torsdag 20 februari 2014

Del 3 - Ewouts berättelse

Minns inte mycket av denna resa tillbaka till Holland. Tror att det åter var fartyget Wilhelm Ruis. Klart att det hände saker på en så lång resa. Vid ett tillfälle var det upprörd stamning då något barn hade begått självmord, hade hängt sig i trapphuset.
Klart att man minns bilden av ett barn som dinglade i ett rep och tanker på hur mycket ångest som måste ha funnits inför detta beslut.
Kan lätt minnas den lyxiga miljön på fartyget. Resan tog flera veckor och vi barn hittade våra tillfällen att leka. Lite äldre tjejer lekte doktor med oss mindre barn och sexualiteten hade fått ett första ansikte.

Då vi var åter tillbaka I Holland bodde vi först hos min Oma och Opa. Opa var direktör för elektromotorfabriken Hemaf.
Jag skulle gå i skolan i Hengelo. Hengelos schoolvereniging är en stor skola. Jag kände mig mycket bortkommen. Första skoldagen var det en tjej från samma klass som började dansa en liten dans framför mig, hon sjung;

Nej, nej, nej du får mig inte kyssa, nej, nej nej det är ingenting för mig. Min mamma hon har sagt var då förståndig barn, kyss inga pojkar som vill linda dig i sitt garn. Nej nej nej du får mig inte kyssa nej nej nej det är ingenting för mig.

När sången var klar så vände hon ansiktet mot mig och hon sa “nu får du kyssa mig.” Jag minns denna min tidiga kvinnoupplevelse, minns till och med att hennes namn var Nikolai.
Min bror var vid något tillfälle inte i skolan. Han gick i trean och jag i ettan. Jag blev kallad till hans klass, man beordrade mig att dricka hans mjölk som barnen i trean brukade få varje dag. Jag var inte van att dricka mjölk och dessutom sa var det skinn på mjölken. Jag stod bredvid katedern medan hela klassen tittade på och skulle dricka mjölk med skinn som jag avskydde. Jag kräktes inför hela klassen med vad jag tyckte var stora barn och den förödmjukelsen sitter nu efter 65 år fortfarande djupt i mig. Berättade denna historia vid ett senare tillfälle i mitt liv för min mamma som då var över åttio år. Hur kan sådana upplevelser sätta en så starka prägel? "Ja jag vet säger min åttioåriga mamma, jag har grämelsen från min barndom som stör mig än idag"

Jag sitter på mitt barnhemsprojekt i Tanzania och har själv under tiden hunnit bli 71 år gammal och undrar hur mycket jag minns eller om minnena har hunnit glida iväg från verkligheten.
Har lite svårt att koncentrera mig på minnena eftersom även nutiden är ganska intensiv och uppmärksamhetskrävande. Dagens dilemma är att när jag idag gick till grundskolan för att betala skolavgiften för 7 av våra barn så visade det sig att två av våra barn var kvarsittare i sin klass. Och nu tanker jag att hur är detta möjligt? Jamesy som är ett storvuxet barn, tämligen intelligent, pratar bättre engelska än sin lärare och han blir kvarsittare i ettan. Alfa som är i trean ett raskt och livligt barn, han blev kvarsittare i trean. Vad ar orsaken? Har vi gett honom fel utgångsläge? Om inte annat så har vi givit honom ett annat utgångsläge. Dessa våra barn är mer bildade än sina klasskompisar. De kan kommunicera med vuxna. Att bli kvarsittare i ettan där undervisningen är mycket undermålig måste bero på andra saker. Vi har inte blivit kallade till skolan där vi skulle ha blivit varnade för annalkande kvarsittning. Nej det måste bero på något annat! Har vi gett barnen ett utgångsläge som inte blir uppskattad i denna efterblivna landsbygd? Jag känner även av det när jag tänker på min skoltid. I mångt och mycket var jag före de andra barnen men mina kunskaper var inte strikt jämförbara med mina klasskamraters. Man kunde inte sätta jämförande betyg.

Jag grämer mig verkligen över skolans formande (på sätt och vis fördummande) kunskaper. Annat än det jämförbara blir inte uppskattat. Hur uppskattas social kompetens, kreativitet, konstnärlighet, verbal kompetens, musikalitet m.m? Om jag blickar tillbaka på min skoltid och ser vilka barn som till slut blev de mest framgångsrika så var det inte automatiskt de barn som hade högsta betyg i skolan.
Måste nu ta ställning till hur vi ska hantera de aktuella fall av vara barn som far illa. Vi erbjuder skolan att hjälpa till med engelskundervisning och globala kunskaper men jag känner att skolan tar rollen att konservera förlegade kunskaper och har svårt att bejaka kunskaper som hör framtiden till .

Okej åter till mina minnen. Vi är i Holland och karusellen med flyttande från skola till skola hade börjat. Till slut blev det 14 skolor i grundskolan. Dels på grund av att min mammas sökande att finna boende i efterkrigstidens Holland var ganska tröstlöst. Flyttande hit och dit. Misslyckanden i än den ena skolan än den andra skolan. Jag var alltid i ett annat skede än de andra barnen, var alltid efter med det aktuella läroämnet. Jag var (eller blev) en svag elev. Att vara svag innebär att alla behandlar en där efter och svagheten cementeras och till och med ökas. Jag blev mobbat såsom ofta svaga elever som inte passar in i gängen blir. Till slut började det talas om att jag borde passa bättre i särskolan.
Lösningen kom till slut när min mamma hade klokheten att sätta mig i en Waldorfskola.
En skola som har större flexibilitet att anpassa skolan till eleven och inte eleven till skolan. Ni hör att jag pläderar för en mer individuell skola där man tar hänsyn till elevens egenart. Det är en av de saker som jag vill verka för i min nuvarande situation i Tanzania. Min övertygelse är att även begränsad ADHD eller dyslexi inte kan straffas bort.
Det är många sammanhängande saker som jag vill verka för men för att första mitt resonemang behöver man veta min bakgrund som på sett och viss är en förberedelse inför mina nuvarande uppgifter och åtagande.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar