Igår hände det som man har ängslats för och förfasat sig över. I den hårda blåsten kom elden svepande i det höga gräset. Skrik och skrän. Moto moto, -elden är lös! Mina frodiga buskar som jag var stolt över bröts av och användes som eldbekämpningsverktyg. Där elden inte var alltför hög sprang någon och slog med kraftiga lövruskor i eldskanten följd av ett litet gäng som såg till att det blev helt släckt på den sträckan. Mitt grästak på ladan (förmodligen det största taket i byn) hade just blivit klart under dagen, men nu såg det hotfullt ut när flera meters hög eld kom dundrandes. Det kändes bra att det var odlad mark emellan, och att det är ganska grönt på mitt ställe. Vi klarade det, Angelina, Witness, Sara med flera. Trötta men uppspelta kunde vi koppla av. Mitt i eländet var det en härlig känsla att kämpa skuldra vid skuldra. Jag älskar sådana stunder av gemensam strid. Om jag tänker på mitt liv är det dessa stunder jag minns mest. Äventyr som man med nöd och näppe överlever. Man är mitt i livet! Att bekämpa elden handlar mycket om att inte ge tappt, att inte ge upp för det till synes ofantliga eldhavet. Så snart elden hamnar på ett lugnare ställe är man på den, innan den når fram till nästa stycke högt gräs. Jag märkte att min initiativförmåga var viktig och jag blev en naturlig ledare. Stackars Stuart stod ängsligt vid sitt hus och hela familjen hjälptes åt att slänga vatten på taket. Ingen gick ut för att stoppa elden innan den kom kritiskt nära bebyggelse. Själv hade jag i stridens hetta kommit ganska långt hemifrån. Nu är allt lugnt igen, och genom att stora stycken är brända är eldfaran för vår del inte så stor längre.