Sorg i hjärtat. Tomaini, 5 år, dog i aids. Vi har inte varit så starkt inblandade i hennes sjukperiod. Tidigare tog vi henne till läkare, men sen har hon inte varit mycket på daghemmet. Jag känner mig skyldig att vi inte har sökt upp henne, men det har varit så mycket med resande till läkare med olika barn och vägarna är så makalöst sönderkörda nu i regnperioden. Vi var på begravningen och folk sade att hon hade svultit ihjäl eftersom hon var så mager. Man kan bli rasande för all arrogans och okunnighet. Vi har misslyckats! Jag var svag och handlingsförlamad. Gud förbarme dig! Vi såg problemet och gjorde inget. Jag sitter i de anklagades bänk, men det är trångt på den. Jag gråter åtminstone, - andra sitter där men förstår inte ens vad de är anklagade för!!!

Salome berättar nu att hon har varit utsatt för ett förgiftningsattentat när jag var i Sverige. En kvinna kom gång på gång med små gåvor. En vacker dag blev Salome ordentligt sjuk. Hennes ord är: ”jag var så dålig så jag kröp som en orm i gräset. Som tur var kunde mina vänner få mig att kräkas. Så jag överlevde, men jag var sjuk i två veckor.”

Svartsjuka är en farlig sjuka. Denna kvinna är ökänd för att göra fula trick mot dem hon är svartsjuk på. Hur bär man sig åt för att inte fördöma men ändå vara tillräckligt på sin vakt? En annan sak som kan kännas typisk är att när man avslöjar någon eller anklagar någon så berättar omgivningen enstämmigt att detta visste de redan sen tidigare!?

Afrika, kära Afrika. Allt är möjligt och därför omöjligt. Allt är dömt, och därför får vi inte ge upp. Jag ser i barnens ögon att de sitter inne med framtiden. Att det är meningsfullt att hjälpa dem till en god start.

Vi väcks av tjattrande. Våra två tonårstjejer börjar dagen tidigt. Stomaini 15 år ska till skolan och Roida tar hand om de barn som kommer tidigt. The ska kokas, värmen från elden välkomnar barnen. De är frusna och hungriga. Ofta blöta, för regnperioden är ovanligt intensiv i år. Vägarna är som leriga flodbäddar. Men Stomaini och Roida sjunger glada visor. Det tycks bara vara sånger som de känner igen från kyrkan. Var får alla sin styrka ifrån? Barn från mellanstadiet kommer i mörker till skolan – då har en del gått 12 km från Bumilayinga. Sent på eftermiddagen bär det av hem igen. Jag blir trött av att bara se deras möda, men ungdomarna travar glatt på.

Det regnar och regnar. Några kvinnor kommer . De säger att de kommer för att arbeta, men de vet att vi inte jobbar när det regnar. Sen visar det sig att de är totalt genomfrusna. Det visar sig att de har farit ordentligt illa i deras hus, där taket läcker. Allt hade blivit genomblött, - brännveden, tändstickor, filten – allt. Den ena berättar att hon har krupit in i ett hörn och kurat ihop sig.

Nu sitter en hel skara kring vår eld. Stämningen är glad, - de skrattar och berättar historier för varandra. Eländet är glömt, de tycks inte ha det problem jag har, att jag tänker och våndas för dem som inte sitter kring en värmande eld. Jag avundas dem som kan glömma och förtränga.

Eller är det vår västerländska oförmåga att inte kunna leva med otryggheten, som har gett oss styrka att bygga upp ett trygghetssystem? Jag går in och lagar en stor gryta med sötpotatis.

Det känns så roligt att kunna överraska med mat och värme. Salome strålar, hon är stolt över att ha en man som lagar mat och bryr sig.

Det underbara här är verkligen underbart. Härligt väder idag, som den vackraste försommardag. Den som kommer för att plöja en åker åt oss med sina oxar har med sig en flock kor som jag ser min uppgift att valla medan han plöjer. Torparkänslan överväldigar mig när jag lyssnar och iakttar de betande djuren. Torparlivet är fullt möjligt här. Arbetslönen är i nivå med självförsörjningsprincipen. Växtligheten är god. Det är intressant att se hur bördigheten nu snabbt ökar på vårt ställe. Den viktigaste punkten är att vi tar tillvara allt organiskt material och har bannlyst all eldning. Som kickstart på de växter som kräver det har vi hönsgödsel. Sötpotatisen odlas i kraftiga drillar. Sötpotatis är den odling som lämpar sig att använda vid nyodling och vallbrott.

Lerhusbygget upptar mycket av vår arbetsdag. Jag efterlyser intresseanmälning till min e-mail adress ewoutvanalphen@msn.com eftersom vi planerar en fjorton dagars ler- och halmbyggarkurs inom en snar framtid.

I väntan på laboratorieresultatet skriver jag en stund. De 5 barn som vi tagit till läkare väntar tålmodigt. Salome gör allt arbete med att ledsaga barna och att tala med läkare. Mitt arbete är att vara chaufför oh kassör. Viss effekt gör jag även genom att vara den vite mannen. Många dörrar öppnas av detta faktum.

Regnet öser ner och jag är ganska ängslig för återresan. Kisada har oföreställbart dåliga vägar nu i regnperioden. Sandhålen är värst eftersom man inte vet hur djupa de är. Vi kuskar i min gamla bil och under intensiv bön har vi hittills alltid kommit fram. Vi har nu införskaffat oss tre tunnland privat mark helt intill Heart to Hearts mark. Här ska byggas ett större privat hus, som kommer att lämpa sig för gäster. Det är härligt att planera och att bygga. Här är det ingen brist på idéer.

Salome och jag var till ”Fox farm lodge” och träffade intressanta människor (mest engelsmän). Det var mycket lärorikt att se hur de har byggt upp sin högklassiga verksamhet.

Salome var mest fascinerad över människornas engagerade sätt att berätta, men hon sade sig se att de var så upptagna med berättande så ingen tycktes ha tid att lyssna. Nu när jag är hemma och skriver detta tittar jag ut och ser att de sopor som har blivit slängda nu gång på gång blir noga genomsökta. Den ena personen efter den andra ser ut att kunna hitta något användbart.

Tyvärr blir följden att mycket av detta senare kommer att flyga omkring ute i markerna. Vår hjälp och inneboende Stomaini är en gladlynt, inte överintelligent 15-åring. Hon berättar glatt att lärarna i den nya Secondary School har gått in för att bara undervisa på engelska, men att endast ett fåtal av eleverna förstår hjälpligt vd lektionerna handlar om.

Stor arbetsglädje råder. Två pojkar står och sågar brännved under överinseende av Viktoria. Salome har fullt göra att hålla ordning på alla som arbetar. Hon berömmer och grälar, instruerar och tar råd. Jag håller ordning på transporten, att förnödenheter finns och inte minst att det finns pengar. Några barn diskar, andra leker i den nya lekstugan som Viktoria Klint tillverkade under den period hon var här. Men det stora jobbet är att vi har brutit vall (gräsmark) på 1,5 ha mark. Först har det plöjts med oxar, sen har ett stort arbetslag på ”ackord” tillverkat stora drillar. Där planteras nu sötpotatis. Det ser så mäktigt ut och mitt bondhjärta myser. Sötpotatis blir en bra omväxling mot all majsgröt (ugali). Man planterar revor, stjälkar, som snabbt slår rot och man kan sedan börja skörda om drygt tre månader.

Det andra stora jobbet är att vi bygger boende för förväntade praktikanter.

Vi planerar även att bygga ett litet stall för en kossa, några grisar och frigående höns.

Atmosfären blir mer och mer gårdslik, lite 4H-stuk. Det biodynamiska blir allt viktigare. Bördigheten börjar bli bra, nu då vi konsekvent tar tillvara allt organiskt material. Afrikanerna hånler åt många av mina idéer, men sen ser man att idéerna sprider sig, att flera tar efter. En del av mina idéer visar sig faktiskt vara odugliga. Men då skrattas det hjärtligt och afrikanerna känner sig stärkta i sin självkänsla.

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om hur fantastisk Salome är, men så småningom kommer det nog att bli så att hon får följa mig till Sverige, då får ni se själva. Jag har svårt att se mening i att hon bara kommer på semester, men om många kan hjälpas åt att ge henne (oss) möjlighet att berätta om situationen i Tanzania och framförallt om projektet heart to heart då skulle det kännas meningsfullt att vi reser tillsammans.

Salome har nu fått ett pass. Hon är så stolt och lycklig. Vi kämpar hårt för att få det att fungera att hjälpa till med stora behovet som många föräldralösa barn har i Kisada. Men det mest besvärande problemet är att vägarna är helt sönderkörda. Stora timmertransporter kör sönder den ena vägen efter den andra. De vägar som inte är helt sönderkörda får då ta emot allt mera trafik. Det är verkligen skrämmande att se. Jag har funderat mycket på vad det är som gör Afrika fattigt, och detta är en av faktorerna. Att allt ska överdrivas, mera, mera, oberoende av om detta mera åstadkommer mer skada än nytta. Sönderkörda vägar och sönderkörda bilar och man bara fortsätter med motivet att man är tvungen för pengarnas skull. Som symbol ser jag hur man häller upp en kopp te, man häller tills det rinner över och allt blir kladdigt. Man har en gest, som är att man slår med handflatan på tumflatan av en knuten näve ”man vill ha rågat mått”. Jag är verkligen trött på detta rågade mått. Rågat tills det brister!

Tiden går och den 15e april är det dags igen att åka till Sverige. Arbete som bussförare väntar mig. Det ska bli kul, men även sorgligt att lämna Salome och barna för ett halvt år. Jag är mycket tacksam att få uppdrag att hålla föredrag, att berätta och visa bilder om projektet. Är även tacksam att få hjälp eller tips att finna en gammal lämplig minibuss för att ha ett billigt boende under perioden i Sverige. Önskar er allt väl!

Många hälsningar Ewout

Vi har blivit med barn igen. Förutom de cirka 50 bar som kommer på dagtid har vi nu även fått en 1,5-årig pojke ”Alfa” på heltid i vår familj. Alfa är en ganska förnöjd kille, men han har fått en kronisk lunginflammation som blir allt svårare att bota, eftersom penicillinet inte biter längre. Han har även en del andra inflammationer, bland annat i käkarna. Hans gamla mormor klarar inte längre att ta hand om honom . För oss är det även en stor belastning, eftersom han behöver ideliga läkarbesök. Vi är ganska ansträngda nu, eftersom det kommer fler än 50 barn som trängs i utrymmen som behöver utvidgas och förses med fönster och grovköket behöver utvidgas. Här ska även byggas en bränslesnål spis (det innebär en spis med reglerbart drag) Det är ganska svårt att få människor här att acceptera spisar där man inte lika naturligt kan sätta sig kring elden. Elden är en så central punkt i det sociala livet.

Vi har flyttat Matenanas daghemsverksamhet till vårt hem. En mer idealisk bild är svår att finna. Salome och jag som mamma och pappa. Två kvinnor som arbetar i trädgården men även är tillgängliga för barnen. Moses och Stefano som gör byggarbete, men som också är tillgängliga. Vårt eget barn Akisa, vår fosterpojke Mengi och sen ett tjugotal föräldralösa barn som är här från kl. 8 – 14. En härlig storfamilj. Det värmer mitt hjärta. Ängslan för pengarna är det enda som stör harmonin. Kl. 8.30 får barnen sin morgongröt. Kl. 13.00 får de en stadig lunch. Däremellan leker de och hjälper till med pågående göromål. Vi har god koll på om något av barnen behöver extra vård, kläder eller medicin.