Del 4 - Ewouts berättelse

Vill berätta några glimtar av mina minnen. När jag var fjorton år så fick jag av min mamma bygga en ponnyvagn hos en vagnsmakare. I gengäld skulle jag hjälpa till med svetsarbete och annat. En dag kom jag hem med igenmurade ögon. Dagens uppgift hade varit att hålla järnstycken mot varandra så att basen kunde svetsa dem. Det hade varit ett långvarig arbete utan skyddsglasögon och jag hade fått många obehagliga elektriska stötar. Det kändes som grus i ögonen. Min mamma skällde ut den stackars vagnsbyggaren som försvarade sig med att han tyckte att jag borde ha stängt ögonen och hållit järnstyckena mera stadigt mot underlaget. Ponnyn fanns redan på plats, den hade jag betalat med pengar som jag hade tjänat ihop hos en bonde. Ett av jobben där var att jag skulle gå från hus till hus och samla ihop köksavfall till grisfoder. Sen skulle jag ställa de insamlade säckarna efter vägen. Säckar som sen skulle hämtas av bonden med traktor. Moroten till att jag gjorde detta vidriga arbete med stinkande köksavfall var att jag hade en hägring om att bonden en dag skulle säga till mig att han tyvärr inte kunde åka och hämta säckarna och att jag skulle få i uppdrag att göra det själv. Men det inträffade aldrig. Vi var av så kallad bättre familj vilket innebar att vi hade vänner som var ganska välbärgade. Sporten i dessa kretsar var landhockey och det var även min sport, där hade jag mina vänner och väninnor.

Tänk er mig med en säck stinkande köksavfall kommande på baksidan av huset vid köksingången och där ligger dottern i huset (en av de tjejer som jag i hemlighet var förälskad i). Hennes mamma kommer ut och säger nej men är det inte Ewout. Vänta lite Ewout sätt dig hos Barbara så kommer jag ut med saft. Fruktansvärt! Var kunde jag ta vägen, flugorna följde mig i en svärm, lukten var vidrig och vätskan från köksavfallet hade runnit på min rygg. Faktum var att jag sprang därifrån, minns inte om potatisskalen blev hämtade den gången.

I vilket fall som helst så hade jag med tiden fått ihop till den ponny som jag sen använde till resan kring Holland. Min bror fick så småningom ta vid för resan drog för långt ut på tiden. Den lilla vagnen som jag hade byggt hos vagnsmakaren var i själva verket en så kallad mjölkkärra men för mig kändes det mera som en romersk stridsvagn. Jag hade med min mors assistans ställt i ordning en kökslåda och i den lastades tält och sovsäck och jag var redo för långfärd. När jag hade blivit avvinkad och rest ett bra tag så var det förgrämligt att plötsligt kom min mor cyklandes med kompletterande matsäck. Den lilla shetlandsponnyn med sina korta ben var verkligen ingen Romersk stridshäst. Till slut kom vi till en större stad. Här, helt olämpligt vid en större korsning gav ponnyn upp. Den la sig helt sonika mitt korsningen och jag grät och drog. Till slut måste vi ändå ha kommit utanför staden för där var en bondgård som tillät mig att sätta upp tältet och släppa ponnyn ”Jenneke” i en hage. Dagen efter visade det sig att tältplatsen var dåligt vald eftersom all utrustning nu hade en söt gödsellukt. Eftersom vi var ute under många dagar så var det mycket som hände men jag släpper detta äventyr tills vidare. Det är många andra äventyr som pockar på att bli berättade. Många äventyr handlar om segling. Min kära mamma var kreativ i att med små ekonomiska medel låta oss uppleva härliga saker. Vår familj gjorde intryck av att vi hade det gott ställt. I själva verket fanns det mycket små ekonomiska medel. Men faktumet att min mor var uppvuxen i en välbeställd borgarfamilj gav oss ändå utstrålningen av att vi hade det gott ställt.

Detta har hjälpt mig i mitt fortsatta liv, att kunna känna mig hemma i olika samhällskretsar.

Blir störd i mitt skrivande. Min pojke Johannes 2,5 år gammal kräver mycket uppmärksamhet. Jag älskar denna min son helt utan måtta. Det kan till och med skrämma mig. Far man älska ett barn så över alla gränser. Trots detta så är det ett stort arbete, han är krävande och ger sig inte. Vill allt möjligt, hjälpa sin far, sen ska han kissa, sen ska han byta brallorna, han är inte nöjd med än det ena än det andra. Uppmärksamheten gör att han vill ha mera uppmärksamhet. Han är det bästa som har hänt mig, trots det, så blir jag störd av att ständigt vara låst. Känner mig även skyldig, att jag favoriserar Johannes. Det är svårt att i lika grad räcka till för många barn. Teorin säger att man inte ska ha favoriter men verkligheten är inte lika självklar. Vi har för närvarande 30 små och stora barn i vår utvidgade familj. Alla med sin egenart och sina behov. Som tur är känner jag särskilt stor tillgivenhet till de barn som behöver mig mest.