Kära vänner. Allt är bra. Allt är i sin ordning. Vi gråter för sorgen, och sen sjunger och skrattar vi vid elden.....

Bygget i Bumilayinga är i full fart. Jag har jämt göra att hålla byggarna med byggmaterial. Även sjukstugan är påbörjad. Vi bygger på grunden, men sen kommer det att bli en paus, för regnperioden är inte den bästa tiden for byggandet. Sista handen läggs på det hus som Kenzan Tours och Wäxthuset har finansierat. Gänget som ska bo där är så ivriga för inflyttningen. Waldorfskolan från Dar es Salaam har varit här och tillsammans med volontärerna har de byggt ett lerhus för getterna och hönsen. Våra unga familjemedlemmar Felician, Justin, Vito m.m håller på att bygga ett garage, en verkstad. Odlingen är så viktig, vi har stor framgång, mest beroende av att vi har bannlyst eldningen. Nu är marken full med organiskt material. Det motverkar igenslamning, och minskar uttorkningen. Vi har nu flera grisar. De går på större inhägnade områden. De är goda markskötare, de gödslar och man kan redan ana hur positivt det är för kommande grödor. Härliga energier, men inte utan svett och möda.

Jag är mycket glad med volontärernas insatser och deras positiva betydelse för projektet, men nu kommer ”men-et”. Några har inte fattat vad de ställer till med när de går utmanande klädda. Dels utesluter de sig från naturliga gemenskaper och ger olämpliga signaler. De är inte medvetna om vilken vansklighet de utsätter sig och projektet för. Byledningen har kommit med starka anklagelser mot oss, och ifrågasatt om det är till nytta för byn att vi kommer med så olämpliga förebilder. En delegation fran kyrkan har beklagat sig. Allvaret kan inte underskattas!!!!!!

Det är svårt att föreställa sig, men tjuvar och horor kan bli stenade i detta samhälle...... Risken för detta är väl inte så stor för västerlänningar, men man borde förstå vilken frustration det ger när de som man beundrar har så lite förståelse för den kultur de besöker. Jag är ledsen om jag har felat i att förklara sakens allvar tidigare, och därför vill jag inte missa nu i att göra mig tydlig. Om det återupprepas kommer Salome och jag att överväga att inte ta emot nya volontärer.

Hej mina kära vänner. Tack att ni finns.

Det är mycket som händer. Det fungerar bra med volontärerna, fastän det är mycket som förvånar mig. Det ar mycket samtal om Sverige, svensk mat m.m. Jag skulle kunna skriva en bok om Svenskhetens egenart. Och en annan bok om Afrikanernas egenart. Kulturerna krockar allt som ofta. Men det är väl det som är ”kulturmöten”.

Jag kämpar med Alfas mormor. Hon är rädd för att inte göra som hennes omgivning förväntar sig av henne. Med följd att hon ständigt blir utnyttjad. Men jag kämpar vidare.

Det finns mycket att kämpa för. I Bumilayinga är ett märkligt fenomen att unga flickor svimmar. Det är många flickor som har denna situation, de svimmar stup i kvarten. Jag har ”åtagit” mig att lösa problemet. Och kommer att lyckas.

Först har jag vänt mig till lärarna och sagt att detta problem är inget medicinskt eller häxdoktorproblem. Problemet är en polissak. Och jag kommer att se till att den som är orsaken hamnar i fängelse om det inte kommer att upphöra inom en vecka. (Är nämligen övertygad om att dessa flickor söker negativ/sexuell uppmärksamhet.) Sen har jag sagt till rektorn att han får tala om för eleverna, att de som fortsätter med svimmande kommer att bli sända till diciplinskolor. Detta som ett hot för att bryta den negativa situationen. Jag blir ansedd som en auktoritet och kommer att lösa fallet. Detta har pågått under lång tid. Man har varit mest inne på att det är en häxdoktor-orsak. Det har bildats kommitéer. Läkare har varit inblandade. Och nu tittar man förvånat på att det ser ut att jag löser problemet. Det är fortfarande några flickor som svimmar, men jag har tagit mig för att slänga ett glas vatten i deras ansikte. Så nu är det inte populärt längre att svimma.

Nästa problem är den sexuella situationen mellan lärare och elever. Detta är ett stort komplex. Men jag har skaffat mig ett rykte om att kunna lösa problem. Och får stöd i den auktoritära rollen som jag har åtagit mig. Pust!!!!!!!!

Vittnes är inte frisk, men den senaste Hiv/Aidstesten visar i alla fall att hon inte är smittad. Så vi gläder oss. Men har ett stort arbete kvar att få henne frisk och stark.

Salome och jag är samtidig borta från projektet fran augusti till oktober nästa år. Då skulle det vara bra om Johanna skulle kunna vara vår ersättare!! Ja, det är mycket och jag måste rusa iväg. Ikväll kommer en busslast med elever från waldorfskolan i Dar es salaam. De ska vara på ett kort arbetsläger hos oss.....

Det är både underbart och ofta ganska kämpigt att vara i vår ställning i Tanzania. Salome och jag har en sorts social dispenseri hemma hos oss. Ofta sitter det människor som är i desperat behov av hjälp.

Igår var det extra kämpigt. Det satt en illa nergången man och väntade på oss. Han är pappa till ett av våra barn, Evelina. Evelinas mamma har dött i Aids och även pappan är infekterad. Men inte nog med det, han har ramlat i elden under ett epilepsianfall. Illa bränd. Ena armen har amputerats och på den andra handen har man tagit bort alla fingrar utom tummen. Evelina är åtta år. Sköter om honom. Han har många sår som inte vill läka. På många sätt kan man tycka att det är ett alltför svårt problem för oss att hjälpa till med, men det finns inget socialt skyddsnät för denna lilla familj. Så vi hjälper efter förmåga.

Gråt inte ni som läser detta. Det är nog med att jag är helt knäckt. Hjälp oss istället med att hjälpa. PG 90 01 59-5. Kram från oss. Ewout