Hej ni som ska resa till oss i Matanana i Oktober.

Det är drygt en månad kvar men jag vill gärna kommunicerar lite så att vi kan lära känna varandra. Antar att ni läser hemsidan www.yatima.se  och bloggen www.ewoutsblogg.blogspot.com.
Det är mycket på gång och många människor söker vårt stöd. Senast igår var det en mamma som har fött tvillingar. Mamman har ingen mjölk i brösten. Hon är HIV- smittad och det ena av tvillingarna har redan avlidit. Vi kämpar för att det kvarvarande barnet ska överleva.
Det är hur mycket arbetsuppgifter som helst men det kan vara svårt att  som nyanländ se vad som är var och ens uppgift. Ni kommer som en grupp, men var och en är här på sitt egna initiativ och jag rekommenderar att ni tar för er som enskilda personer och inte som en grupp.
Kulturchocken är ett välkänt fenomen. (se Catharinas tankar efter Vistelsen här) Man blir även lite känslig för nya bakterier. Men häng inte läpp för det. Lite av både det ena och det andra ingår i att resa till en så annorlunda miljö men det är mindre farlig än vad man kanske föreställer sig och det finns tillgång till god läkarvård. Vi håller på att bygga upp en liten läkarstation med tillgång på både skolmedicin och naturmedel. Det mest verksamma naturmedlet mot malaria är ”ARTIMESIA ” se gärna på google. Det är det medel som jag använder för att klara mig mot malaria. Det har inga biverkningar och jag kan inte se annat än att det fungerar bra (även mot dålig mage). Jag ska ta med det när ni blir hämtade från flyget för den som väljer att ta artimesia som profylax. På själva projektet är malaria risken ganska liten eftersom vi bor på 2000 meters höjd.

När solen är uppe så är temperaturen här som en svensk sommar. Men på kvällen och morgonen kan det vara ganska kylig. Det vore även bra om ni tar med er egen sovsäck. Regnperioden kan har börjat när ni kommer så tänk på det med klädvalet.
Jag behöver väl inte tjata om att man undviker utmanande kläder. Det är en sak på stranden vid kusten men här i byarna är det lättare att få bra kontakt med befolkningen om klädvalet är anpassat till den kultur som råder här.
Det är alltid tacksamt att få praktiska saker från Sverige. Kläder skor, ryggsäck för barnen, sygrejor , verktyg samt även saker för lekis som pennor papper kritor m.m. Engelska böcker både för barn och ungdomar uppskattas. Undvik plastleksaker godis, gosedjur barbiedockor m.m.
Barnens lekar består mycket i att härma vuxna och de ska inte matas med för extrema västerländskt inflytande.
Att gosa med barnen och att krama dem m.m är helt OK men undvik att "jamsa" med dem. Hantera barnen kärleksfullt och "robust"
Många tycker att strukturen är svår att se i upplägget här och det är riktig att strukturen som råder här inte är svensk. Det finns en struktur men den är Afrikansk. Vänta med att kritisera för snart kommer ni underfund med att det fungerar ganska bra ändå.
Som jag kan se nu så kommer en av uppgifterna vara att färdigställa och inreda det tidigare nedbrunna huset där våra barn bor. Tacksam för pengar och materiellt stöd till detta.
Hoppas nu på respons så att ni kan vara väl förberedda på att detta i vår verksamhet.

Ni är hjärtligt välkomna hit...
Hälsningar från oss i Matanana


Efter en lång bussresa från Dar Salaam hamnade jag i Mafinga tillsammans med två andra volontärer som också skulle dit. Vi blev hämtade av Ewourt och så bar det iväg till Matanana där barnhemmet, dagiset låg.
Jag var rätt så trött efter resan och alla nya intryck av att komma till Afrika. Den första tiden kände jag mig ganska så vilsen och det var svårt att hitta någon struktur. Den fanns naturligtvis där det var bara jag som inte förstod den eftersom jag tänkte och trodde att den skulle se ut som i Sverige.
Barnen var underbara men man såg också att dom kom från mycket fattiga förhållanden. Kläderna hängde knappt ihop och jag kände mig ganska så hjälplös och funderade på hur man skulle kunna förändra något till det bättre för dessa barn.
Tiden gick och det hände många svåra saker de första fyra veckorna. Efter min andra dag i Matanana gjorde en vandring i bergsbyarna. När vi kom mot några fält så hörde vi ett gråtande barn . Då vi kom dit såg vi att det var ett spädbarn som låg där på marken i ett litet tygstycke. ( Lilla Vittney)
Mamman kom och berättade att barnet var hungrigt men att hon inte hade någon mjölk att ge sitt barn. Att stå där med en mamma som dessutom var hivsmittad och inte hade mat till barnet väcker starka känslor av otillräcklighet ilska och förtvivlan.

 Den kvällen såg jag på stjärnorna och grät för första gången och det blev inte den sista gången under min tid i Matanana. Ewourt frågade på morgonen hur jag mådde . Han sa ” Jag såg på dej att du tog det väldigt hårt igår ” och då grät jag för hans omtanke.

Med tiden gick det allt bättre och jag började allt mer se rutinerna även om jag hade svårt att förstå tankesättet. Förutom barnen så fick jag kontakt med många kvinnor som arbetade hårt på fälten från morgon till kväll för att sedan gå hem och sköta om sitt eget hem och sina barn.
Trots att de arbetade hårt för låga löner så var de alltid glada och ville gärna att man skulle komma till deras hem och de bjöd alltid på det lilla de hade.
Efter ca fyra veckor tog jag en paus från Matanana ca två veckor . Efter att fått fundera föll bitarna på plats mycket tack vare att jag pratade med Johanna en av volontärerna som var på väg hem från efter sin tid där.

Jag kände mig redo att återvända och längtade tillbaka till gården och familjen. (Så tack för ditt stöd Johanna.) När jag kom tillbaka kändes hur bra som helst. Kanske var det så att jag kunde bortse från min svenska syn på hur det borde vara.

Jag kunde mer och mer förstå varför man gör som man gör även om jag inte tycker att det är rätt alla gånger för hur ska man kunna tycka det är rätt att någon klipper öronen av en hund för att markera för hundägaren att den inte ska springa omkring och hur ska man kunna tycka det är rätt när människor tar lagen i egna händer och misshandlar en ung pojke nästan till döds i Mafinga.

Hur kan det vara rätt att flickor utnyttjas sexuellt och varför ska en hivsmittad kvinna behöva lämna bort sitt barn och dessutom bli bortstött av familjen.
Ewout och Salome har varit en stor hjälp under min tid i Matanana . Dom kunde ge svar på de frågor jag funderade så mycket över över.

Dagarna avslutas alltid med att alla äter middag runt den öppna elden. Då är alla familjemedlemmar samlade, även höns hundar inräknat.
Salome sjunger ofta sånger liksom Stomany och Lilly som jobbar och bor på gården. Ibland dansas det afrikanska danser och det blir sena kvällar speciellt när det bakas bröd till morgondagen. Det är ett bra sätt att samla kraft till en ny dag som man aldrig vet hur den kommer att bli.
Jag fick lära mig så mycket om den kultur de lever i och jag fick förmånen att under tre månader vara nära dessa människor och lära känna dem.
Människorna här har en stark tro till Gud (Mungo) som ger dem kraft och framtidstro.
Jag har haft förmånen att dela sorg och glädje med familjen och andra kvinnor där. Allt detta har gett mig ett helt annat perspektiv på livet och det är jag så tacksam för.

Vem lärde sig mest egentligen….

Mitt svar på det är att det går inte en dag utan att jag tänker på min afrikanska familj och alla andra vänner där i Matanana . Det var mitt livs mest givande resa och jag hoppas att jag kan återvända dit igen.

Till sist vill jag säga tack till Salome och Ewout för att ni finns.

Catharina volontär november 2008- feb 2009



,