Matanana, 16 mars 2011
07:20, väckarklockan ringer. Upp och göra mig i ordning för en ny dag, vardagsrytmen har infunnit sig oväntat fort. Frukosten intas runt elden nere på gården tillsammans med de barn som bor här. Arbetsdagen ser sedan ut som man själv vill, man kan vara både byggarbetare och dagisfröken om man inte har något eget projekt man arbetar med. Just idag hjälper jag till i den nystartade örtträdgården som ska innehålla läkeväxter som bland annat motverkar malaria och stärker immunförsvaret, vilket är extra behövligt hos de HIV-drabbade. Förhoppningsvis ska trädgården också verka som en lugn oas när de planterade träden växt upp. En plats där man kan slappna av och kanske en plats för möten mellan Ewout och volontärerna.
Efter att de cirka 30 dagisbarnen har ätit sin förmiddagsvälling hjälps vi nuvarande volontärer åt att tvätta barnen. Det har nyligen införts som en veckorutin och är välbehövligt. Förutom att badas får barnen sina naglar klippta och sår omplåstrade. Vi passar också på att titta efter giggles, små maskar som kan krypa in i fötterna.
Jobbet fortsätter fram till lunch då det är ugali och bönor med dagisbarnen och några elever från Primary School. Efter ugalin, som äts med handen till ljudet av smaskandet från femtiotal barn, blir det tandborstning på de minsta.
Eftermiddagarna i Matanana är väldigt avslappnade och spenderas efter behov; tvätta kläder, hämta vatten till en dusch eller en promenad till byn. När det börjar skymma rör sig alla mot gården och elden för att tillsammans äta middag. Ikväll är det lite speciell stämning för att en volontär ska åka hem och därför tackas av. Efter maten blir det därför sång och dans framfört av de boende. Varje kväll innan middagsbönen sjungs en sång men man blir lika förvånad varje gång över allas musikalitet. Alla hänger på och det är olika stämmor vilket gör att allt låter väldigt proffsigt. Kvällens show innehåller både gamla afrikanska sånger och ett hiphop-nummer.
Kvällen avslutas med en stilla sång om tacksamhet som får även de tuffaste att bli tårögda. Att bara få sitta och lyssna sådana stunder gör att jag känner en stor lycka över att få vara här. Lycka att få ta del av livet här, dela med mig av mina kunskaper och framför allt att få lära känna de här människorna.
Madeleine Strömberg