2014-02-06
Det stod en gråtande kvinna utanför min dörr. Kvällen var sen och familjen hade gått och lagt sig. Kvinnan vädjade att jag skulle hjälpa henne. Hennes man behövde omgående komma till lasarettet. Jag var inte särskilt pigg på uppdraget då bilen är i dålig skick. Likaså känner jag mig hårt trängd nu när ekonomin är dålig och Salome är i Iringa. Vi åkte till hennes hus och där stod flera släktingar för att stötta.
Inne i huset luktade det spyor och avföring. Ett "skelett" låg på en madrass. Nästan avliden. Jag försökte att påverka att personen skulle få dö i sin familjs omgivning men man ville med all kraft att han skulle till lasarettet. Jag fick finna mig i det. Mannen bars till bilen och bilen fylldes till bristningsgränsen med släktingar. När vi så småningom anlände till lasarettet och äntligen hittade en doktor i den mörka natten så vägrade doktorn bestämt att ta emot patienten. "Vad ska jag göra med detta? Vi kan inget göra för denna person." Han fick smärtstillande medicin och vi åkte hem igen. Några började gråta men man får inte sörja förrän allt hopp är ute. MANNEN DOG PÅ VÄGEN HEM. Stort gråtutbrott. Jag var ganska tagen och skyndade mig hem efter att ha lämnat av vid huset. Det som grämde mig mest var att man inte i ett tidig skede hade medicinerat med bromsmedicin och immunstärkande medel. I dagens läge är det inte många som ska behöva dö i AIDS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar