tisdag 26 november 2013

Emellanåt blir jag riktig orolig hur vi ska klara att överleva med Moyo kwa Moyo


 Jag som person skulle kunna acceptera en nedgång, men när jag ser på alla som är i en beroendeställning sa gråter mitt hjärta. Alfa har en ständig återkommande AIDS relaterad lunginflammation. Siamin ska till en kardiologisk undersökning men hon behöver göra klar sin slutexamen i skolan innan vi kan åka till Dar es Salaam.
Här om dagen var vi på en långpromenad till byn Nowense. Det är byn som Pomoko, Sara och Wittnes kommer ifrån. Det var verkligen en lång promenad. Slutkörda lyckades vi besöka släktingar till de olika barnen. Om man funderar på hur man kunde vara ett stöd för en så nedgången by där 80% av befolkningen är alkoholister, där över 50% av befolkningen är HIV/AIDS smittade så kan jag se att de behöver ha hjälp med att utveckla produkter och att marknadsföra deras produkter.
Vi klättrade på branta stigar langt från synliga hus. Där mötte vi plötsligen en liten kanske tvåårig pojke med en vattendunk, som han hade hämtat i dalen . För mig var det en chokerande syn. En tvååring helt på egen hand, bidragande efter förmåga till familjens överlevnad.
Det har varit rabalder bland de som jobbar med möbeltillverkningen. Två killar övernattar som nattvakter där var vi tillverkar rottingmöbler. Det gick tydligen mera livad till där an vad jag var medveten om. Det framgick att det hade varit aktiv sex hos killarna. En högstadietjej har blivit gravid, och nu blev pojkarna jagade av myndigheten. De riskerar långvariga fängelsestraff. Rättvisan är svårt att se för även de killar som enl tjejerna inte hade varit delaktiga har hamnat i fängelse. Polisen är uppenbart inte ut efter rättvisa. De är bara ute efter att få in mutor så ju fler de kan fängsla desto mera kan de klämma åt i mutor.

Det är emellertid ganska oklart hur mycket man egentligen vill ha vår utvecklings medverkan. Invandrarmyndigheter är aktivt ut och ställer till bekymmer för de som man normalt kunde tyckas skulle bejakas i sin roll som stödgivare.
Trots att jag har mina papper i ordning och trots att jag förknippas med att hjälpa många barn så känner jag mig trängd och osäker om hur thuruvida det är realistisk att tro att man kan få finnas i Tanzania under närmaste framtiden och än mera under resterande tiden av mitt liv.
För mig är detta ett stort bekymmer. Vad har jag att falla tillbaka på i Sverige eller Holland. Hur kommer det då att gå för mina barn och fosterbarn, Salome Akisa och hela var organisation ?


Hälsningar Ewout

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar