Stor arbetsglädje råder. Två pojkar står och sågar brännved under överinseende av Viktoria. Salome har fullt göra att hålla ordning på alla som arbetar. Hon berömmer och grälar, instruerar och tar råd. Jag håller ordning på transporten, att förnödenheter finns och inte minst att det finns pengar. Några barn diskar, andra leker i den nya lekstugan som Viktoria Klint tillverkade under den period hon var här. Men det stora jobbet är att vi har brutit vall (gräsmark) på 1,5 ha mark. Först har det plöjts med oxar, sen har ett stort arbetslag på ”ackord” tillverkat stora drillar. Där planteras nu sötpotatis. Det ser så mäktigt ut och mitt bondhjärta myser. Sötpotatis blir en bra omväxling mot all majsgröt (ugali). Man planterar revor, stjälkar, som snabbt slår rot och man kan sedan börja skörda om drygt tre månader.

Det andra stora jobbet är att vi bygger boende för förväntade praktikanter.

Vi planerar även att bygga ett litet stall för en kossa, några grisar och frigående höns.

Atmosfären blir mer och mer gårdslik, lite 4H-stuk. Det biodynamiska blir allt viktigare. Bördigheten börjar bli bra, nu då vi konsekvent tar tillvara allt organiskt material. Afrikanerna hånler åt många av mina idéer, men sen ser man att idéerna sprider sig, att flera tar efter. En del av mina idéer visar sig faktiskt vara odugliga. Men då skrattas det hjärtligt och afrikanerna känner sig stärkta i sin självkänsla.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur fantastisk Salome är, men så småningom kommer det nog att bli så att hon får följa mig till Sverige, då får ni se själva. Jag har svårt att se mening i att hon bara kommer på semester, men om många kan hjälpas åt att ge henne (oss) möjlighet att berätta om situationen i Tanzania och framförallt om projektet heart to heart då skulle det kännas meningsfullt att vi reser tillsammans.

Salome har nu fått ett pass. Hon är så stolt och lycklig. Vi kämpar hårt för att få det att fungera att hjälpa till med stora behovet som många föräldralösa barn har i Kisada. Men det mest besvärande problemet är att vägarna är helt sönderkörda. Stora timmertransporter kör sönder den ena vägen efter den andra. De vägar som inte är helt sönderkörda får då ta emot allt mera trafik. Det är verkligen skrämmande att se. Jag har funderat mycket på vad det är som gör Afrika fattigt, och detta är en av faktorerna. Att allt ska överdrivas, mera, mera, oberoende av om detta mera åstadkommer mer skada än nytta. Sönderkörda vägar och sönderkörda bilar och man bara fortsätter med motivet att man är tvungen för pengarnas skull. Som symbol ser jag hur man häller upp en kopp te, man häller tills det rinner över och allt blir kladdigt. Man har en gest, som är att man slår med handflatan på tumflatan av en knuten näve ”man vill ha rågat mått”. Jag är verkligen trött på detta rågade mått. Rågat tills det brister!

Tiden går och den 15e april är det dags igen att åka till Sverige. Arbete som bussförare väntar mig. Det ska bli kul, men även sorgligt att lämna Salome och barna för ett halvt år. Jag är mycket tacksam att få uppdrag att hålla föredrag, att berätta och visa bilder om projektet. Är även tacksam att få hjälp eller tips att finna en gammal lämplig minibuss för att ha ett billigt boende under perioden i Sverige. Önskar er allt väl!

Många hälsningar Ewout