Vi kan gå och ta oss en kopp kaffe, pusta ut och tänka efter, men den riktig fattiga sitter där i skiten - underläge i allt. Bara att hoppas på en allmosa och vara beroende av andras välvilja.
Jag träffar nu dagligen mamman med sin barnaskara. Familjen upptar en hel del av mina tankar. Barnaögon följer mig i allt jag gör. "Kan vi tro på dig? kommer du att överge oss såsom alla gör /" Människor blir rörda och lovar att återkomma men sen händer det inget
Denna familjs för och nackdel är att de inte är helt nergångna än. De tillhör än så länge inte den vanliga  "tiggeri " världen.
Barnen har glimten kvar i ögonen men för denna skara räcker det inte med en krona i tiggarpengar, likväl som vi inte kommer någon vart med en tia. Denna ekvation är svårbegriplig . Varför ska den fattiga klara sig med en liten slant medan den mera bärgade behöver ett större belopp.
Måste bestämma mig för hur jag ska hjälpa dem. Den närliggande tanken är att jag betalar mina Rastavänner för att hyra ut ett rum i deras hus (som jag betalar) och att mamman där kan hitta uppgifter som kan ge henne en liten inkomst
Jag kan inte bara låta dom bo i den farliga staden och sova i parker. Ni kommer att få finna Er i att jag återkommer med fortsättningen på detta människoöde.
Vi hörs Ewout