God morgon, habari aseboi, kamwene nogeyowe.. Habari akasi.

Morgonhälsningarna stutsar omkring. Jag trivs i vimlet av morgonvaknande människor. Alla sopar rent framför sina hus butik eller försäljningsplats. Smutsen åker från höger till vänster. Alla vill ha snygg framför sitt, men smutsen finns ändå kvar. En kraftig vind kan kanske blåsa det utanför siktfältet.
Glada morgonhälsningar stutsar hit och dit. Jag blir inkluderad i gemenskapen och det känns behaglig. Jag tog mig för att hitta ett billigt gästhus.
For tolv kronor fick jag ett skapligt rum med rena lakan. Toa på ytterplatsen. Husets mamma kom och stoppade om mig. Hon tyckte att jag var lite slarvig så hon ordnade med mina kläder och föste ut mig till pumpen. Hon ville inte veta av några smutsiga pojkar på sitt hotell. Sov alldeles utmärkt och förutom några vassa insektsbett var allt lugnt. Kom nog ett steg närmare att vara ett i det Afrikanska samhället. Är idag bjuden att predika i en Lutersk kyrka. Det ska bli rolig. Skulle egentligen ha behövt ha ha Johannes med mig. Hans ljuva väsen får alla att förstå kärleksbudskapet djupt in i sjalen.

Vi har lite bekymmer med att det är flera gäster som trots alla förmaningar inte har förstått att moderera sitt kärlekssvall till barnen.
Barnen blir och vill bli slukade av de många gästande MUSUNGOS.
Man glömmer bort att dessa barn ska bo i det Afrikanska samhället. Att man sen åker hem och lämmar kvar ett rotlöst vilset barn. Detta är en av de svåraste saker som vi tampas med. Det ar emellanåt så illa sa att det kan äventyra hela syftet med vår verksamhet.

15- åriga Tomaini har varit borta från oss under en period. Hon var hemma hos sina släktingar. Nu såg jag att hon har knuffat sig en plats i vår gemenskap igen. Hon är en fin flicka som gör rätt för sig. Jag frågade henne om hon bara var på besök eller om hon var tillbaka hos oss för en längre tid." Jag är tillbaka för en längre tid. Jag behöver komma undan från min släkt för man vill tvinga mig att sluta skolan och att jag ska gifta mig, och eftersom jag inte vill det så måste jag komma undan från släkten. Salome vill förankra att vi tar hand om Tomaini hos byledningen. Det är ju inte utan problem att stötta en tjej i hennes frigörelseprocess. Den lilla späda Tomaini har i alla fall hela mitt stöd. Hoppas att allt ordnar sig för henne.

Hälsningar Ewout.

　

Pg-nr Moyo kwa Moyo

 

Efter förfrågan lägger jag ut gällande Pg-nr för

Moyo kwa Moyo.

Pg-nr 631982-6

Fantastiska volontärer sliter och kämpar med färdigställandet av barnhemmet i Matanana.

Invigningsfesten kan förhoppningsvis bli innan de åker till Sverige igen i slutet av november. Inredningen är en betydande kostnad. Sängar bord och stolar, skåp, hyllor sängkläder, gardiner. Det är mycket att kämpa för. Huset blir mycket vackert. Det har lagts stor möda på att få allt brandsäkert. Väggarna går högt upp mot taket så att en eventuell eldsvåda ska begränsa sig till ett enda rum. Under driften får inga levande ljus förekomma i huset. Eldning för varmvatten sker på särskild plats utanför byggnaden. Belysningen ska fungera med ett solcellssystem. Vattnet ska komma med självtryck från pumpen och en större behållare. Det är ett antal barn från Mafinga som ivrigt väntar på att bygget ska bli färdigt så att de kan bli del av vår härliga storfamilj.

För ett par dagar sedan anställde vi en 18 årig- tjej. Hennes uppgift ska vara att på heltid ägna sig åt våra småbarn. Hennes namn har än så länge inte fastnat i min porösa skalle men något på Sakira..... Hur som helst så vädjade hon om ett arbete. Hon berättade att det var svårt för henne att få ett arbete eftersom hon har en "obrukbar hand.
Som litet barn hade hon ramlat i elden och brandskadorna hade bland annat orsakat ett stort sår på armen och baksidan av handen. Såret hade läkts och nu har hon i arton år varit handikappad eftersom handen hade läkts ihop med underarmen. Jag våndas när jag tänker på att ingen har kunnat hjälpa henne. Hon måste ha träffat människor som liksom jag kunde ha insett att en ganska ringa operation kan befria handen från sitt låsta läge.
Samtidig jublar jag att vi är i ett läge där vi kan hjälpa henne att träffa en kirurg som kan utföra operationen. En så stor sak för hennes fortsatta liv och en så liten insats från vårt håll. Jag har redan ordnad med att hon kan träffa en kirurg i Iringa . Hon kan bo hos vänner till oss där och jag tar ut glädjen i förskott genom att se henne framför mig med en fungerande hand. Hon har god hand med barnen och jag kan se henne som en viktig medarbetare i vårt framtida arbete.

TACK GUD ATT VI FÅR VARA TILL NYTTA FÖR ANDRA MÄNNISKOR.
TACK GUD ATT VI FÅR GLÄDJAS ATT VARA DITT VERKTYG.

Tänk så mycket bortkastad tid många av oss lägger ner på uppgifter och umgänge som efteråt bara känns som spill tid.

I min ålder kan jag nu se att man borde ha haft kraft att avhålla sig från dessa spilltider i ett mycket tidigare stadium.
Lyckan är uppenbarligen inte att man kan vältra sig i pengar (även om pengar kan vara bra att ha) Men lyckokänslan uppstår när man kommer till sin rätt. När man kan vara till nytta och man känner att man utvecklar sig. Jag har det inte alltid lätt i min nuvarande situation men även svårigheterna som jag möter kan kännas som en utveckling, som att vara mitt i livet.
Borde tidigare i mitt liv ha lärt mig att inte låta mig bekommas av andra människors irritation och missbelåtenhet. Detta bara belastar och det är som om en del människor inte är nöjda förrän även andra människor är lika olyckliga som de.

Håller på att inreda mig ett EWOUT boende i anslutning till verksamheten (200 m från restaurangen). Det är ett fint hus med tre rum och ligger fint till och det är en fridfull plats. Här ska jag kunna dra mig tillbaka när det är för mycket barnskrik och turbulens. Har ska jag ha min skriv och lässtuga. Kunna möta medmänniskor som har behov av att samtala. Jag ska ha en särskild plats där mina älskade barn ska kunna trivas i ett enskild möte med mig. Akisa kanske behöver göra hemläxor Sauwady kanske vill vara lite med babu eller Johannes kanske vill komma och vara med sin pappa.

Jag är kanske lite tjatig om Johannes men han får mitt pappahjärta att galoppera.
I morse så var vi tillsammans till en sugga som håller pa att grisa. Johannes var helt fixerad av vad han såg. Det var i stort sett omöjlig att få honom att gå vidare på vår promenad. Vad kan en ettåring förstå av vad som händer? För mig är det helt tydligt att ett litet barn ser och vet mera än vad vi kan föreställa oss. För mig är det tydligt att barnet kommer med en mängd innehåll i sitt bagage och att det är vår uppgift att vara lyhörd och ta tillvara allt innehåll som barnet kommer med.

Hälsningar Ewout

Går omkring här med min lilla Johannes.

Han är nu en stadig kille och går omkring och finns överallt och i dag så klättrade han
i en besvärlig situation och vad hände?
Jo han föll ned och grät. Jag skulle ta upp honom men det var inte önskat från honom. Han provade igen och föll ner även den andra gången. Mitt fadershjärta våndades " Låt mig få hjälpa dig"!!… Men nej han skulle absolut prova även en tredje gång. OCH GRÅTANDES LYCKADES HAN.

Med tårfyllda ögon men belåten stod han högt uppe på den besvärliga ställningen. Hans stolta pappa kramade om sin härliga son.
Men nu var det tydligen sovdags för han gäspade efter all ansträngning. Jag fick hjälp att knyta fast honom på min rygg och omgivningen skrattade hjärtlig.

 Det är tydligen inte så vanlig med att en pappa bär på sitt barn. När vi väl kommit iväg så piggnade Johannes till och han tog avspark mot min rygg och han näst intill ströp mig. Min starka Johannes gav sig inte han skulle ur barnduken. Han lyckades få sitt huvudet i kläm och mig nästan strypt så jag fick gå ner på knä och försöka att veckla oss ur strypgreppet.
Som tur var så kom någon till vår undsättning och nu är jag lite orolig för att den räddande ängeln kommer att skvallra för folket i byn över min prekära situation. Fick även intrycket av att ryktena redan hade spritt sig.
När Johannes och jag besökte ett bröllop på eftermiddagen så dansade vi till brudparets ära och det var ingen måtta på omgivningens uppmuntrande påhejande. Johannes är allas stjärna.
Jag har aldrig skådat ett barn som är så uppskattat och beundrad av alla .

Kramar till Er alla från den stolta fadern

Hej alla vänner och läsare !!!

Vi har det bra. Ett fantastiskt gäng med Volontärer arbetar hårt med
återuppbyggandet av barnhemmet i Matanana
Tiden går och dagboken kommer i kläm på grund av tidsbrist.

Det börjar bli allt flera viljor som vill påverka  projektet. För det mesta är detta positivt och uppgifterna är obegränsade. Men tyvär tycks man mest se de uppgifter som jag har tagit som min uppgift och det är tydligen svårare att hitta uppgifter på sidan om "min kaka'
Min åsikt är att det finns många sätt att lösa uppgifter på och att det inte är kreativt att försöka att ändra på "MITT" sätt att lösa mina uppgifter. Lika lite som det är kreativ att jag lägger ner möda på att ändra på andra personers sätt att lösa DERAS uppgifter.

Det är bättre att varje person som har ambitioner att verka här tar sig en egen uppgift och sköter den på sitt egna sätt eller att vi kommer överens om att jag delar med mig av en del uppgifter och att vi har ansvarsområden som vi vill arbeta helhjärtat med. Jag ser mitt ansvarsområde i Restaurangen, jordbruket och storfamiljen.. I dessa områden vill jag vara lyhörd för konstruktiva råd, men jag vill vara ensam i beslutsfattandet.!!!

Ordet FRIHET är ett bärande ord som borde användas flitigare. I vårt sociala umgänge belastar vi gärna varandra med vår oro, frustation och vårt behov av att dominera eller liknande. Jag kan komma med ett förslag men måste lämna frihet till den andra att bejaka mitt förslag eller att förkasta det. Detta gäller särskilt i mötet i vår olikhet. En kvinna har ett annat sätt att lösa ett problem än en man. Kampen hårdnar och friheten kommer i kläm. Olika kulturer, olika åldersgrupper. Olikheterna är ju oändliga. Men i frihet kan jag påverka och i frihet kan den andra ta emot eller avvisa min påverkan.
Hälsningar från oss i Matanana