Igår var det stor fest i gänget med de handikappade. Leveransen av den första rullstolen skulle firas ordentligt. Det är fantastiskt att kunna vara del av glädjen. Här sitter en grupp människor med det värsta utgångsläge man kan föreställa sig. Eller egentligen inte kan föreställa sig. Den gamla blinda mannen som inte längre får bo kvar i det tillfälliga rum som han har försökt klamra sig fast i. Eller den blinda gamla mormorn som tar hand om sin kraftigt mentalstörda son. Sonen är aggressiv och våldsam. Eller han som släpar sig fram med sina händer och släpar sin förlamade kropp efter sig. Denna man och jag är vänner på ett märkligt plan. Vi blir båda två gråtfärdiga när vi träffas.

Volontärerna är helt underbara, de engagerar sig och hjälper till med pengar och engagemang. Trots detta är jag bekymrad över hur vi ska kunna räcka till. Eller snarare hur jag ska kunna hantera när våra krafter inte räcker. Och det är självklart att våra krafter inte alltid räcker. Jag har så svårt att se människor i ögonen och säga ”nej tyvärr, du får gå hungrig även idag. Nej, jag kan inte ta dig till läkare.” Det är så viktigt att vår hjälp är hjälp till en bestående förbättring. Min önskan är att vi i ett begränsat område ska kunna ha en social medvetenhet. Biologiskt hanterande av jorden, ett område där människor tar hand om varandra. Flit som lönar sig. Har kommit ganska långt.i vårt eget boende och hoppas att cirkeln kan utvidga sig successivt.