söndag 22 juli 2012

Witness och Pomoko



15 november 2008

I förrgår gick vi över bergen bland bambuträd och acaciaträdi minst 35 graders värme
och efter ca 5 eller 6 km kom vi till en liten by där det fanns några hus .

Vi hörde ett litet barn gråta så Ewout som är vår ledare här och jag gick dit och vi ser ett ca tvåmånadersbarn ligga på en bit tyg och gråta. Bredvid henne satt en liten pojke stirrandes med tom blick.

Mamman som arbetade på majsfälten kom och berättade att barnet grät för hon hade ingen mjölk att ge henne.

Det här var mitt första möte med det allra svåraste . Jag stod där med en mamma som var hiv-smittad och inte hade mat åt sitt barn.

Vi ser det ofta på tv hemma men att ha det barnet i sin famn, att känna mammans hand i min och se in i hennes förtvivlade ögon är en helt annan sak. Den bilden kommer jag nog alltid att bära inom mig.

Vi vandrade vidare och i ett annat hus träffade vi också människor i samma svåra situation. Ett till barn med tom blick.

På kvällen gick jag till byn en stund och gick sedan och lade mig ganska tidigt .

Jag såg på stjärnorna och månen... Känslorna var oerhört starka efter dagens upplevelser.

Det var den första natten som jag grät och säkert inte den sista.....

Catharina volontär

1 år senare..

14 november 2009

Lördag morgon hade vi bestämt en utflykt till en bergsby vid namn Njauensie.

Denna by fick jag höra talas om redan innan jag kommit fram till projektet.

95 % av byns invånare är alkoholiserade, inklusive barnen.

Föräldrarna har helt enkelt inga pengar och ger då barnen den lokala alkoholdrycken bambujuice i brist på annan näring, och för att få tyst på de.

Helgen innan då vi varit i kyrkan berättade en av prästerna om en mormor i den byn med två barn som skulle kunna behöva en hjälpande hand.

Jag köpte en hink och fyllde den med socker, salt, tändstickor, papper, ljus och andra basgrejer.

Vi tog även med en madrass och filtar hemifrån, samt lite kläder att dela ut efter vägen.

Det var en halvtimmes bilfärd och sedan ungefär 2 timmars vandring fram till byn.

När vi kom fram träffade vi en man som visade sig vara pappa till Witness. Han hade ett hemskt ormbett men skulle gladeligen hjälpa oss att hitta mormodern som vi sökte.

Medan vi väntade på att mannen sökte i byn efter mormodern satte vi oss och sjöng med några barn i en mycket liten kyrka.

Efter en stund kom den mest rörande lilla varelsen ingående genom dörren. Han var skinn och ben, hade kläder som knappt höll ihop runt kroppen och ett par enorma ögon som såg rakt in i själen på mig.

Jag har aldrig blivit så rörd i hela mitt liv.

Justin frågar den lilla pojken var han bor och han visar oss dit, väl där förstår vi att han är ett av barnbarnen till mormodern som jag har med mig grejer till. Hon är dock inte hemma så vi lämnar sakerna i huset och meddelar Pomoko att han inte längre behöver bo under dessa omständigheter om han inte vill det.

Han får flytta hem till moyo kwa moyo=)

På måndagen efter helgen ska han få komma med sin pappa, åtminstone så vi får åka med honom till sjukhuset och testa om han är HIV-positiv.

Han kom inte den måndagen. inte morgonen efter heller. Så jag och snickaren Peter tog var sin cykel och började trampa iväg mot Njauensie.

Min cykel hade inga bromsar och tack vare det blev själva cykelturen ett äventyr i sig.

Vid ett tillfälle rullade jag iväg som en galning utan möjlighet till att kunna stanna och Peter kom efter och skrek med fasa i rösten "pole pole pole!"

När vi nästan var framme i byn träffade vi två barn som berättade att Pomoko och hans pappa var på väg till matanana, bara att vända och börja cykla tillbaka då.

Efter en stunds cyklande i den kvävande värmen höll jag på att ramla ihop och stannade därför att vila. Peter cyklade upp bredvid mig och sa på fullt allvar att han faktiskt kunde ta min cykel på pakethållaren, mig på sadeln och cykla hem på det sättet.

Jag skakade bara på skallen, tänkte i mitt stilla sinne att det skulle han faktiskt klara av, men avböjde vänligt.

Då vi kom hem satt vår käre Pomoko mitt på gräsmattan och stirrade apatiskt rakt framför sig.

Han fick mat, bad och nya kläder.

Dagen efter var en lyckans dag! vi fick veta att denna lilla killen var frisk=) med mask i mage och fötter och en stor portion undernäring men helt fri från aids.

Därefter är jag nog inte ensam om att tycka att han växt otroligt mycket som människa. Han leker, skrattar, pratar och klagar ibland på att han känner sig för ren nu för tiden=)

Linnéa volontär

Ytterligare 2 år senare..
Mars 2012
Idag bor Witness och Pomoko kvar på moyo kwa moyo. De har växt och blivit två färgstarka personligheter som stöttar så väl varandra som andra genom livet.

Pomoko har börjat skolan. Det märks att han på grund av alkoholskador och grav undernäring inte kunnat utvecklats psykiskt på sin ålders nivå, men han kompenserar det med en stark vilja och stort engagemang.

Även om han är blyg och försiktig hjälper han till på gården, ser till de mindre barnen och tar för sig i den mån han kan.

Det är otroligt att se utvecklingen från det skal han var när vi hittade honom, till den starka, glada pojken han är idag.

Witness är en otroligt hjälpsam tjej. Det märks att hon kom till moyo kwa moyo som väldigt liten eftersom hon har en naturlig självkänsla som bara kan komma ur en uppväxt med mycket kärlek.

Hon pratar en del engelska som hon lärt sig av volontärer och har hittat sin själsfrände i lilla Sara som kom till moyo kwa moyo för inte så länge sedan. De två flickorna ser upp till varandra och tjivas ibland så som små bästa vänner gör, och man hör ofta den ena ropa efter den andra när man går runt på gården.
Linnea Volontär.









Här ser man vilken skillnad detkan göra för ett barn att få komma till
Moyo kwa Moyo.
Linnea och Catharina.



















 

 


lördag 14 juli 2012

Andligheten kämpar om det framtida herraväldet.

Jag tror på en mild andlighet som är baserad på medmänsklighet och kompensation och ag är stolt att vara en soldat i den andlighet som jag kämpar för.
Även andra kämpar för den andlighet de tror på som till exempel den pentagostel kyrka som håller halva Iringa vakna stora delar av dyngnet.
Högljudda skriker man ut sin vad jag ser en extrem ångest.
Detta mitt påstående ser ut att vara en liten detalj i en stor verklighet, men enligt vad jag ser så är det denna kamp som har orsakat många blodiga konflikter igenom alla tider.
Striden är inte över än och den kan rentav trappas upp och leda till svåra konflikter och alla är inte medvetna om att de är del av detta vare sig de vill eller inte.
Man är troende på det ena eller det andra och i det möter man andra troende  oberoende av om man är ateist, muslim, frikyrklig, eller högkyrklig. New age eller satansdyrkare.
Sort söker sort för att överleva och stärka sig.
Om man så som jag ger sig in i andra kulturer och situationer så utsätter man sig svårt.
Salome säger att hon stundvis blir hårt ansatt av voodo och black magi .
Ja det är fortfarande så oändlig mycket att lära sig.


Hälsningar Ewout

tisdag 10 juli 2012

Jag träffar intressanta människor i Iringa.



I ett samtal med ägaren till Iringas internet framgår det att vårt problem med avundsjuka byledningar är ett allmänt förekommande fenomen. Byledningen struntar blankt i om byinnevånaren drar fördel av vår hjälp och närvaro. De är bara ut efter egen vinning.
Det är en sport att irritera en givare tills han blir arg. I detta finns ett mindervärdighetskomplex som är vanlig i Afrika. Min väns råd är att inte bli arg… Lova honom att det som han efterfrågar ska tillfalla honom efter två år.

Min vän berättar att en rik vän till honom som till slut gav upp och struntade i att hjälpa.
Vad vi bör göra är att hjälpa de som vi vill hjälpa, och finna glädje i detta hjälpande.
Bli inte arg. Le och gå inte in på orimliga påståenden.
Det är mycket att lära sig men förhoppningsvis så kommer vi ett steg framåt efter varje smäll.


Hälsningar Ewout

onsdag 4 juli 2012

Jag ska fylla år nu den 7/7 Juli.


Att jag föddes 1942 gör att jag nu fyller 70 år. Snacka om förkärlek till siffran 7.
Att fylla 70 år känns som ett skämt. Känner mig stark och frisk och kan se många uppgifter framför mig. Men trots det så finns det väl en del orsaker att reflektera över saker och ting.
Jag föddes i Indonesien av föräldrar som var både från Holland och Indonesien. Och Holland och Indien.


Min Svenska epok har varit i 35 år och min Tanzaniska epok fyller nu 7 år.
Gifte mig med Salome 2007. Johannes är min stora ögonsten. Att jag kunde ha en så stor kärlek till ett litet barn var för mig en överraskning.

Tanzania förbereder ett stort firande den 7/7 dock inte för min födelsedag, utan för att det är Tanzanias nationaldag.

En 7- faldig kram till er alla från Ewout....