Men jag går nog in för mycket i den text som jag läser och texten påverkar kanske mitt humör allt för mycket.
Deprimerande texter bör undvikas av en överkänslig person som jag eftersom jag inte vet om mitt humör är en följd av det som jag läser eller om det är en följd av den verklighet som jag lever i.
Hela denna min värld ska sen möta andra människors värld som i sin tur är påverkade av vad de har upplevt och vad som hänt i deras bakgrund.
Ser en tuff Muslimsk kvinna. Hon gömmer sig i sin burka, men hennes utstrålning för övigt utstrålar så mycket av hennes personlighet så det är svårt att ta fel på vem hon är. Hon kikar intensivt ur sitt burka gömställe. En glimt av hennes ögon är tillräckligt för att kunna känna igen henne på långt håll.
Jag för min del tycks ha min utstrålning Jag ser att jag inte är någon okänd personlighet i detta samhälle.
Ibland skulle jag vilja vara mera anonym men jag har inte bäddat för att vara en anonym personlighet. Vad har jag då bäddad för i mitt förberedande liv innan jag hamnade i den stund som jag är i nu ?
Minns att jag på en utställning i Stockholm blev helt fascinerad av en bild på en ung Afrikansk kvinna. Så mycket utstrålning, så exotisk och så vacker. Och nu så plötsligen ser jag att jag har letad efter denna bild och att jag gifte mig med henne året 2007.
Söker man att förverkliga det som har gett en bestående stämpel och en glimt i ens liv ?
Bilderna är inte en jämn ström av likartade bilder, utan då och då blir bilderna mera påtagliga och minnesvärda.
Vilka bilder kommer jag att möta idag? och vad har dessa bilder att göra med tidigare bilder som präglade min verklighet ?
Kanske är det så att man ser en jämn ström av bilder men sen plötsligen känner man igen någon av de bilder som glimtar förbi, och inte förrän då fastnar de som ett igenkännande i ens erfarenhetsbank.
Lea är ca 18 månader och hon är mycket liten. När hon kom så satt hennes skinn som förstora kläder kring hennes lilla kropp. Hon höll på att svälta ihjäl det var svårt att få i henne någon näring och hon hade ingen livsglimt men nu är hon som en fjäril som har föds ur en puppa .
Hennes ögon tycks inte ha bestämt sig för om hon ska lita på sin omgivning och hon har inte bestämt sig för hur stor utrymme hon ska ta i denna värld.
Men nu har hon i alla fall bestämt sig för att äta när det finns mat. Hon vet fortfarande inte att hon kan sluta äta när hon är mätt. Hon äter mera för säkerhets skull.
Det speciella som hände igår var att bilden föll på plats i min bilderbank, och där är hon nu och vi tillhör varandra. Åtminstone jag känner en gemenskap som går över en lång tidsgräns. Jag vill vara en tillgång för denna lilla människa!
På många vis kan man tycka att detta är en självklar uppgift för en barnhemsföreståndare, och det är självklart att jag har ett ansvar, och när det faller på plats så är det mer än ett ansvar då vi har själens förbund.
Jag får ett själens förbund med ett antal besökare. Då uppstår glädje! Andra bara är och den efterlängtade glädjen uteblir. Inget fel i det för alla kan vi inte passa i varandras "bilderbok"
Riktig sorglig blir det när bilderna skär sig, när det inte går att förenas. En negativitet uppstår som stör arbetet och det är fel..
Vi kom ju alla hit för att vi ville något positivt i arbetet med barnen... Vi ville alla vara en tillgång . Jag kommer att hålla stadigt i rodret tills rätt person dyker upp och kan föra skutan till nästa mål.
Det är betydande grej som håller på att byggas upp.
Ett daghem för 150 barn. Storfamiljen för ett 20- tal barn och ett barnhem för ca 24 barn.
Dessutom byggs det upp en Yrkesskolan och även ett kunskapscenter med intressanta teman . Naturmediciner, biologisk odling, energi biogas, och byggande av computer klass. m.m.
I anslutning byggs av andra krafter en grundskola. Det byggs även ett center för naturmedicin och AIDS bekämpning, så nog är det värt att kämpa för denna helhet som redan har visat sig kunna vara ett exempel för en större omgivning.
Lilla Lea
Linnea och lilla Lea
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar