Jag ska bara droppa in och sätta mig hos mina gamla vänner Hans och Sofia i Lindstugan. Jag tar med Salome och Johannes. Ska vi sätta oss på balkongen? eller vid erat stora bord ?
Gott bröd och the precis så som jag minns det blir bra för min del. Jag kan inte stanna så länge för jag måste skynda mig hem.
Jag kom för att koppla av lite vid den trygghet som jag minns från ert hem.
Ja jag vet att även er trygghet är ett osäkert faktum så sanningar bortser jag från i denna stund.
För många sanningar har en förmåga att begränsa upplevelserna. Jag tar med Salome och Johannes.
Ja det är ju en verklighet att tiden har gått och jag kan inte bara vrida klockan tillbaka. Om det var möjlig att vrida klockan tillbaka så skulle det blir trångt vid ert stora träbord. Jag skulle ta med min älskade mamma. Hon skulle sitta där lite vilset för hon har svårt att lära sig svenska. Men det är henne jag saknar när livet är tungt. Jag skulle ta med Lena. Min älskade Lena som blev utsatt av att den man som hon ändå älskade var en så rörlig drömmande person .
Vi börjar bli ett roligt gäng kring bordet. Era fina döttrar har anslutit sig. Maya vill gärna vara med och jag börjar prata med henne hur det skulle vara möjlig för henne att åka en period till Matanana. Mina söner har lite svårt att finna sig tillrätta i sällskapet så de stannar ute och pratar bilar och andra verkligheter. Johannes vår fantastiska baby är en självklar medelpunkt. Hoppas att han inte upptäcker för tidig att han är ett så fantastiskt barn. Risken finns då att han blir bortskämd.
Nej men titta!!! Därborta vid vägen kommer hela min älskade Afrikanska familj. Killarna försöker att vara kaxiga men trots det så ser de så bortkomna ut. Dom har aldrig sett snö och deras vackra mörka hud har fått en grå ton av kylan. Tjejerna försöker att sysselsätta sig med de små barnen. Lilla Sara har kissat på sig så det är nog bäst att jag kramar om Er och skyndar mig tillbaka till Matanana där mina kära känner sig trygga.
Kramar från Ewout
Vägen till Matanana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar