi ägnar oss åt byarna mera i sin helhet. Ställer frågor om socialt ansvar, aktiverar inkomstbringande verksamhet. Tittar på utbildningskvalitet. Hjälper till med marknadsföring av byarnas produkter. Ambitionen är att i denna socken där vi arbetar kunna vara en av drivkrafterna till en utveckling. Vill till och med gå så långt att denna socken ska kunna bli ett exempel, ett föredöme som kan följas av andra områden. Jag skulle uppskatta mycket om denna blogg kunde bli ett forum för diskussion. ”Hur kan utvecklingsländer utvecklas? Vad är västvärldens roll i denna utveckling?”

Hej så länge. Ewout