Det känns bra att vara saknad även om det inte gäller min person utan mina inlägg.!

Jo då.. Jag finns på plats här men min natur trogen så vill jag vara på många platser.
Först och främst vill jag vara hos min lilla kärnfamilj. Min älskade Salome. Jag kan se något stort och tappert i denna person. Hon har verkligen gått igenom en mäktig utveckling. Från en liten byflicka till "Drottningen" i samma by. Att bli stor i sin egen by är en påfrestning men Salome är klok. Hon har ofta de enkla självklara svaren. Jag älskar henne inte bara som den vackra kvinna hon är utan lika mycket för den stora person som hon är.

Jag vill vara hos Akisa. Denna 8 -åring, lång och spretig. En tjej i högsta bemärkelse. Det är en ynnest att få vara nära henne. Jag märker att det är mycket på hennes villkor att jag få vara hennes pappa. Det är något stort i att få vara med i ett uppväxande barns utveckling. Vet inte om jag överdriver mitt behov av kärnfamiljen men det är kanske en naturlig reaktion att vilja ha en kärnfamilj när man har ett så utvidgat familjeliv som jag har. Det är så fantastisk att få vara storpappa, att få höra glada rop när man kommer hem.Barn som kommer springande, vill kramas och är nyfikna på vad som är inhandlat. Sauwady står med sina stora ögon och knuffas med hunden Bobby för båda två vill vara först med att välkomna mig.!

Sen måste jag springa till Johannes, och även där känns det som en stor ynnest att han är väldig mycket sin pappas pojke. Johannes är ingen baby längre han är en pojke. Visserligen kan han inte gå ännu men hans starka aktiva kropp är en pojkes kropp och hans hjärna kan redan förflytta sig så som de andra barnen kan förflytta sig. Johannes våndas över att han inte kan springa. Jag lyfter upp honom och hans armar och ben fäktar vilt i riktningen dit han vill förflytta sig. Jag pratade i telefonen och Johannes fick tag i den och hojtade lo/lo. Han har redan uppfattat telefonens beteende. Vilken kille… Vilken pojke…. Hans stolta pappa går snart på tå. Jag vill visa honom för alla och blir lite besviken när han inte blir beundrad. Det var en riktig höjdare när jag var bland alla handikappade arbetande människor på NEEMA CRAFT i Iringa. Johannes var på gott humor och charmade vilt omkring sig, och som sig bör så föll alla pladask för hans charmattacker. Jo han liknar i många avseenden sin pappa. Min älskade pojke. Jag hoppas att få vara hans idol länge än. Han lägger sin lilla näve på min hals och somnar trygg. Jag suger i mig hans snusande och min lycka är total.

Det är ett fantastiskt gäng med volontärer här. Dom kämpar med barnhuset i Matanana och när jag undrar om de vill ha mera varierande arbete så säger dom ”Nej vi vill ha klart här först.!!!”
Fantastiska människor som kommer hit och vill vara en tillgång för behövande barn i Afrika. Det är flera som ska åka nu redan på fredag och innan dom åker så ska vi ha en dundrande fest. Dansa och sjunga vara tillsammans kring elden och bli lite lyriska över att ta avsked, och prata om när man kommer att träffas igen.

Det är viktig för oss att känna att vi gör ett behövligt arbete. Att känna att vi gör något som är för framtiden. Tyvärr är gensvaret inte alltid som man förväntar sig.. Vad vill man i byn ha hjälp med? Jag tror oftast att de vill ha hjälp med att kunna utveckla sig att lära sig om omvärlden och att finna kultur och samklang. När jag tror det så har jag många gånger bäddat för besvikelse. Den vanligaste drömmen att få hjälp med är inte högstående utveckling, utan man vill ha en skrytsam telefon och kunna gå på krogen och sitta där och skräna. Eller att drömma om en bil. I dessa stunder känner jag besvikelse. ÄR JAG HÄR FÖR ATT GENOMFÖRA DERAS DRÖM ELLER ÄR JAG HÄR FÖR ATT GENOMFÖRA MIN DRÖM ??????/

Hälsningar Ewout