Det är som vanligt sorg i byn, flera har dött. Afrika är verkligen ett mysterium. Så mycket kraft och så mycket som rinner ut i sanden. Så mycket kortsiktighet men även glädje, så mycket givande men också ett orimligt tagande. Hur mycket har kolonisationen med saken att göra? Hur skulle Afrika ha fungerat utan den, men även utan hjälpinsatser såsom vårt projekt? Man möter många frustrerade hjälparbetare som känner sig utnyttjade. Vad jag förstår så ligger det i den tidiga barndomen hur vi beter oss senare i livet. Såsom det är i Afrika så bemöter man vuxna och bedömer dem ur sin vuxna situation, och har inga funderingar på hur deras barndom har påverkat dem.

Jag ska försöka beskriva Malaykas situation. Hon är tre år och sköter om sin 1-åriga lillebror många timmar om dagen. Hon får hämta vatten innan hon går till daghemmet. Ibland finns det ingen som kan eller vill sköta om ettåringen. Då kommer hon kånkande på honom och ställer sig på avstånd och hoppas att någon säger att hon får komma ändå. Malayka småknycker och får rapp på stjärten när hon har felat. Hon lär sig att stjäla smartare, för hon klarar sig inte utan att ta saker. Ibland får hon inte komma hem för att hon har varit ”stygg”. Då lägger hon sig gråtande i buskarna. Ibland har jag sett att hon får hårda slag som lämnar märken på hennes kropp. När det är söndag sitter hon finklädd i kyrkan (ofta med sin lillebror) och ingen kan se att hon far illa. Hon är en av de många som behöver mer hjälp. När hon blir stor kommer många att tycka att hon är lat eller jobbig eller odräglig. Mitt hjärta gråter. En annan situation är den om en pojke som är adopterad av en amerikansk familj här. Barnet blir perfekt omskött, och får i stort sett allt han pekar på. I kyrkan får han vara stökig och störande, han har svårt att leka med andra ”vanliga” barn. Han får alltid sin vilja fram. Man ser redan att han kan utvecklas till en översittare. Och det tråkiga med afrikanska sådana är att de ofta blir värre än västerländska kolonisatörer.