Kall blåst dominerar men märkligt nog växer det bra där man kan bevattna. Allt sätter massor med frö, och man kan leva på en liten bit intensiv, mångsidig trädgård. Framförallt om man bejakar det som kommer av sig självt. Om man skördar potatis så är det en ny skörd några månader senare av de små potatisar som blev kvar i jorden. Jag gör gropar som jag fyller med allt organiskt material som jag rensar från annat håll, - sen odlar jag på sluttningen i groparna - allt från avokado till pumpor, bönor, gurka m.m. Groparna behöver vara ordentligt stora med mycket organiskt material - ett par hinkar vatten i varje grop en gång i veckan. Daghemmet har tagit ordentligt miste med sin odling. Den är alldeles för intensiv. Jag tror mest på att Yatima ska satsa på fruktträd, intensiv trädgårdsodling och skog. Jag längtar efter respons på min dagbok. Det är lite ensamt här. Jag kan inte språket och samtalen blir inte så långrandiga då. I morgon ska jag undervisa i Bumilayinga. Jag hoppas på att kunna få in kreativt tänkande, att locka fram vad som är viktigt för var och en. Att göra det till ett samtal för att få fram vad som kan göra byn attraktiv för ungdomar så att de inte behöver längta till staden. Det är fattigt här, men tillgång på mat gör ändå att situationen inte är ohållbar.

Det är nu officiellt deklarerat att Iringa distrikt tillsammans med Makete är det värst AIDS-drabbade området. Det är de stora bolagsområdena som drabbas värst. Här är det skogsbolagen, och i Makete är det plantagen. Följden är föräldralösa barn och utslagning av den arbetsföra generationen. Fattigdomen är ett faktum. Lantarbetarlönen är 1500 Tanzaniska Shilling. Mindre än 20 % av befolkningen på denna landsbygd har överhuvudtaget en anställning (en liter bensin kostar 14.20 TSH = samma bensinpris som i Sverige). Ett härligt gäng barn kommer springande med tomsäckar, - de ska hämta majs från den åker som jag gjorde med Moses. Den ger hygglig avkastning och betyder en hel del i den totala matkostnaden för daghemmet i Matenana. Det är faktiskt en del skolbarn med fastän jag hörde att skolbarnen inte kommer till Matenana.

Idag var det full rulle i Matenana. Många barn, glada tillrop och för mig en härlig stund av tillhörighet. Jag tror att det har stor betydelse att det är ”bemannat” med någon från Sverige här. Stämningen känns upprymd, framtidskänslan är på plats.

Har alltså tagit mig till Matenana. Det krånglade med bilen på vägen från Dar, men det är märkvärdigt bra mekaniker, som tycks klara vad som helst. Men de slarvar och fuskar, så man måste vara på alerten. Tanzanier är härliga. Naturliga och vänliga, framför allt en särskild typ av tjejer. Skrattande underbara, särskilt de som inte är så välutbildade. Tänker på en tonårsmamma i en liten gaturestaurant. Hon lade ögonbrynen i veck när hon skulle räkna ut vad hon skulle debitera. Jag sitter och läser i en parlör. En liten flock tjejer trängs och klänger för att se, de prövar engelska och fnittrar när jag ska uttala swahili.

(När jag skickar e-post och texter som den här måste jag göra det i etapper, eftersom risken att strömmen går är stor. Här kommer nästa del). Sitter på trappan till mitt hus, mitt blivande hem. Moses har ansträngt sig att arbeta undan allt han har kunnat. Han var lite spänd på vad jag skulle tycka. Och jag tyckte om det. Jublade: "Ewout anapiga (älskar) Moses". Lärarna tjöt av skratt. "Babu annapenda Moses". Det var en härlig stund att anlända till byn. Många glada hälsningar. Särskilt när jag kom till daghemmet. Barna hade gått hem för dagen. Men Witnes och två som jag inte kan namnen på kom tjutande av glädje: ”Babu har kommit, Babu har kommit”. Karibo, Sikamo, Jambo Salamo. De sprang och hämtade hinkar, trasor och sopborstar och kutade före till mitt hus "JERUSALEM" (det hus som jag har börjat bygga på i en gammal ruin). De skrattade och fejade, undrade var sängen skulle stå, hämtade vatten och som avslutning tändes det en brasa i den öppna spisen. JAG ÄR HEMMA. På natten var det inte lika muntert, jag frös för fönstren är inte klara än. Det drar, det blåser ordentligt kallt. Jag lade en panga (machete) inom räckhåll och sov en orolig natt. Nu är det mera ombonat. Har tillfälligt spikat för fönstren, lagt mattor på golvet och allt börjar bli beboeligt. Jag är glad att jag är van att improvisera och att leva bohemiskt, och att jag har lätt för att anpassa mig. Solen börjar gå ner, tänker på mina vänner i Sverige. På avstånd är ett stort rökmoln på väg hitåt. Men jag tror att det kommer att klara sig. Det kommer rikligt med dagg på nätterna och det manshöga gräset är inte riktig dött än. Men man kan ana helvetet som kommer att bli. Hårda, torra vindar som sveper eldeni en rasande fart över slätterna. Vi har börjat bygga den lada som ska bli ateljé och snickeri. Det är härligt att bygga med eukalyptuspålar och lerväggar. Sen blir det loft och gräs/halmtak. Människor är glada att jag skapar arbetstillfällen och en marknad för deras produkter. Bygget ska bli ett gästhem. Två självständiga lägenheter och 6 rum med dusch och toa i korridoren. Detta för att kunna vara en plattform för människor från Europa, för att kunna ge dem tillfälle att vara delaktiga i uppbyggnadsäventyret här. (VÄLKOMNA!)

Kan nu även hälsa från barna i Yatima moyo kwa moyo i Matenana. De var bara 17 st. vid detta tillfälle. O, vilka härliga ungar! Jag saknade de äldre som nu går i folkskolan. En flicka i skolåldern var där, hon arbetade oavbrutet, det var hon som hjälpte barna, det var hon som var hela tiden där med ett vakande öga, sade åt de större barna att blåsa på de mindres mat. Helt fantastiskt stilla sitteralla och mumsar stora portioner mat. Grisarna är i trädgården bakom skolan och ser ut att må bra.