JAG OROAR MIG!!

Vi krymper var värld. Resandet kan ta groteska proportioner. Amerikaner gör Europa på ett fåtal dagar. Vi reser kors och tvärs frän kontinent till kontinent. Är det i desperation?  den undermedvetna vetskapen om att vi förbrukar de sista resurserna? Men hur mycket tillgodogör vi oss under detta resande ? hur mycket fastnar och hur påverkar det oss ? Och de som inte kan hänga med i denna resande karusell, blir de efter ?
Utvecklingen är som ett självgående tåg. Den som är på tåget har näst intill inget annat val än att åka med. På avstånd ser vi de som blir efterseglade. Vi går in i matsalen och äter vardagsmat. TÅGET FÖRBRUKAR ENORMA RESURSER OCH LÄMNAR I SITT SPÅR EN OFANTLIG SOPBERG…..
Vi kan turista i det landet med de kvarlämnade, ”de är ju så exotiska ”och tycks inte ha vett att klamra sig fast på det framrusande tåget. En del vill åka med men de har inget giltig biljett.
Varför har de inget giltig biljet? Vi som är på tåget fick redan biljetten som doppresent.
Om vi bejakar systemet och inte bråkar så är det bara att sätta sig vid det dukade bordet.
Dessa påträngande personer som tycker att de har rätt att åka kan få för sig att tjuvåka!!! Tänk en sådan oförskämdhet.
JAG VÅNDAS…. Ska jag slänga ut lite smulor från mitt överfyllda bord till de som tycks hungra efter färdvägen? Ska jag smuggla in en och annan av dom som vill följa med ?
Ska jag hoppa av och bli en av de som är där ute? Men vill de ens ha mig i deras gemenskap ? Eller ska jag bara rusa med i den svindlande fart som detta "framtidståg' rusar fram ? Vad finns där framme ?
Är det MERA MERA MERA eller gapar det en avgrund som vi är oförmögna att bromsa farten inför.???

JAG OROAR MIG!!!
Ewout...



,