Åter till mina minnen:
Vill illustrera min förmåga att kunna
anpassa mig till olika miljöer med en liten berättelse.
Var bjuden till ett party med övernattning
hos en kompis vars familj var adlig, även kungaprinsessan Beatris var på
partyt. Det var små incidenter men i det stora hela gick det väl. En av
incidenterna var att jag på natten inte kunde hitta till toaletten i slottet
med många gångar. Hittade inte i mörkret men till slut tyckte jag mig ha hittat
toalettdörren. Inne där visade det sig att jag hamnat i en garderob. Nöden har
ingen lag. Jag kissade i garderoben. Hoppas nu innerlig att den som fick städa
efter mig har förlåtit mig. När jag sent omsider kom hem så frågade min mamma
mig om jag hade kunnat känna mig hemma i denna speciella miljö. Min mamma
älskar att berätta för den som ville höra att mitt svar var: "Mamma
äntligen kände jag mig totalt hemmastad". Då var det en trettonårings syn
på tillvaron men faktum är att jag fortfarande känner mig hemma i de mest
skiftande miljöer.
Waldorfskolan blev till slut min räddning.
Här byggde man inte på mina svaga sidor utan utgick utifrån vad jag var bra på.
Sen när självförtroendet var uppbyggt kunde man även starka mina svaga sidor.
Det var särskilt min klasslärare Hendrik
Thijsen som kunde ge mig det stöd som jag behövde få.
Waldorfskolan är den skolform som jag ser
skulle kunna ge Afrika det förnyandet av pedagogik som skulle krävas.
Kreativitet, andlig insikt, konstnärlighet, kreerande av motivation, skapa en
kärlek till lärandet m.m.
Kom i ett tidigt stadium att vara
förbunden med lantbruk. Hade varit fosterbarn i en bondfamilj och hade arbetat
som ganska ung på en annan bondgård. Här hade jag skrapad ihop de slantar som
behövdes for att köpa min shetlandsponny Jenneke. Jag fick så småningom även köra
traktor och hjälpte till med mjölkningen. Det var många händelser men jag ska
begränsa mig till att berätta hur jag stod ensam för mjölkningen en dag. Skulle
starta mjölkmaskinen som var baserad på en bensinmotor. Man skulle dra igång
den vid remmen till pumpen. Ryck, ryck - SHITT!! Jag fastnade och handen följde
med i remskivan. Lillfingret kapades. Först gjorde det inte så ont så jag kunde
överlämna mitt arbete. Bonden var nu upptagen med mjölkande och kunde inte
hjälpa mig hem. Hans lösning var att jag fick låna hans moped (jag hade aldrig
akt moped tidigare). Han placerade mig på mopeden, gav mig en påse med fingret,
knuffade och skrek släpp upp kopplingen! Motorn startade och jag åkte moped.
Min stora lycka var gjord, jag åkte moped. Det var svindlande!!
Min mamma uppskattade inte arrangemanget
lika mycket då hon tyckte det var helt oansvarig av bonden att släppa iväg mig
på moped. Jag kunde ha svimmat på vägen. Hon ordnade så att jag kom till
lasarettet där fingret skulle sys på. Det började göra ordentlig ont men allt
gick väl och fingret syddes på. Bandagerad och omtumlad nämnde jag för
sjuksköterskan att jag behövde kissa. Hon visade var toan var. Sen hörde jag
henne saga "behöver du hjälp?" tänk er, hon erbjöd mig hjälp att
kissa. Det tog mig några sekunder innan jag hörde mig själv säga:
"JA jag behöver hjälp" Helt otroligt vilken dag. På samma dag
hade jag åkt moped och dessutom blivit hjälpt av en vacker sköterska att
kissa!!!!
Var på ett lantbruksgymnasium under ett
antal år. Tanken började frodas att jag skulle åka till Sverige, att jag skulle
bli biodynamisk storbonde där. Orsaken, varför just Sverige, berodde på att jag
hade sett en tuff kille från vår gata som hade varit i Sverige som krigsbarn.
Jag skulle följa i hans spår. Det biodynamiska och bonde var mera påkommet av
kontakter med lantbruksskolan och Waldorfskolan. Min mor hade nu även ett eget
förhållande till Waldorf och antroposofi så hon bejakade mitt val. Hon ordnade
med att en svensktalande tolk skrev ett ansökningsbrev till Hamra gård som är
en stor gård i Tumba under Alfa Lavals regi med en lantbruks- och
djurskötarskola. Det var tänkt att jag skulle utbilda mig till djurskötare och
så småningom till ladugårdsförman.
Väskan packades. Jag fick en helsvensk
utstyrsel och om man såg på utstyrseln så skulle man kunna tro att jag åkte
till isbjörnarnas land och att det i detta land inte fanns några butiker.
Resan gick väl, tåget var det självklara
ressättet. Jag var på helspänn. Nu skulle det riktiga livet börja. Jag frågade
i Hamburg om jag satt i rätt tåg för Sverige. Nej det avgår från en annan
perrong. Nu var det bråttom och jag rusade omkring och såg till slut en skylt
med Stockholm som destination och just då kom tåget. Tåget verkade bekant och
när jag hittade den bokade platsen så visade det sig att jag åter igen satt på
samma tåg. Den hade endast avlämnat på en perrong och sen flyttat till en
annan.
En särskild visselton är specifik för
Rödby-Puttgarden och successivt har jag rest denna resa många gånger och den
speciella visseltonen som dirigerar tåget på färjan blev så småningom
välbekant.
Jag var full av förväntan på vart jag var
på väg. Livet lekte. Jag var Vallonen som skulle erövra det nordliga landet.
Jag strosade omkring i tåget och stod
plötsligen öga mot öga med ett par helt svindlande vackra blå ögon. Vet inte
vad som egentligen hände. Men hon bejakade att jag kysste henne. Vi kysstes i
två timmar sen skulle hon av tåget. Jag hade inte frågat efter hennes namn
eller hur jag kunde nå henne. Det som jag visste var att hon hela sitt liv hade
levd med sin mormor på en enslig skärgårdsö och att detta var hennes första
resa på egen hand. Undrar hur det har gått för henne.
Jag har en underlig känsla för tiden, har
svårt för att första att även denna tjej nu är pensionär.
Kommer hon ihåg den där sanslösa
holländaren?
Nu hade jag hamnat i det förlovade landet
Sverige. Tolken som skrev ansökan till Hamra lantbruksskolan var inte med och
man visste inte riktig hur man skulle ta sig an den där holländaren.
I vilket fall som helst ville man tydligen
försöka för jag var tidigt uppe och tog mig till den ofantligt stora
ladugården. Ladugårdsförmannen Henriksson tittade roat på mig. Han knuffade ut
mig till gödsellådan. Det skulle vara mitt arbete att ta emot gödseln som kom
med mekaniska skrapor via olika rännor. Gödseln föll ned igenom luckor och när
det var fullt där så gick det vidare till nästa nedsläpp. Men i halvmörkret
kunde jag inte överskåda hur det var tänkt. Gödsel kom i ofantliga mängder och
det var omöjligt att hålla undan all gödsel. Hur skulle detta gå? Skulle jag
misslyckas med mitt första uppdrag? I förtvivlan hoppade jag ner i gödseln för
att gräva undan nedifrån. Faktum var att jag var illa ute. Kunde ha drunknat
men som tur var så var det klart med skrapningen. Jag kunde kravla mig upp och
vackla in till ladugården igen. Här blev jag mottagen som en narr. Någon som är
så ovetande! Man spolade av mig med kläderna och allt och jag blev skickad till
elevhemmet för att kunna duscha. Senare blev jag kallad till rektor Nilsson.
Han hade en lång utläggning om att jag borde åka tillbaka till Holland. Som tur
var förstod jag inget av vad han sa till mig. Man accepterade att jag stannade.
Den första månaden var jag knäpptyst den andra månaden pratade jag rotvälska
som ingen förstod och den tredje månaden kunde jag både svara och prata slang.
Sa man beslöt att jag skulle vara kvalificerad att gå den ettåriga
ladugårdsförmansutbildningen.
Detta skulle firas och killarna tog med
mig till Fittja dansloge. Där skulle jag få smaka på ljuvligheter sa man. Jag
fick en lektion i hur man skulle bjuda upp; jag skulle buga inför tjejen och
säga ”får jag lov, eller ska vi dansa först?”. OK jag övade flitigt. Ditkommen
tittade jag med stora ögon hur slipstenen skulle dras. När musiken började så skulle
man bjuda upp den innan inspanade tjejen. Jag var redan djupt förälskad i en
blond skönhet, skulle bjuda upp henne men jag var för saktfärdig. Hon var redan
uppbjuden innan jag hann dit.
Men jag gav inte upp. Tog mig tid att
repetera uppbjudningsfrasen och nästa gång var jag snabbare men det måste ha
varit en populär tjej för även denna gång var jag för sen. Det var mycket att
se på så jag hade inte tröttnat än. Jag förberedde mig på att vara den
snabbaste. Jag verkligen störtade till den utvalda. Krockade i min iver och
nästintill skrek åt henne att om hon ville? Eller om det var bättre att vi
dansade först? Hon skrattade hjärtlig och tyckte det var lämpligast att vi
dansade först. Nej grymma värld jag hade inte uppfattat att man hade
utannonserat att denna dans var en hambo. Hela min värld störtade samma. Jag
hade inte ens hört talas om hambo så det blev ett stort fiasko. Senare på
kvällen så sa killarna att jag skulle skärpa mig. Det var tydligen något som
hette damernas och kan man tänka sig skönheten kom och bjöd upp mig!!!! Jag var
den enda av Hamragänget som hade blivit uppbjuden på damernas.
Idag är det lördag och jag har lite extra
tid med skrivandet. Barnen cirklar omkring mig och de förväntar sig glada
aktiviteter när Baba tar hand om dem. Några barn har fått en slant för att
”klippa” sig.
De kan få bannor om de inte är ordentligt
rakade på huvudet. Undrar hur det ska gå för Salomes och mina barn när det är
dags för skolgång. Inte tänker jag acceptera att mina barn ska raka sig på
huvudet.
Det är något med hår eller inte hår.
Fångar blir ofta rakade när de hamnar i fängelse (ska deras självkänsla fråntas
dem?). Flintis är en degraderande situation.
I bibelberättelsen om Simson satt hans
styrka i håret. Afrikanska kvinnor har som sitt stora ideal att med hjälp av
peruk eller inflätat hår se ut som en västerländsk kvinna. Salome lägger ned
mycket tid på att varje vecka fläta in konstnärliga flätor. Johannes hår som är
mjukt och krulligt är det första som beundras och kommenteras.
Förra veckan fick Salome det andra barnet
som jag är pappa till. Salome hade en flicka med en annan man när vi träffades och
flickans namn är Akisa. Sen fick vi Johannes och det senaste tillskottet är den
flicka som föddes för en vecka sen. Först trodde jag att det accepterades att
hon skulle heta Angel eller Malaika på min inrådan men det har gått prestige i
namnet och det ser ut som att jag är underrepresenterad. Majoriteten (inklusive
Salome och Akisa) kallar babyn för Gravin.
Hon är som en puppa, från att vara en
skrynklig ingenting så utvecklas hon i största bemärkelse till en liten babyskönhet.
Minnen:
Hamratiden var en bra period i mitt liv.
Här visste man inte om att jag var svag i skolan. Här kunde jag vara den
uppskattade Ewout. Tjejerna gillade denna Vallonska kille. På Hamra går man
både teori och gör praktiskt ladugårdsarbete. Man tjänar sitt eget uppehälle
och får en liten lön för sitt arbete. Jag hade sparat ihop 700 kr och med dessa
pengar åkte jag till Stockholm. Här på en bakgata såg jag det som hägrade för mig.
Jag såg en Skoter (en Lambretta). Jag cirklade kring detta underverk och en man
kom fram till mig och undrade om jag var spekulant. Jo jag ville köpa en skoter
men trodde nog att denna skulle vara för dyr för mig. ”Det beror på hur mycket
pengar du har.” Jag visade honom att jag hade 700 kr. ”Vilken tur du har. Det är
precis så mycket som skotern kostar.” Ja men papper då? Registrering osv? ”Det
behövs inga papper till en skoter, det är bara att du ger mig pengarna och att
du tar skotern men skynda dig, jag har inte hela dagen på mig.” Sagt och gjort,
jag var på väg med min skoter. Efteråt visade det sig naturligtvis att mannen
som tog pengarna inte hade något med skotern att göra.
Den stolta nya ”ägaren” åkte med stor
entusiasm. Det var lite knepigt med vänstertrafik, det var lite knepig med att
hitta i en främmande stad men jag var på väg. Vid en viadukt så började
trafikanter plötsligt att vinka till mig och jag vinkade glad tillbaka, nu hade
man tydligen sett att jag var den stolta ägaren till en skoter. ELLER? Jag
insåg till min skräck att jag åkte mot enkelriktad.
Kom till slut till Tumba med min skoter.
Nu var det dags att skaffa körkort. Gick
till polisstationen i Tumba för att informera mig om hur jag skulle skaffa mig
körkort. Poliskonstapeln var vänlig men förstod inte riktig vad jag pratade om.
Han vände sig om och sa att om jag fyllde i blanketten så hade jag ett körkort.
Tänk sa olika det kan vara. I Holland skulle man ha behövt övningsköra och köra
upp men här var det tydligen inte så noga. Jag hade mitt körkort. Gömde det
bland mina ”viktiga” papper och körde för glatta livet. Vid ett senare tillfälle
kom pappret fram och visade sig vara ett LÄMPLIGHETSINTYG!!!!!
Ja Ewout har kryssat fram genom livet.
Hans dröm om ett stort lantbruk blev även en verklighet.
Av flera anledningar vill jag inte skriva
om denna epok i livet. Det är alldeles för mycket sorg förbunden med denna tid.
Lena och jag var gifta i 25 år. Vi har 4 fantastiska barn. Skilsmässan blev ett
faktum 1991.
........................................................Flera
sidor.........................................som jag inte kan eller vill
berätta om (om det mot förmodan kännas rätt att berätta om denna epok så får
det bli en egen bok).
Lösryckt från bondperioden var jag ganska
mycket på resande fot. Om dessa resor berättar jag gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar