Med glädje kan jag berätta att våra odlingar nu fungerar mycket bra.

Det är roligt att se hur avhållsamheten från eldning, kompostering och en ändamålsenlig växtföljd ger ett påtagligt resultat. Vi har nu tillgång till tillräckligt med gödsel genom framförallt hönsen, så att vi kan kicka igång växtligheten där så behövs. Bland projekten i nästa period hör att bygga ett ändamålsenligt lagrings- och förvaringsutrymme, med möjlighet att fläkta och torka majs och bönor. Här används insekticider för att skydda från angrepp av insekter men det är min övertygelse att vi kan vara utan det, om vi kan genomlufta lagret med en kraftig torkfläkt. Det är härligt att uppleva att alla mina kunskaper och erfarenheter från biodynamisk odling nu kommer till god användning. Vi har ambitioner att skaffa mera odlingsmark och att vi förhoppningsvis får råd med en 16 HK tvåhjulig jordfrästraktor. Då skulle vi kunna bli självförsörjande på de grödor som behövs för daghemmen. Allt tyder på att det är viktigt för framtiden att kunna vara självförsörjande. Olja blir allt dyrare. Vi vet inte vad klimatförändringar kan innebära. US-dollarn faller och därigenom ligger den Tanzaniska shillingen illa till. Moraliskt och mänskligt bör vi göra allt för att bidra med en etiskt bra odling.

Medicinering och läkarvård är ett kapitel för sig. Naturmedlen är många. Och det är en svår uppgift att skilja på verksamma medel och humbug. Sen är det frågan om rena häxdoktormedel. Även den vanliga medicinen har sina svaga sidor, så man känner sig ganska vilsekommen när man verkligen behöver hjälp. Akisa hade ett epileptiskt anfall och var avsvimmad. Alla tänkbara medel blev påprackade henne och det var inte rätta tillfället att börja fundera på olika läkeskolors duglighet. Nu har vi varit till den stora staden Iringa och jag känner mig trygg igen, det känns att vi har kommit under en kunnig läkares vård. Det finns bra läkarvård för den som kan betala och har möjlighet att ta sig dit. Nu är det frågan om vi kommer hem igen. Byvägarna är nu totalt sönderkörda. Halvmeterdjupa hjulspår och lervälling överallt.

Vi har fått en ny pojke i vår skara. Det är en åttaårig mongoloid/Downs syndrom-pojke. Han har hållits gömd i nästan hela sitt liv. Pappan sa till mig att han har prövat alla medel för att bota barnet, nu återstod bara att ge pojken injektioner, men han var inte säker på att ens det skulle hjälpa.

Jag är så lycklig att jag kan vara en del i ett något bättre liv för detta barn.

Igår kväll såg vi en liten figur smyga i närheten av vårt hus. Det visade sig vara en sjuårig pojke som kommer om dagarna till vårt daghem. Han var helt genomblöt och kall, så han skakade. Han vågade inte gå hem. Det händer förskräckliga saker ibland. Man kallar det för oförlåtna synder från det förgångna. I detta fall vet man att pappan har slagit sin svärfar så illa att svärfadern bröt ryggen och senare dog. Nu säger man att det är en förbannelse över familjen som mycket väl kan sluta i att nästa generation kommer att fara illa. Pojken sov hos oss i natt, och vi har ett nytt bekymmer på halsen.