Idag grät vi en stund. Angelina, Ewa, Ulf och jag hade tagit en 5-årig flicka, Tina, till en läkare i staden. Först till en läkare som vi inte var nöjda med, han satt och halvsov och var totalt ointresserad. Missade alla uppenbara diagnoser. Till sist hittade vi till en som tog sitt arbete på allvar. Men diagnosen var skrämmande. Total infektion från öronen och lungorna, variga utslag på hela kroppen, och värst av allt diagnosen Aids. Det var då vi grät. I morgon ska vi ta mamman till denna flicka till läkare så han kan berätta och, hemska tanke, ta prov på henne. En strävsam, ensam mamma, med sitt barn och ett i magen. Mitt hjärta gråter. Jag ser hur Ulf bär denna Aidssjuka flicka med kärlek och tillgivenhet. Verkligheten är nära och påtaglig. Ewa kämpar och tar beslut även om de är tuffa. Angelina sitter och smågråter, och när Ewa frågar ”klarar du detta?”, så skrattar Angelina på afrikanskt vis, mitt i sin uppenbara sorg. Jag gömmer mig i att vara upptagen med bilen och yttre uppgifter. Jag är inte så modig som jag önskade vara!