Igår hände det som man har ängslats för och förfasat sig över. I den hårda blåsten kom elden svepande i det höga gräset. Skrik och skrän. Moto moto, -elden är lös! Mina frodiga buskar som jag var stolt över bröts av och användes som eldbekämpningsverktyg. Där elden inte var alltför hög sprang någon och slog med kraftiga lövruskor i eldskanten följd av ett litet gäng som såg till att det blev helt släckt på den sträckan. Mitt grästak på ladan (förmodligen det största taket i byn) hade just blivit klart under dagen, men nu såg det hotfullt ut när flera meters hög eld kom dundrandes. Det kändes bra att det var odlad mark emellan, och att det är ganska grönt på mitt ställe. Vi klarade det, Angelina, Witness, Sara med flera. Trötta men uppspelta kunde vi koppla av. Mitt i eländet var det en härlig känsla att kämpa skuldra vid skuldra. Jag älskar sådana stunder av gemensam strid. Om jag tänker på mitt liv är det dessa stunder jag minns mest. Äventyr som man med nöd och näppe överlever. Man är mitt i livet! Att bekämpa elden handlar mycket om att inte ge tappt, att inte ge upp för det till synes ofantliga eldhavet. Så snart elden hamnar på ett lugnare ställe är man på den, innan den når fram till nästa stycke högt gräs. Jag märkte att min initiativförmåga var viktig och jag blev en naturlig ledare. Stackars Stuart stod ängsligt vid sitt hus och hela familjen hjälptes åt att slänga vatten på taket. Ingen gick ut för att stoppa elden innan den kom kritiskt nära bebyggelse. Själv hade jag i stridens hetta kommit ganska långt hemifrån. Nu är allt lugnt igen, och genom att stora stycken är brända är eldfaran för vår del inte så stor längre.

Förkylningen är allomfattande. Drag – kalla vindar. Det är inte så kul att bli serverad av en förkyld person som snörvlar och fräser. Det förväntas stor brist på mat till hösten, och det förbereds inget att lindra hungern som är på väg in i hela Afrikas horn. Man tror till och med att regeringen sitter kvar på matförråden för att invänta prisstegringar som då kommer dem själva tillgodo. 80 % av nötkreaturen har dött. Det jag mest håller på med är att bygga i lera och halm, inte för att det är ovanligt eller exklusivt, utan därför att det är det gängse. Jag vill gärna lägga till saker som jag tycker fattas. Kvalitet – skönhet – isolering – hållbarhet.

Gästhemmet kommer att bli en skönhet: varmvattenberedare – badkar - bra belysning m.m. Jag har bestämt mig för professionella halmtak. En yrkesman kommer att lägga dem. Har beställt 3000 halmkärvar, och måste nu tänka ut en ändamålsenlig och vacker takkonstruktion. Till att börja med över samlingsrummet ”Bandor”, och över den första gästlägenheten. Det är en hel del som man får lära sig.

Ett gäng barn söker kontakt på avstånd genom att göra konster. Jag bjuder dem på kex ur en korg. I ett vips är korgen tom, - inklusive de matvaror som låg i botten.

Ber om ”koffi” och servitören börjar skämtsamt klatscha till mig. ”Ja, du bad om koffi, nu ger jag dig koffi som betyder slag! Men du vill ha kakawo (kaffe)". Det blir inte lätt att lära sig swahili.... Litet exempel: ”Intumiski wa kike wa kazi za nyumbani” betyder hemhjälp. Infektion: ”ugonjwa wa kuambukiza”. Annars uttalas många igenkännbara ord med ett i på slutet: koran – kurani, cykel – baiskeli.

Hej vänner! 

Allt är höljt i ett fint damm av lera. Blåsten, bygget och torkan… Det drar genom springorna! Måste tillverka trösklar! För det drar mest därifrån. Jag har det mycket bättre än andra här i byn, men ändå är det jag som dagarna i ända håller på med förbättringar. Billast efter billast med ved går åt för att laga maten åt barna. Långa vedträn sticker ut ifrån brasan. Det är ett orimligt drag i dessa eldar, och värmen far ut i skorstenen (där det finns skorsten…) Detta att göra mer bränslesnåla kaminer är en högst prioriterad uppgift. Det vanligaste sättet att elda för matlagning, värme och belysning är att elda mellan tre stenar. Inomhus utan skorsten är det ett rent helvete att vistas i dessa rum. Det är ett drygt arbete att hämta ett vedknippe som sedan eldas för kråkorna. Barnen har så lite egen fritid. När jag tittar ut genom fönstret går en 4-åring för att hämta vatten. En plastdunk på ca. 7 liter på hennes huvud, och samtidigt kånkande på och dragande på sin 1-åriga bror. Hon är inte ledsen eller besvärad, hon vet inget annat, och hon är inte direkt från en fattig familj. Just denna flicka som tar hand om en liten barnaskara (som en dagmamma) brukar som utflyktsmål göra en runda till mig. Där står hon en stund med 3-4 småbarn och ser om det blir någon utdelning i form av kex eller godis. Ibland blir det inget, och då tar hon en unge på ryggen och travar iväg igen. Inga sorgsna miner eller synbar besvikelse. Detta att barn tar hand om småbarna är ett märkligt fenomen. Ingen tycks reagera. Mammorna är inte ointresserad av sina bebisar, men det är mycket naturligt att låta syskon ta hand om småungar, och då menar jag bebisar, 1-åringar, 2-åringar som tas om hand av en 4-5-åring. Alla är förnöjsamma och belåtna med situationen. Även de små låter sig glatt kånkas och dras i. På ett vis är det mycket bättre än i Sverige, där ungar blir uppfostrade till att ta kål på en hel skara av serviceomgivning.

Har köpt det första lasset av handsågade eukalyptusbrädor. 8”x1”, 2”x4”, 6”x6”. 188 brädor. För mig känns de oerhört värdefulla. De passar utmärkt i min naturmaterial- och hantverkstanke. Man kan verkligen imponeras av skickligheten att såga så tunna, breda brädor för hand. Man fäller först de ibland metertjocka stammarna, kupar dem med timmersvans och gräver en grop under stammen. Man markerar med ett svärtat snöre var sågsnittet ska vara. En man nere i gropen och den andre stående på stammen. Sen sågar man itu stammen och därefter bräda för bräda. Ett oändligt kraft- och uthållighetsarbete. Man kommer titt som tätt att tänka på kraften som fanns i uppodlandet av torp i Sverige på stengärdesgårdar, och på berättelser om 100-kilossäckar som bars uppför trapporna i ett magasin o.s.v.

I och med att jag åker och undervisar i skolor ser jag hur underlägsna flickorna är. De tar inte för sig, de kan inte tillgodogöra sig undervisningen. De har en anteckningsbok, men kan endast skriva av vad läraren skrivit på tavlan. Ungdomar är fostrade att vara lydiga, följsamma, arbetande varelser. Eget tänkande är fjärran. Även i AIDS-frågor kommer det fram nya vinklar för mig. En okunnig flicka är en oskuldsfull flicka. Kärleksakten är våldsam och aggressiv här i Afrika. Även detta bidrar till större risk för Hiv/AIDS-smitta. Att använda kondom är att vara ute i en förbjuden relation. Så genom att inte använda kondom markerar man att relationen är kärleksfull, förtroendefull och tillitsfull.