Om några av de barn som kommit till oss

Alfa kom till oss när han var tre år från sin mormor som har många barnbarn att ta hand om, nu när den ena efter den andra av hennes barn dör i Aids. Alfa var en extra stor börda for henne, eftersom Alfa är Aidsinfekterad. Han var mycket klen och sjuklig. Men nu när han bor hos oss och får bromsmedicin, har han utvecklats till en robust, trygg femåring. Vi älskar Alfa.

Sawady var knappt tre år när han blev övergiven av sina föräldrar. De dumpade honom ensam i skogen. Med vilken tanke vet vi inte. Han bor nu hos oss och är en av alla älsklingar. Han är lite känslig och behöver mycket omsorg. Vi har gett upp att efterforska om hans föräldrar. (föräldrar som dumpar sitt barn på detta sätt har inte vår sympati)-

Witness var drygt ett halvår när vi vid en vandring stötte på henne, detta undernärda barn. Mamman stod och var förtvivlad: ”Min baby kommer att dö, jag har ingen mjölk till henne, och ni kan se att detta barn inte har lång tid kvar att leva.” Vi beslöt att ta oss an Witness och tog med henne. Hemkommen tittade vi med sorg pa detta ynkliga barn. Vad ska vi klä henne med, var ska hon bo? Under denna stund kom en man vandrandes mot vårt hus. Mannen var italienareoch hade hört om vårt projekt. Han sa ”jag har med mig en gåva till er.” Han tog av sig sin ryggsäck och ur den kom alla kläder man kan önska sig till en liten baby. Var man inte troende före en sådan händelse, så blir man det efter denna händelse. Övetygelsen om en andlig ledning ligger nära till hands.

Pomoko bor i en märklig, avlägsen by som heter Nowenze. I denna by är de flesta människor gravt alkoholiserade. Inklusive barna. Man ser hur mammorna sitter lulliga och söker tröst i att dricka det lokalt bryggda ölet av den sockerrika saften som tappas av bambu. Ett spädbarn som sitter i en duk (kangas) pa sin mammas rygg blir gnälligt. Då tar mamman fram barnet och ger det av sitt öl.

Pomoko är ett av dessa barn, han är som ett gatubarn .Ingen bryr sig om honom, ingen ställer krav på honom. Sakta tar undernäringen kål på honom. Vi kippade efter andan när han syntes i dörröppningen. En skugga av en människa. Det var mest ögonen som berörde oss så starkt. Nu bor han hos oss. Går i skolan, skrattar och är en påtaglig del av oss.