Del 2 - Ewouts berättelse

Här kommer en del av den berättelse om Ewouts liv som ska bli bok. Kommer här publicera utdrag ur berättelsen med jämna mellanrum. Ett sådant inlägg har redan publicerats, här kommer fortsättningen.

Flykten/färden eller vad man vill kalla det gick vidare från Java med Amerikanska bombplan till Celon, nutida Sri Lanka. Planet var packat med människor, det var utan säte eller utrustning. Jag satt i knät hos en man som kräktes. När vi hade landat så kom jag för mig själv, hamnade bakom några lastlådor och somnade där. Det blev stor uppståndelse, Ewout hade kommit bort. Jag tyckte inte alls att jag hade kommit bort, jag hade bara somnat en stund. Fortsättningen på resan var med ett stort fraktfartyg. Färden skulle gå söder om Sydafrikas Kap Horn eftersom Suezkanalen var krigsskadad.

Här börjar minnena bli mer klara. Vid ett tillfälle så blev vi uppmärksammade på att ett annat fartyg närmade sig. Det var en mindre bogserbåt, eller om det var en räddningsslup (troligen var det en av båtens egna räddningsslupar). Den la sig längs med vårt stora fartyg. Upp rusade ett antal vilt skrikande svarta män med färgglada kläder och plymförsedda baskrar. De hytte med risviskor och slängde saker omkring sig. De fick tag i en besättningsman och tumultet var skrämmande. Vi hade upplevt hur människor hade blivit slagna och vår skräck satt djupt. Efteråt kunde min mor förklara att det hade varit Santa Claus som hade beordrat oss att sitta i hans knä och få oss att berätta om vi hade varit snälla. Jag var skräckslagen, vad skulle komma att hända om han upptäckte att jag inte alltid hade varit snäll? Men även detta fick ett slut. Resan gick vidare. Vid ekvatorn fick vi ytterligare besök av en märklig person. Denna hade en tretandad gaffel i handen, han var klädd i fiskenät och sjötång hängde omkring honom. Det hade berättats att en sjöman som för första gången passerade ekvatorn skulle kölhalas. Man hade förklarat för mig att det handlade om att personen skulle dras med rep under fartyget. Den som hade berättat hade skildrat hur snäckor och vassa koraller skulle riva upp skinnet på denna person. Allt var förfärligt. Jag var nu fem år och hade hoppats att vi skulle komma till en civiliserad tillvaro. En förfärlig storm vid Kap Horn var avslutningen på eländet. Nu började tryggheten sakta infinna sig. Minns att vid något tillfälle gick en grupp personer med stark utstrålning förbi oss. Min mor förklarade att det var judar som var på väg till Israel. Jag kommer aldrig att glömma den framtidstro som dessa människor utstrålade. 

 Vid ankomsten till Holland var det mycket gråtande. Även Holland hade varit i ett krig och återseendet med gråtande över avlidna släktingar var mycket intensivt. Men där stod tryggheten. Opa och Oma (morfar och mormor) symboliserar för mig den optimala tryggheten. Trots att Oma hade en tråkig sida att efter varje lyckad måltid komma och förstöra all glädje med en matsked äcklig fiskleverolja så är hon min trygga mormor. Vistelsen i Holland blev bara ett par år, utan egen bostad och med otryggheten för framtiden. Min mamma umgicks med en man som blev fadern till min syster Annebe. Denna man hade som yrke att vara storviltsjägare i Afrika, en spännande person. Men inte någon lämplig familjefader. Min mamma var mycket ostabil i denna period. Oom joop slog min mamma och min mamma slog mig. Detta har inte förekommit så ofta men det sätter ändå spår. Minns att jag såg hennes vigselring under slaget och att jag skrek förtvivlat om hon tänkte döda mig (tror efteråt inte att uppsåtet var så illa och att slagen var så allvarliga). Min mamma var i en stressad situation.

Nu när jag skriver har jag svårt att få de olika minnesbilderna på plats. Vi åkte en andra gång till Indonesien. Stora förberedelser gjordes. En trälåda stor som en liten container innehöll allt husgeråd.Vid avfärden minns jag att pappersserpentiner delades ut. Små pappersrullar som var avsedda att kasta medan man höll i den ena ändan. Mängder med sådana rullar kastades som en sista farvälsymbol och det blev en pappersväv mellan fartyget och kajen. När båten bogserades ut så slets denna pappersmattan sakta isär. Resandet var på den tiden en större sak än i senare tider när man kan resa till andra sidan jorden inom ett dygn.

Minns inga detaljer från den resan. Jo, förresten när vi kom till Sri Lanka så ankrade båten Willem Ruis i hamnen där. En mängd små kanoter kom och ville ha uppmärksamhet. Båtpassagerare slängde mynt i vattnet som sen togs upp av unga pojkar som dök efter dessa mynt. Minns att jag grämde mig att man slängde mynten i detta djupa vatten. Att de dykande pojkarna kunde drunkna var min ängslan. Min pojkhjärna tyckte att det borde ha varit bättre att ge mynten direkt till dem som dök. Det kom även trollkarlar ombord. En imponerande sådan hette Kille. Kille han trollade med kycklingar som han plockade fram från alla möjliga ställen. Minns att han plockade en mängd kycklingar ur mina öron och näsan. Men det var glad stämning och jag kunde ta till mig de färggranna händelserna.

Så småningom kom vi till Jakarta. Där väntade min far som hade tingat en droska. Själv kunde han knappt hälsa han var för upptagen med att skälla på bärare och försöka att få ordning på bagaget.

När vi väl kom iväg så såg jag till min skräck att kusken nöp den skraltiga hästen med en hovtång för att få den att gå fortare. Detta var förskräckligt men ännu värre var det för mig att se att min far inte gjorde något åt det.

Det var ingen bra tid efter vår ankomst till Indonesien. Vi hade visserligen ett fint hus, ett vit stenhus med en veranda, utsikt över ett fjärran berg, en trädgård med brunröd jord, bananträd och så småningom kom den stora flyttlådan att bli vår lekstuga. Det var mycket sniglar i trädgården och det krävdes olika knep för att bli av med dem. Man skulle ha en burk med öl och dit lockades sniglarna. Man kunde fånga dem och låta dem ruttna sen skulle lukten avskräcka andra sniglar från att komma.

De tropiska regnen var en upplevelse. Vi pojkar tävlade om att cykla och hålla oss framför regnet så att bara halva cykeln skulle bli blöt. Ett annat minne var att man kunde sätta sig i ett stendike när regnet var i annalkande. Sitta stadigt på en sten och sen när regnvatten kom rusande så skulle man kämpa for att sitta kvar. Vi hade en “jongos” =betjänt och en babu, = hushållshjälp.

Det som var negativt var att det totala mentala välbefinnandet var urkasst. Vi skjutsades i pansarbil till skolan och i skolan blev vi mobbade. Att vara holländare var negativt såhär kort efter kriget. Hemma var det dålig stämning. Min far hade ett glamoröst förhållande med en annan kvinna. Denna tant Babs upptog det mesta av min fars intresse. Vid ett tillfälle skulle allt bli bra, vi skulle till hästkapplöpning. Min far hade som vanligt uppmärksamhet för alla utom för sin egen familj. En av attraktionerna på kapplöpningen var att tant Babs hade ställt till förfogande en liten ponny att delta i kapplöpningen. Denna ponny skulle få en halv distans försprång. Startsignalen gick och till min fasa så började ryttaren att piska ponnyn. Alla jublade och det var en stor attraktion att ponnyn trots sitt försprång blev omsprungen. Glamourstämningen kring min far, tant Babs och deras glamorösa sällskap omfattade inte min mor och oss pojkar.

Snart insåg min mor att det hade varit ett misstag att åter flytta till Indonesien. Minns inte hur länge vi var kvar men det var ingen lycklig tid. Allt husgeråd såldes och det skrapades ihop till båtresan till Holland.