Vi väcks av tjattrande. Våra två tonårstjejer börjar dagen tidigt. Stomaini 15 år ska till skolan och Roida tar hand om de barn som kommer tidigt. The ska kokas, värmen från elden välkomnar barnen. De är frusna och hungriga. Ofta blöta, för regnperioden är ovanligt intensiv i år. Vägarna är som leriga flodbäddar. Men Stomaini och Roida sjunger glada visor. Det tycks bara vara sånger som de känner igen från kyrkan. Var får alla sin styrka ifrån? Barn från mellanstadiet kommer i mörker till skolan – då har en del gått 12 km från Bumilayinga. Sent på eftermiddagen bär det av hem igen. Jag blir trött av att bara se deras möda, men ungdomarna travar glatt på.

Det regnar och regnar. Några kvinnor kommer . De säger att de kommer för att arbeta, men de vet att vi inte jobbar när det regnar. Sen visar det sig att de är totalt genomfrusna. Det visar sig att de har farit ordentligt illa i deras hus, där taket läcker. Allt hade blivit genomblött, - brännveden, tändstickor, filten – allt. Den ena berättar att hon har krupit in i ett hörn och kurat ihop sig.

Nu sitter en hel skara kring vår eld. Stämningen är glad, - de skrattar och berättar historier för varandra. Eländet är glömt, de tycks inte ha det problem jag har, att jag tänker och våndas för dem som inte sitter kring en värmande eld. Jag avundas dem som kan glömma och förtränga.

Eller är det vår västerländska oförmåga att inte kunna leva med otryggheten, som har gett oss styrka att bygga upp ett trygghetssystem? Jag går in och lagar en stor gryta med sötpotatis.

Det känns så roligt att kunna överraska med mat och värme. Salome strålar, hon är stolt över att ha en man som lagar mat och bryr sig.