Det händer mycket, både glädje och sorg.
Den stora glädjen är att vi har fått betydande pengar för att kunna bygga en välbehövlig sjukstuga. Det är ganska makalöst, att ena dagen får vi klartecken från en fantastisk läkare, att han anslutar sig till oss. Och nästa dag får vi klartecken på att finansieringen av en sjukstuga är insatt på vårt 90-konto. Man får svälja några gånger för att fatta i vilket härligt sammanhang vi arbetar. Sjukstugan kommer att byggas omgående, och ska betjänas av tre personer. En läkare, en sjuksköterska och en administratör/laboratorieassistent.
Sen kommer vi till sorgen.....Vittnes, vår älskade baby. Föreföll att klara sig, hon är så gulligt liten, men gulligt liten är ett tecken på att hon är infekterad. Hon får ideligen infektioner. Och till slut fick vi ta om testet. Trodde att det första testet som visade negativt gällde, men nu har vi fått lära oss att det inte gäller för mycket unga barn.
Vi tar hand om ett bedrövligt fall, som jag tidigare har skrivit om .Mannen med aids, epilepsi och amputerad arm och fingrar på den andra armen. Inser nu att det brännsår som inte vill läka håller på att utveckla cancer. Och att detta är en följdverkan av hans Aidsinfektion. Så mycket beror på denna vidriga sjukdom.
Hjälp oss att hjälpa...PG 90 01 59-5

På avstånd kunde man se att det brann häftigt. Jag åkte med landcruisern åt det hållet och på vägen förbi puben kunde jag få med mig ett 15-tal människor. Skrålande och tydligt påverkade kom vi fram till en mycket omfattande gräsbrand, som var ett allvarligt hot for byn Bumilayinga. Men folket vägrade att sätta igång och släcka. Nej, detta är inte vår sak. Vi ser inga från Bumilayinga och detta är deras problem. Jag fick ut folket ur bilen och åkte genom rök och eld till Bumilayinga. Men även där var det kalla handen. Vi tror inte att detta är så farligt. Elden är en bra bit härifrån. Jag blev ilsken, men min ilska utlöste bara ett hånande. Så jag åkte tillbaka. Kunde inte komma på annat än att jag var oförmögen att hjälpa. Skjutsade tillbaka Matanana gänget till puben i Matanana. Senare fick jag höra att andra vita från Kibidula hade kämpat och fått bukt med elden. Ja, man kan gråta over Afrika. Och det glimtar en liten glimt av förståelse varför Afrika är fattigt........