söndag 8 september 2013

Alla vill vi vara del i ett större livsbejakande äventyr.



Hitta en uppgift som är värd att dö för. Som att finna kärleken eller att rädda en medmänniska, och igenom detta finna en gemenskap med livet. Att finna detta skulle ta bort rädslan för döden och lyfta oss ur den trånga verklighet som vi lever i.
Jag kan anse mig som en lycklig människa. Har upplevda stunder stunder av en sådan upplevelse. Men tyvär har det varit stunder och inte ett bestående livsinnehåll.
Kärlek har givetvis en sådan känsla.


Särskilt ungdomskärlek kan ge en upplevelse av att den åtråvärda har vandrat på den plast som nu skiner som av guld.
Helt vilset har jag som en kärlekskrank varelse sökt mig till platser där hon har lämnat en vittring av sitt väsen.

Hon som senare blev min hustru har givit mig förvirrade stunder där tid och plats har ersatts av känslor så starka att de inte kan suddas ut på en livstid.
Mina barn i vårt äktenskap har givit mig liknande outsuddbara stunder av lycka. Nu har de växt ifrån mig och jag sitter fången i minnen som inte är egentliga längre. Skilsmässa och nya livssituationer både för mig och mina barn.
Man söker att ersätta denna svindlande förlust med tillfälliga möten. Man söker desperat att ersatta tomheten i sitt hjärta med häftiga upplevelser men hittar endast tomhet.!

Att slänga sig i dödsföraktande händelser, riskerar att gå under men till sin egen förvåning överlever man med sin tomhet. Frasen tiden läker alla sår tycks vara en realitet.
Nu är man in i en hel annan tid . Totalt ojämförbar med den tidigare livssituationen.
Jag mötte i denna nya tidsepok som kan jämföras med en reinkarnation i ett nytt liv. Den drömbild som min nya själ hade behov av. Exotisk, ungdomlig, vild oberäknelig, ouppnåbar. Hon stod framformig som en hägring och ville vara min livskamrat. Jag klamrade mig fast, hon kunde fylla all tomhet i mitt hjärta. Tillsammans upplevde vi kärlek äventyr, nya upptäkter.

Vi skrattade tillsammans förvånade oss och upplevde svindlande stunder. Vi grät över barn som dog i vår närhet eller människor som for illa. Vi sprang tillsammans för att rädda ett barn i fara ,vi grät och slogs sida vid sida och kände vittring av döden.
Men vad vi visste var att vi levde och var tillsammans. Vi somnade i varandras famn, och hon födde vårt barn.
Detta barn som vittnar om vår gemenskap och som ser ut som både hon och mig. Det vittnar om vår gemenskap.
Detta barn är ett påtagligt bevis på att vi finns i en delaktighet över tiden.

Ewout...

 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar