Ibland är det för tufft! Igår kväll dog Tina, ett av våra daghemsbarn. De barn som är sjuka och ska tas till doktorn ofta kommer en mycket nära. Det var redan vid vårt första besök här i Matenana 2004 som Tina var sjuk och behövde till doktorn. Den dåliga sjukvården här konstaterade inte att hon hade Aids, utan detta framgick när Ewa och Ulf var här och vi kämpade för hennes hälsa. Sen dess har Salome och jag tagit henne till doktorn då och då, och medicinerat henne dagligen. Gång på gång var hon tillräckligt frisk för att leka med sina kompisar på daghemmet. Men nu dog hon. På ett vis tror jag himlen har väntat på henne och att det är bra att hon slipper all medicin, sprutor och dålig hälsa. Samtidigt frågar jag mig vad man borde ha gjort mera. Tålmodighet, vänhet, uppgivenhet, ett tappert försök att vara med kompisar trots smärtor och elände.

Kära Tina! Gud fader i himmelen, jag fattar ingenting. Vad vill du att vi ska lära oss av detta? Byn gråter – såsom de dagligen gråter för någon som dör. Halva byn kommer att ha dött inom några år. Kommer jag att vänja mig? Jag vill inte vänja mig. Jag vill gråta ur djupet av mitt hjärta, och sända mina tårar med Tina var hon än är!